En fri skola

En liten debattartikel i SvD har orsakat viss uppståndelse. Artikeln slår fast, med statistik i ryggen, att

De försämrade resultaten i grundskolan framför allt i matematik och naturvetenskap, och de stora skillnaderna mellan kommuner i utbildningsresultat, riskerar att leda till en sämre utbildad arbetskraft, som också drabbar näringslivet. Men ett ljus i mörkret är friskolornas prestationer

Frågan är om inte största ansvaret för de kommunala skolornas otillräckliga undervisningsframgångar ligger hos de skolansvariga kommunalpolitikerna runt om i landet. När de väljer att ta resurser från skolan och lägga på annat, när de tillsätter rektorer utifrån kontakter snarare än meriter och lämplighet, när de sätter lärarnas löner så lågt att de blir sistahandsval för nyutbildade lärare, när de ljuger för skolverket om åtgärder de struntat i, när de ser pengar till lärares fortbildning som kostnader istället för investeringar orsakar de att elever i kommunala skolor får sämre förutsättningar än elever i friskolor.

Det går att förbättra den svenska skolan redan på kort sikt. Här är det kommunerna och skolorna som har ansvaret och verktygen. Friskolorna har visat att det är möjligt

avslutar Anders Morin och Malin Sahlén sin artikel. Och visst går det, men det går inte av sig själv, och det är inte gratis.

Elefanten och stökiga ungar

Det finns en aspekt av det här med stökiga ungar i skolan man sällan tar upp. Den är som den där elefanten mitt i rummet, den där, ni vet, som alla ser men ingen låtsas om.

Jag har aldrig varit särskilt politisk korrekt, och ser ingen anledning att bli det nu, så:

Barn och ungdomar i den svenska skolan snackar i klassrummet, de skickar en massa sms till varandra, de skrattar och tramsar och leker istället för att sitta ordentligt och lyssna på läraren. Ett sätt att försöka få bukt med detta är att ta ifrån dem mobiltelefonerna, kontakta föräldrarna, ge kvarsittning, införa katederundervisning, kort sagt, skärpa tonen. Ett annat sätt är att prata om elefanten.

Låt oss göra det.

Det är tråkigt i den svenska skolan. Klassrummen är ofta slitna, akustiken är sällan bra, möblerna är fula och möbleringen, låt oss vara ärliga, är statisk och funktionell, men inte är den särskilt rolig. Att sitta stilla på en obekväm trästol och koncentrera sig på något man är halvintresserad av, i bästa fall, är fruktansvärt tråkigt!

Barn och ungdomar är ofta kreativa människor, och de tycker det är mycket roligare att ha roligt än att ha tråkigt. Alltså ser de till att pigga upp tillvaron med lite lek, lite smsande, lite småprat, lite skämtande, lite skratt och trams och rätt som det är vad vi vuxna, vi som accepterat att livet minsann inte ska vara så jävla roligt alla gånger, kallar stök.

Barn och ungdomar stökar och stimmar för att de är uttråkade.

Nej, vän av ordning, lyssna färdigt på mig innan du går i taket, jag föreslår inte att vi ska leka hela dagarna i skolan. Det skulle förmodligen bli rätt tråkigt det också innan alldeles jättelång tid hade gått. Jag föreslår däremot att vi ska tänka över arbetssättet. Jag föreslår att vi ska tänka över arbetsmiljön. Jag föreslår att vi ska tänka över möbleringen, och planeringen, och att vi någonstans i bakhuvudet ska ha med oss att barn och ungdomar som vet att då och då blir det en happening av lektionen, de härdar ut med en del tråk utan att börja stöka och böka. Jag föreslår också att vi ska ta och tänka över om det här med läsåret verkligen är optimalt planerat för att kunna erbjuda en skola som inte är fruktansvärt tråkig.

Kanske vore det en god idé att gå över till tre terminer, fler skolveckor, färre utströsslade lov och kortare, intensivare, flexiblare dagar, i synnerhet för dem som är gamla nog att inte behöva skolbarnomsorg längre.

Där står den, elefanten, och den ser ut att stå bekvämt. Jag tror inte den flyttar sig av sig själv, vad tror ni?

Den nya tiden

SvD tar i en artikel upp hur möteskulturen förändrats raskt - från långväga, kostsamma och tidskrävande resor, långa sittningar med genomgångar och presentationer till virtuella möten där alla förväntas ha förberett sig väl.

Det är en ny värld vi befinner oss mitt i plötsligt:

Kostnadsaspekten, som nu i‑lågkonjunktur, är absolut inte den enda anledningen till att mötas virtuellt. Snarare handlar det om att spara en massa tid på transporter i flygplan och taxi. Många medarbetare värdesätter dessutom att kunna vara hemma hos familjen framför att resa bort och bo på hotell för ett möte som kunde ha skett lika bra på annat sätt. [...] För personer födda under 80- och 90-talen är det naturligt att utveckla virtuella relationer genom sociala medier som twitter, facebook, msn och sms. De är vana, när de kommer till sitt första jobb, att arbeta på det här nya sättet som de tycker ger många fördelar.

SKL förhandlar

Förhandlingarna mellan lärarförbunden och SKL rör sig sakta i en långsam cirkel kring detta med arbetstiden. Samtidigt närmar sig en av de mest arbetsintensiva perioderna i en lärares arbetsår - betyg ska sättas, projektarbeten bedömas och Sista Dagars Heliga inträder, dvs elever inkommer i elfte timmen med arbeten de borde lämnat in under läsåret. Det känns ironiskt när SKL skickar ett brev till kommunerna där de

förklarar att de vill att skolledningar i samråd med lärarna på skolor ska kunna avgöra om några eller flera lärare ska jobba 40-timmarsvecka med vanlig semester i stället för som i dag: att all arbetstid koncentreras till terminerna.

"Dagens system med 45-timmarsvecka under terminerna innebär att arbetstiden blir ojämnt fördelad över året", skriver bland andra SKL:s ordförande Anders Knape (M), förste vice ordföranden Carola Gunnarsson (C) och andre vice ordföranden Ilmar Reepalu (S) i brevet.

Arbetstiden är ojämnt fördelad över året därför att arbetsintensiteten är ojämnt fördelad över året. I dagens system, med två terminer åtskilda av ett treveckorslov och läsåren åtskilda av ett tioveckorslov, med ytterligare lov av olika storlek strösslade över terminerna vore det omöjligt att, utan stort övertidsuttag i perioder, utan fullt utrustade arbetsrum för varje enskild lärare, med dator, telefon, skrivare och utrymme för enskilda samtal med elever, föräldrar, bibehålla en ens rimlig arbetssituation för eleverna om lärarna arbetade 40 timmar och sedan gick hem, utan att ta med uppsatser att läsa eller prov att rätta under helgen.

Nej, SKL, inte heller detta verkar ni tänkt igenom ordentligt. Fundera över varför det är så viktigt för er att behålla det gamla, med långt sommarlov, två terminer alltför långa för att kunna genomföras utan ytterligare lovveckor, och därtill tre veckors jullov; samtidigt som det svider så ända in i skinnet på er att lärare tycks ha så mycket ledighet, trots att deras årsarbetstid inte alls är så mycket mindre som er kontorstädares (vet ni förresten vad h*n heter?) skulle vara om h*n hade lika många veckor ledigt. Det handlar helt tydligt inte om pengar, de ombyggnationer ni skulle tvingas beordra för att ge varje lärare ett arbetsrum med egen dator och telefon (för ni har väl inte tänkt er att läraren ska sitta i klassrummet och arbeta med blyertspenna och papper, eller trängas i fikarummet med alla andra lärare på skolan?) och de många timmars övertid ni skulle tvingas betala ut (och vi skulle ta ut det i pengar, inte i tid) för att eleverna inte ska förlora på dealen skulle, utöver de små löneförhöjningar ni nästan utlovat, kosta era kommuninnevånare åtskilligt. Så varför driver ni detta?

Berätta, hur tänker ni?

Min arbetskamrat

Hon brukar hålla mig sällskap när jag sitter hemma och arbetar. Det är väldigt trevligt. Hon gör inte alls mycket väsen av sig, utan lägger sig någonstans i närheten och bara finns, sprider trivsel sådär i förbifarten och spinner lite då och då.


Katter är trevliga arbetskamrater.

Lärares arbetstid

SKL är en arbetsgivare och intresseorganisation för svenska kommuner och landsting. De befinner sig just ni i förhandling om nytt avtal för de lärare som arbetar i de skolor de har ansvar för.

Ni har säkert läst om striden kring arbetstiden? Nu hoppar Folkpartiet av förhandlingarna, enligt artikel i DN för att partiet anser att SKLs krav på ökad kontroll fördjupar krisen.

- Jag tror inte att det inträffat någon gång tidigare, säger Lennart Gabrielsson (FP), styrelseledamot och tredje vice ordförande i Sveriges Kommuner och Landsting (SKL).

Lärarnas arbetstid har diskuterats i flera år. Enligt Gabrielsson är frågan så infekterad att förhandlingar under avtalsrörelsen är meningslös.

- Man kan inte ha krig år ut och år in, avtalsrörelse efter avtalsrörelse. Ska man lösa den här typen av problematik, så bygger det på ett förtroendesamtal mellan parterna. Och det finns inte i dag, säger Gabrielsson till TT

Det är glädjande att någon tycks behålla huvudet på i den här frågan.

Uppskattning

En mig närstående ung Pressbyråkassör fick idag ett smått formidabelt tecken på uppskattning från en kund - kunden reste till London på semester en vecka och medförde vid hemkomsten en Westham-halsduk som han överräckte till min son.

Wow!

Det är uppskattning.

Tre terminer

Via Lilla O hittar jag till Klaras Plats och därifrån vidare till Anders Rönmarks krönika om lärares arbetstider. Jag vet inte alls vem denne Rönmark är, men det han säger är viktigt:

alla ni som vill ta bort förtroendetiden för lärarna och tror att det finns en poäng i att all arbetstid för lärarna är förlagd till skolan, tänk färdigt era tankar.
Driv istället på idén om att den svenska skolan ska ha tre terminer. Låt lärarna arbeta 40 timmar i veckan och ha vanlig semester på fem eller sex veckor. Det innebär i och för sig att lärarna också ska kunna ta ut semester när de vill, ska skriva upp all övertid – och få betalt för den – samt få kompledigt.
Det kommer inte att bli dyrt.
Det kommer att bli oerhört dyrt, då antalet anställda lärare måste bli större och övertidsersättningarna kommer att tvinga fram betydligt större skolbudgetar.
De största motståndarna mot ett skolår med tre terminer kommer därför inte att bli lärarna och deras fackförbund, utan föräldrar och elever; föräldrar kommer att prata om farorna med ”pressade” och ”utbrända” barn (när de i själva verket oroas över hur de ska ordna barnpassningen när deras ätteläggar har sina lov på ”fel” tider på året, alltså inte samtidigt som sommarsemestern) och den svenska skolan riskerar att utmålas som ”kall” och hård”.

Vi lever inte längre i ett bondesamhälle, barnen behövs inte hemma på gården för att hjälpa till, varken med att vakta djur eller rensa ogräs. Vi har pratat om detta med tre terminer tidigare, och det börjar bli dags att gå från ord till handling.

Lärares samvetsstress

Metabolism skriver om en artikel i DN (de har ju valt att begränsa vilket material de lägger ut på nätet, så det blir ingen länkkärlek till dem) där det talas om hur nedskärningarna inom sjukvården leder till samvetsstress bland personalen. Man hinner inte göra ett bra jobb på grund av underbemanning och går med ständigt dåligt samvete.

Många lärare upplever samma situation, framhåller Metabolism:

En samvets-stress som också är något som lärare måste leva med. Den att inte räcka till för eleverna eftersom det främst är ekonomi som styr organisationen och inte pedagogiska hänsyn. Det tycker jag vi borde prata mycket mer om, och högre.

Vi kunde också tala om normaliseringen. Normaliseringen av otillräckliga resurser.

Låg lön, låg status och stort ansvar för andra människors väl och ve är andra aspekter vårdyrket och läraryrket har gemensamt. Är det en tillfällighet att dessa båda yrken upplever samvetsstressen?

Lärarnas arbetstid

198 skolchefer (det låter snarlikt inledningen till sången '198 elefanter promenerade på en liten liten spindeltrååd' gör det inte?) vill ha större kontroll över lärares arbetstid för att, som man säger, kunna göra skolan flexiblare. Skolcheferna uttrycker sig lent, de har orden i sin makt och vet att formulera sitt budskap:

Vi vill se ett modernt arbetstidsavtal som öppnar upp för enskilda skolor att skapa en flexibel arbetsorganisation som stödjer lärande och elevers olika behov av stöd i sitt lärande. I omtanke om lärarnas arbetsmiljö vill vi också ha en normalisering av lärares arbetstid.

Omtanke om lärarnas arbetsmiljö. Är det inte fint?

Jag vill passa på tillfället att slå ett slag för att lärares arbetstid baseras på antalet elevtimmar snarare än antalet klocktimmar i framtiden. Det kostar i princip lika mycket planeringstid att ha två grupper om femton elever som att ha en grupp om trettio, så bryr man sig verkligen om lärares arbetsmiljö bör detta tas under övervägande.

Bamse och samarbetet

Scaber Nestor påminner om det fackliga löftet. Det tål att upprepas:

Vi lovar och försäkrar
att aldrig någonsin
under några omständigheter
arbeta på sämre villkor eller till lägre lön
än det vi nu lovat varandra.

Vi lovar varandra detta
i den djupa insikten om
att om vi alla håller detta löfte
så måste arbetsgivaren
uppfylla våra krav!

Det är som Bamse brukar säga: många små tillsammans är starkare än en ensam stor.

Centerpartistisk jämställdhet och IT-support

Tänk dig att komma hem i kväll. Leksakerna är undanplockade. En lätt doft av såpa från de rena golven i vardagsrummet. Den dammiga bokhyllan nästan glänser. I garderoben är den rena tvätten redan instoppad. I stället för dammsugaren finns tid och ork till helgmys

Så förföriskt inleder Centerpartiets Olofsson sin debattartikel på Aftonbladet. En ande har dragit igenom hemmet, osynlig i allt utom i den synbarliga magi som är det nystädade hemmet. Och visst låter det som en dröm? Tänk att slippa bekymra sig om städningen, tvätten, disken, alla de där sisyfosuppgifterna som tar på både humör och ork. Olofsson fortsätter kuttra förtjust i samma mysiga ton när hon pratar om fördelarna:

Stärkt jämställdhet och enklare livspussel. Äntligen kan barnfamiljer ägna sig åt helgmys i stället för skurhinken. Att komma hem till ett nystädat hem där tvätten är struken och golven är rena ger många familjer mer tid till varandra. Hushållssysslor som tidigare utförts i stor utsträckning av kvinnor blir nu professionaliserade. Motståndarna säger att det bara är de rika som har råd. Men när vi tittar på vilka som köper tjänsterna är den största gruppen i dag barnfamiljer med medel­inkomster.

Jahapp, Olofsson, det låter ju som en bra deal för dem som får del av detta. Medelinkomster, säger du, dvs de som befinner sig ungefär mitt på skalan mellan snuskigt rik och smärtsamt fattig. De som utför miraklen, dessa osynliga "kvinnor och personer med invandrarbakgrund" som dragit genom huset och ödmjukt försvunnit ut genom bakdörren på väg mot busshållsplatsen när den leende medelklassfamiljens stadsjeep kör in på uppfarten, var på skalan befinner de sig, tro? Hur ser deras livspussel ut?

Hon säger mer i artikeln än att bara kuttra förtjust över nystädade medelklasshem, Olofsson. Centern har stora planer:

Centerpartiet vill också gå vidare och pröva en utökning som innebär att HUS-avdraget ska omfatta IT-tjänster. Det finns i dag för få företag som erbjuder IT-support till privatpersoner men efterfrågan är stor. Det kan handla om hjälp att installera den nya tv:n eller datorn. Kan en skattelättnad bidra till att branschen växer är det också en möjlighet för många unga att få jobb

Hon utvecklar tankegången via SvD:

nu är vi ganska många som inte tillhör datagenerationen och som har det jättesvårt att få datorer och tv att fungera, säger Maud Olofsson till TT.

- Det här skulle kunna göra att jättemånga unga kunde starta företag och göra det här jobbet. Vi skulle få unga i jobb och en massa äldre som blir glada. Det skulle passa särskilt bra nu när ungdomsarbetslösheten är så hög, säger hon

Ja just det. För de flesta som köper datorer och tv-apparater via blocket och radannonser är just äldre, som inte alls vet hur de ska hantera saken de köpt. De handlar mer sällan via de stora kedjorna där både installation och support ingår i priset redan, det vet vi ju allesammans.

Jag är kanske alldeles osedvanligt misantropisk idag, till och med för att vara jag, men det tycks mig som om Olofssons uttalande stärker bilden av ett samhälle där underklassen i allt högre grad betraktas som arbetskraft avsedda att göra medelklassens liv lättare och gladare, i allt mindre grad som medmänniskor.

Det är valår i år.

Bra nog

Det sägs att en avgörande skillnad på killars och tjejers, och för den delen mäns och kvinnors, sätt att arbeta är att kvinnor petar och pillar med detaljerna, filar och filar, stressar, kämpar och inte känner att de får lämna ifrån sig ett arbete som inte är så perfekt det någonsin kan bli, in i minsta detalj, kosta vad det kosta vill! Män siktar på Bra Nog, och går sedan vidare.

Det stämmer i allt mindre omfattning, såvitt jag kan se - det blir allt vanligare att män har svårt att lämna ifrån sig saker och ting utan att de upplever att arbetet är perfekt, och helst lite till.

Martin Ezpeletas beskriver på Aftonbladet ett fenomenet ur en annan vinkel. Han skriver om hur han är "övertygad om att svenskar har en osund relation till arbete", hur svenskar "inte kan lyssna på kroppen, eftersom de har ett gallskrikande samvete" och att detta är den direkta orsaken till den höga sjukfrånvaron. Han har ett förslag till lösning:

Sverige har inte råd att ha er sjuka. Så sluta insjukna!
Inse att ni har dyrkat fel Gud, att ni har stridit under fel fana.
Ni måste förstå att vara duktig inte får kosta er livet.
Ni måste sluta beundra ert fullspäckade schema, glorifiera stressen, förbränna er energis reservtank för en lite större reskassa, för en trappinne till i karriären, för en extra ryggdunk.
Sluta tro på löntagarens förnedrande värdighet!
Den som säger att ni ska arbeta åtta timmar, få betalt för hälften men jobba för det dubbla. En kapitalistisk och protestantisk ekvation, som avgör vem som får kakan och hur man fördelar smulorna.
Har samhället inte råd att ha er sjuka? Pallar ni inte med jobbet?
Slappna av. Sitt av tiden. Förhala. Dagdröm. Delegera. Fuska. Överlev!
Sjukskriv den omoraliska arbetsmoralen!

Han har rätt, så innerligt rätt! Jag hoppas sjuksköterskor, förskollärare, städerskor, kontorister och alla andra som ingår bland dem Ezpeletas kallar fotfolk läser hans krönika, och lyssnar. Bra nog räcker, vi förlorar mer än vi vinner på att springa livet ur oss i försöken att uppnå perfektionism.

Som människor, som individer och som samhälle har vi allt att vinna och inget alls att förlora på att ha rimliga krav på oss själva.

Dygnsrytm och morgonrävarna

Jag har talat om detta med kvällsmänniskor kontra morgonmänniskor och dygnsrytm tidigare, men ämnet är ständigt lika aktuellt.

Idag är det SvD och Expressen som tar upp hur svårt det är att ta igen förlorad sömn.

Efter en lång period av vakenhet eller många nätter med för lite sömn kan det krävas mycket vila för att man ska återhämta sig helt. Det visar en ny amerikansk studie som presenteras i tidskriften Science Translational Medicine.

–Tidigare har man trott att om man hoppar över sömnen en natt så kan man ta igen det. Men det här visar att man inte tar igen sömn på samma sätt som man tidigare trodde, säger Torbjörn Åkerstedt, professor på Karolinska institutets sömnforskningsinstitut.

Detta är givetvis inget nytt, vi har alla haft perioder i livet då vi av en eller annan anledning sovit alldeles för lite (åren som småbarnsföräldrar, tonåren, stressperioder etc) och känt hur vi hamnat allt mer på efterkälken, efter oss själva och efter andra människor. Vi tänker långsammare, reagerar långsammare, vi fryser och blir lättirriterade och presterar sämre på alla fronter när vi sovit för lite.

Ändå har vi ett samhälle ordnat på ett sådant sätt att möjligheten att sova tillräckligt mycket är en lyx förunnad den som har resurser. Den som inte behöver förlita sig på kollektivtrafik, den som själv kan styra sina arbetstider, den som har möjlighet att ta långlunch, den som har råd att få hjälp att sköta hushållsysslorna. Kort sagt, den som har råd.

Nej, den som är arbetslös har inte möjlighet att sova, den förväntas glädjas åt att skutta runt på aktiviteter för att 'hålla en normal rutin'. Skolelever lider ofta av konstant sömnbrist, både på grund av schematider, restider och läxbelastning.

Åkerstedt igen:

Sover man mindre än sju timmar per natt bygger man upp en sömnbrist. De flesta människor korrigerar ju det här på helgen, men till exempel utbrända gör inte det. De har en mer permanent sömnbrist som byggs upp

Kvällsmänniskor, upplever jag, lider oftare än morgonmänniskor av permanent sömnbrist. Det är svårt att få morgonmänniskor, som utan större besvär sluter sina ljusblå redan vid tiotiden på kvällen och skuttar upp vid sex, pigga och utsövda, att inse hur tungt det är för den som faktiskt kan lägga sig vid halv elva men ändå inte somna förrän framåt två. Inte av stress, inte av tankar som snurrar, inte av störande grannar eller trafik, utan helt enkelt av dygnsrytmiska skäl.

Det finns ett stråk av moral i detta med dygnsrytm som jag har svårt att acceptera. Huruvida man är morgonmänniska eller kvällsmänniska har inget att göra med hur man är som människa i övrigt, och det finns ingen anledning att lägga värderingar i det.

Det finns, däremot, anledning att anpassa samhället efter människor, och inte tvärtom.

Lärarutbildare från en annan tid

Lärarutbildare är, jag tror nästan utan undantag, lärare som gått vidare för att utbilda nya generationer av lärare. Det tycks mig som om det är en förutsättning, att man har både stor praktisk och grundmurad teoretisk erfarenhet av yrket. Men, och det är ett rätt stort men, det tycks mig också som att det inte räcker med praktisk erfarenhet i yrket.

Lärarutbildare måste, i minst lika hög grad som lärare, fortbilda sig och uppdatera sig i sitt område. Vi vet, det är inget att hymla med, att det här och där är lite klent med den saken bland lärare, somliga har smitit undan i många år och lever på gamla meriter. I en föränderlig värld kan det vara förödande, såväl för eleven som för läraren.

Jag vet inte hur det står till med lärarubildare och fortbildandet, är de duktiga på att fortlöpande uppdatera sig både med forskning och praktisk verklighet? Jag oroar mig lite, när jag hör lärarstudenter runt om i landet tala om sina erfarenheter av lärare, för att det inte skulle vara så. Det låter som om somliga - inte alla, långt ifrån alla, men även enstaka kan göra stor skillnad - lärarutbildare lämnade skolan bakom sig för många år sedan men lever och undervisar som trodde de att skolan och eleverna fortfarande såge likadana ut som när de lämnade arenan.

Om det stämmer är det olyckligt.

Vad ingår i lärarjobbet?

I Christermagisters blogg har en diskussion kring vad som egentligen ingår i lärarjobbet utbrutit. Magister-Janne skrev i en kommentar bland annat:

Skulle man använda samma retorik från ledningen som i skolan på t ex volvo eller en liten mekanisk verkstad skulle arbetarna häpna och facket ställa till ett h-vete. Omöjligt helt enkelt…

I skolan förväntas man ju nästan utföra renovering, sköta service av fastigheten samt köpa inredning med egna pengar, vilket är fullständigt rimligt?
Man ska både städa och laga saker dessutom – vad gör vaktmästaren? Finns det en sån?

Frågeställningen är viktig ur många aspekter. Förväntas lärarna lägga arbetstid på att hålla lokalerna i skick blir det mindre tid över till undervisning och elever, lärarnas fokus blir splittrat och arbetsuppgifterna otydliga. Förväntas lärarna göra detta utanför arbetstid undrar jag, ärligt talat, varför facket inte exploderar i protester. Christermagister skriver i sitt inlägg om att utnyttja lärarkompetensen om hur mycket tid han la på annat än lärarjobbet, åtminstone när han var yngre:

Jag tänker på hur jag tog föräldrarna till hjälp och målade om hela klassrummet, samt grupprummen utanför, när jag fick mitt första jobb. På hur många gånger jag har rotat runt i skolornas källare för att hitta bokhyllor, bord och stolar som går att använda efter några timmars renovering (och ibland inköp av material för egna pengar). Jag tänker på hur många gånger jag har spenderat flera dagar med att packa ner (och sedan upp) mina och elevernas saker i lådor för att vi måste byta klassrum. Ibland har jag fått lov att bära allt själv… Jag har köpt en massa böcker för egna pengar och använt i skolan, ramat in och satt upp tavlor på väggarna, rensat avlopp, tvättat gardiner, bytt lampor… Och hur mycket tid som i regel går åt till att stå i kö vid kopiatorn, vänta på en dator att arbeta vid och sedan logga in på det gamla skrället vill jag inte ens tänka på!

Visst kan man argumentera om hur viktigt det är med föräldrarengagemang, sannolikt gjorde måleriprojektet sitt till för att föräldrarna skulle lära känna varandra och Christer, åtminstone de som deltog, men jag funderar krasst över vem som betalade färgen? Och hur rimligt är det att en lärare förväntas acceptera ett klassrum som är i så usel skick att det måste akutmålas och möblerna renoveras innan eleverna kan använda det? Vad är det för slags arbetsmiljö, egentligen?

Janne framhåller att detta inte är en alldeles självklar fråga, där finns en hel del förväntningar från andra håll än skolledningens också:

Det klassiska och svårlösta dilemmat mellan att å ena sidan hålla fast vid sin yrkesroll (och status) och å andra sidan göra ett slags evigt undantag för att ”ställa upp för laget”.

Håller man på sitt blir man stämplad som osolidarisk och svår att samarbeta med, men ställer man upp för laget sätter man krokben för både sig själv och kollegorna.

Mitt svar är att det är just detta som är nyckeln till problemet - om vi istället för att 'ställa upp för laget' genom att rensa avloppet, renovera möbler eller byta lysrör 'ställer upp för laget' tillsammans, genom att påpeka att detta inte ingår i vårt jobb men att det måste fixas för att vi ska kunna göra ett gott jobb och stöttar varandra till att inte falla till föga och fixa det 'bara den här gången' kan vi ändra på detta.

Det är inte så enkelt som det låter, det kräver organisation, mod och ihärdighet, och det kräver att vi härdar våra hjärtan och inte fixar lite 'för elevernas skull'. Det är ju för elevernas skull vi behöver få bukt med detta bortvittrande av vår arbetstid, inte sant? Det är inte vi som brister i vårt uppdrag när färgen faller från väggarna och möblerna är trasiga, det är vår arbetsgivare. Det är vår arbetsgivares plikt att reda ut saken, inte vår.

Skulle det kännas för jobbigt, och klassrummet helt orimligt för eleverna finns det andra lokaler på skolan man kan använda så länge - bibliotek, matsal, uppehållsrum, kanske. Konferensrum, rektorsexpedition osv.