Monarkiskatt

Martin Ezpeleta föreslår att vi ska göra med monarkin som med kyrkan - införa en frivillig skatt där hågade som trivs med systemet med monarki och kungahus betalar, och de som tycker det hela är onödigt helt enkelt låter bli.

Jag föreslår att man inför en särskild och frivillig monarkiskatt.
Den som inte vill klippa av navelsträngen till medeltiden, betalar.
Vi andra slipper. Det funkar ju bra med kyrkan.
Det vore rättvist och demokratiskt. Två ord vi vanligtvis inte associerar med kungafamiljen.

Ett utmärkt förslag, jag instämmer helt och hållet.

Be prepared

Det är valår i år. Även om det inte känns som om din enda lilla röst gör skillnad så gör den faktiskt det.

Kom ihåg att för din enda röst måste de som röstar emot skrapa ihop två röster för att ha en chans - en som väger upp din, och en som väger över. Är ni två som röstar måste de ha tre, är ni tre måste de ha fyra och så vidare. Så varje enskild röst gör skillnad.

Du gör skillnad.

Mot oändligheten och vidare!

Det pratas mycket om lärare, lärarutbildningar, skolor, läroplaner, skollagar, bedömningar, kriterier och sånt just nu. Det är valår, och det tycks som om Björklund är mycket angelägen om att få igenom sina reformer till nästan varje pris. Somliga vill behålla systemet vi har idag, andra vill tillbaka - tillbaka till sjuttiotalet, till femtiotalet, till antikens Grekland med samtal och filosoferande i pelargångar. Man ser rätt nöjd på sig själv och tänker att om barna får gå i samma sorts skola som man själv fick göra kommer de att bli lika präktiga de.

Det är sorgligt, ty man glömmer bort att hela resten av världen ser annorlunda ut än den gjorde då. Det är fyrtio år sedan sjuttiotalet inleddes, sextio år sedan femtiotalet såg sin första gryning, och det är tusentals år sedan de gamla grekerna traskade omkring i sina pelargångar. Vi kan inte återvända dit, hur gärna vi än önskar det. Frågan är om vi ens någonsin varit där, om det inte är så att tiden vänligt och omtänksamt lagt en förmildrande dimma över minnet och bara låter oss se de soliga sommardagarna, och det är till dessa vi längtar?

Nej, kamrater och mötesdeltagare, vi kan inte gå bakåt. Vi lever här och nu och måste vidare framåt, trots att det enda vi kan vara riktigt säkra på är att imorgon kommer att se annorlunda ut än idag, och att gårdagens svar inte besvarar morgondagens frågor. Därför är det viktigt att den skola vi bygger är hållbar, stabil och flexibel, byggd för att förmedla och utveckla kunskap, inte tjäna som monument över något.



Polishuset i centrala Wellington sägs vara jordbävningssäker, tack vare kombinationen av flexibilitet, stabilitet och hållbarhet.

Demokrati är värd att slåss för

2 svenska soldater har stupat i Afghanistan. Det är en tragedi för deras familjer och anhöriga, givetvis, och jag tror de flesta av oss beklagar att det var nödvändigt. Jag tror också de flesta av oss är medvetna om att människor dör i krig.

Den svenska styrkan i Afghanistan består inte av värnpliktiga som kommenderats dit, den består av män och kvinnor som frivilligt sökt tjänsten, av olika anledningar givetvis men bland annat, i de flesta fall, utifrån insikten om att demokrati är inget man får. Demokrati är inget som självklart bara finns. Det är något man måste kämpa för att uppnå, och kämpa för att bibehålla.

De 2 stupade soldaterna förs tillbaka hem till Sverige nu. Jag hoppas att de kommer att tas emot som de hjältar de faktiskt är. Att deras familjer får respekt och stöd, både ekonomiskt och på andra sätt, och att de slipper stå ut med att deras fallna bröder, makar och söner görs till politiska slagträn.

Det är valår

Nu blir det valårsmys

SvDs Göran Eriksson pekar på hur alliansen ändrar taktik nu när valet närmar sig med stormsteg.

Igår halkade dock jobbskatteavdraget ner två pinnhål på regeringens prioriteringslista. Först kommer breda skattesänkningar för pensionärer, sedan insatser för barnfamiljer, särskilt ensamstående föräldrar utan jobb eller med deltidsarbete.

Pensionärer är en stor och homogen grupp, ensamstående föräldrar en annan, men de har ett, för politiker, mycket viktigt gemensamt drag: de är väljare.

Förhoppningen är, helt enkelt, att människor nu ska förmås att lyssna på vad som sägs under det dryga halvår som återstår till valet istället för att envisas med att hänga fast i utförsäkringar som driver folk till självmord, missbruk och misär, hur arbetslösheten rakat i höjden, hur arbetslinjen visade sig handla om att det ska finnas någon som står beredd att rycka ut och torka skit i bättre folks trapphus en söndageftermiddag, hur en mössa på en facebookbild värderas högre än både kompetens och faktisk lämplighet på arbetsmarknaden...

När det är valår förändras alltså kärnan i regeringens politik. Arbetslinjen förde de borgerliga till makten, nu ska trygghetslinjen rädda dem kvar.

Det är inte så dumt att minnas vad som sagts och gjorts under de år de fått bestämma, det är trots allt valår i år.

Avvikare och rakknivar

Jenny Östergren skriver i Expressen om hur utrymmet för att vara annorlunda i vårt samhälle minskar dag för dag

Annorlunda blir för varje dag allt mer osynligt. Annorlunda tar tid. Annorlunda gör oss osäkra.
Framför allt kostar annorlunda pengar i en värld där varje korvöre måste motiveras i en färdig produkt. Politikens ledord tycks utesluta allt som inte är kopplat till lönsamhet: Arbetslinje, multikompetens, individuell lönesättning, resurssnålhet, tillväxt.

Jo, det finns ett visst utrymme även i dagens värld, men, framhåller Östergren, det är ett utrymme reserverat för en speciell grupp människor

De avvikande som får ta plats måste prestera.
Björn Ranelid säljer vilket tv-program som helst med sina maniska tal från hjärtat. Stephen Hawkins lanserar komplexa kvantfysiska teorier från rullstolen och som konstnär kan du var hur knäpp som helst även offentligt så snart tavlorna värderas över hundra tusen

För oss andra är friutrymmet mindre än någonsin. Framförallt gäller det människor i svaga grupper - sjuka, handikappade, barn, de mest utsatta i samhället, måste anpassa sig efter allt trängre normer för att ha en möjlighet att få respekt och manöverutrymme. Östergren använder skolan som tydligt exempel:

I dag är marginalerna så små att en enda unge som faller utanför normalklustret och är lite för pratsam, lite för svårlärd, lite för kreativ och lite för sprättig i benen riskerar att stjälpa en hel klass. Lösningen blir att diagnosticera för att kunna få extra resurser som sedan i alla fall rinner ut i det undernärda systemet.

Det enda kvarvarande alternativet blir att visa vägen till särskolan. Kreativitet, empati och förmågan att bidra med ett skratt eller en uppochnedvänd tanke har inga poster i den kommunala balansräkningen. De värdena bygger på relationer och relationer kräver tid som vi inte har råd med. Barnen lär sig från första dagen på förskolan att "alla lika, alla olika". Sedan rensar vi effektivt bort allt som kan vidga känslan av vad det är att vara människa och stärker utanförskapet mellan de som presterar och de som inte kan.

Trivs vi och mår väl detta samhälle där det kostar pengar att få rätten att vara individuell? Där den som inte har tillräcklig inkomst eller förmögenhet tvingas anpassa sig efter den mer bemedlades nycker för att få del av smulorna?

I samma tidning ser jag hur påven illustrerar det Östergren skriver om när han kritiserar "de lagändringar till stöd för sexuellt likaberättigande som genomförts i europeiska och amerikanska länder på senare år" genom att hävda att

Friheten kan inte vara absolut

Har han rätt?

Så länge människor håller sig inom given norm är det enkelt att kontrollera dem, att få dem dit man vill. Så länge de vet, eller tror sig veta, att repressalierna ovanifrån, oavsett om det är från stat, myndigheter, lärare, föräldrar, något övernaturligt eller från den gemenskap där de vill förbli en del kommer att bli outhärdliga för den som avviker går det att kontrollera människor, och med ökat hot om repressalier öka kontrollen. Men det är balansgång på Hanlons rakkniv.

Förr eller senare når, och passerar man, den punkt där situationen för människorna i samhället är värre än de repressalier man kan hota med. Och det är då man upptäcker hur vass den rakkniv man balanserat på faktiskt är.

Själv föredrar jag att vika av långt mycket tidigare.

Nu ska vi vara nu ska vi vara snälla

I en kommentar till ett annat inlägg här i bloggen skriver Mats om lärarstudenters grubblande över

dilemma om relationer ("Hur kan jag få barnen att tycka om varandra") där idelaen korsar varandra. Alla ska vara snälla - Alla ska ha rätt att välja fritt.

Han sätter fingret på ett av de verkligt stora bekymren i den sociala miljön i svensk skola idag: Alla ska tycka om varandra, alla ska vara snälla och alla ska få vara med, trots att vi när det gäller vuxna utan att blinka accepterar att det faktiskt är som det står i visan "alla kan ju inte älska alla här i världen". I och med att vi har dessa mer eller mindre uttalade förväntningar på att alla barn faktiskt ska lära sig att inte bara acceptera varandra och uppföra sig hövligt mot varandra utan faktiskt tycka om och leka tillsammans med alla andra, utan undantag, ställer vi många gånger högre krav på dem än vi gör på oss själva.

Jag tror att mycket vore vunnet om vi synkroniserade kraven och förväntningarna vi ställer på barnen med kraven och förväntningarna vi ställer på oss själva. Dels skulle det bli en rimligare situation, kraven skulle bli möjliga att leva upp till, dels skulle det vi säger och det vi gör, vi vuxna, plötsligt stämma många gånger bättre överens.

Om vi släppte förväntningarna på att alla barn SKA tycka om alla andra barn på sin dagisavdelning/i sin klass/i sin grupp och ersatte dem med förväntningar på att alla barn SKA uppföra sig hövligt och respektfullt mot alla andra barn, och acceptera dem som individer oavsett om de har glasögon, konstiga kläder, bryter på ett annat språk eller har föräldrar som ägnar sig åt ovanliga saker, strippar, är kommunalråd, sitter i fängelse, eller står på en scen etc tror jag att det skulle bli lättare, både för barnen och för oss vuxna, att nå fram.

Vad tror du?

Lärare utan gränser/Lärare över alla gränser

Av de frekvent återkommande sökorden som leder människor hit ligger Lärare utan gränser ständigt bland topp 5, så låt oss prata lite mer om ämnet.

Ni känner till organisationen Läkare utan gränser, inte sant? För säkerhets skull citerar jag lite från deras hemsida:

Det här är Läkare Utan Gränsers arbete
Läkare Utan Gränser (Médecins Sans Frontières) ger humanitär medicinsk katastrofhjälp till människor som drabbats av väpnade konflikter, kriser, epidemier och naturkatastrofer samt till befolkningsgrupper som saknar hälsovård på grund av social eller geografisk isolering.

Läkare Utan Gränser har egna projekt i över 60 länder runt om i världen. Under ett år skickar Läkare Utan Gränser ut cirka 2 000 internationella fältarbetare på sammanlagt 4 200 uppdrag. Tillsammans med 21 000 lokalt anställda bedriver dessa verksamheten i fält.

Det finns en organisation vid namn Lärare utan Gränser, har jag nyss lärt mig. Den arbetar med APU för elever och kompetensutveckling för lärare, och erbjuder resor och praktik i Zambia. Är det den du letar efter, klicka på länken här ovan och du hamnar rätt.

Det är nämligen inte alls den jag tänker skriva om här, utan om en helt annan sorts organisation, en internationell organisation av lärare och skolpersonal som jobbar gränslöst, över alla gränser, oavsett om det gäller nationsgränser, kulturella gränser, religiösa gränser eller någon annan sorts gränser. Den finns inte i sinnevärlden ännu den här organisationen, såvitt jag vet, men den borde finnas.

Tanken bakom Lärare över alla gränser är dels att kunskap är ett mäktigt verktyg. Människor drabbade av kriser, epidemier, konflikter, politiska eller väpnade etc behöver kunskap - dels för att ta sig ur situationen, för att förebygga att det händer igen och för att få fler valmöjligheter i sin framtid. Dels finns en tanke om att barn i drabbade områden behöver den rutin, den skärva av normalitet som regelbunden skolgång innebär.

Jag tänker mig en organisation som arbetar med undervisning överallt i världen, gärna i samarbete med Läkare utan gränser, Unicef, Röda Korset eller allesammans på en gång.

Dels skulle Lärare över alla gränser arbeta direkt med undervisning där så är möjligt, men viktigare ändå, föreställer jag mig, vore arbetet med att möjliggöra undervisning - bistå med material, en plats att hålla till på, stöd till de lokala lärarna, utbildning och hjälp att bygga upp en fungerande verksamhet. Som internationell organisation har man mer auktoritet än som enskild människa, och kan ofta nå resultat snabbare och enklare bara på grund av detta. Kanske skulle man kunna säkra ett område för barnen att ha rast på, bistå med vatten att dricka och något att äta under skoldagen, om så bara en frukt eller lite bröd. Ett bibliotek med böcker och tidskrifter, både på engelska och på språket på platsen, vore också bra att ha med sig, inte bara för eleverna utan för andra också att låna och ta del av.

Anställningsrutiner och organisationens finansiering beror ju på vem man samarbetar med, men även här tror jag mycket vore vunnet, åtminstone i uppbyggnadsskedet, på att samarbeta med och kanske rent av kopiera de rutiner och modeller t ex Läkare utan gränser arbetat fram.

Ja, så ser min vision ut. Det är ingen copyright på den, om du tycker det låter intressant så ta den och bygg vidare på den! Jag har inte möjlighet att bygga upp organisationen, jag har varken de kontakter eller medel som behövs, men kanske någon annan har?

Svensk Hjälte trots kommunens agerande

Svenska Hjältar, i år står bland andra tioåriga Liv bland de nominerade. Liv var utanför bland eleverna, men det är gry i tösen. Hon samlade ihop pengar och gav skolan för att hjälpa till att finansiera ett besök från Friends med föräldrautbildning, kamratstödshjälp, lärarutbildning med mera. Ett strålande initiativ, givetvis, all heder till tösen. Numera är situationen i skolan annorlunda:

På skolgården är det samling kring hjälten. Alla vill vara med. Precis då ropar någon att USA:s president Obama fått Nobels fredspris.

– Äh, fredspriset borde gå till våran Liv! kommer det unisont.

All heder till tösen, men vad säger vi om skolan och kommunen? Det länder dem inte till heder att en tioårig tös var tvungen att ta tag i situationen för att det skulle hända något. Tyvärr är det en alltför vanlig historia, kommuner runt om i landet brister både i handlingplaner och i praktiskt arbete. Våra barn och unga lever i en fruktansvärt utsatt situation, kommuner bryter mot lagen och räknar kallt med att slippa granskning och påföljd.

Vi kan starta insamlingar och skicka pengar till unga Liv, som borde slippa bära denna ansvarsbörda, vi kan skicka pengar till Friends, men vi kan inte köpa oss fria från vårt ansvar. Det är vi vuxna som måste lära barnen att bete sig mot varandra.

Ett billigt sätt är att föregå med gott exempel.

Våren är här!

Åtminstone i min planering, vårterminen är nästan fix och färdig och redo att läggas ut. Vi kommer att ta de första försiktiga stegen på en ny väg i vår, det ska bli spännande att se hur deltagarna reagerar, hur vi själva reagerar och vilken väg vi fortsätter. Förhoppningsvis är det fler som ser att vägen bär och vågar följa oss på äventyret.

Söndag

Söndag i den nya världen. I morgon börjar klimatmötet i Köpenhamn. Det kommer att stupa på pengarna. Vi dör hellre en kvalfylld död än släpper vårt guld.

Jag har inte så mycket tro på mänskligheten idag.

Pengar ändrar på allt

Det är inget att hymla med. Den nuvarande regeringen är innerligt medvetna om detta, den tusenlapp de dinglade framför väljarnas nosar förra valet kommer att vara än större i nästa val. Men inget är gratis, minns vi vilket pris vi fick betala för tusenlappen undrar jag om mutan ser lika lockande ut?

Bildning

Jag fastnar i tankar om bildning ikväll. Bildning och utbildning, det är skillnad, inte sant?

Utbildning har en början och ett slut, rör sig inom på förhand fastslagna ramar och är över när målet nåtts och examensbeviset i bästa fall erhållits.

Bildning, däremot, har den någon början? Jag vet inte, men jag vet att den inte har något slut. Den bildade människan vet att det alltid finns något mer att lära, att upptäcka, att utforska och ta del av. Den bildade människan vet att när man äntligen når horisonten upptäcker man en annan horisont där bortom, en horisont man inte vet ett strunt om ännu, och den bildade människan gläds däråt.

Idag har politiska beslut återigen gjort bildning till en klassfråga, CSN-systemet med sina strikt begränsade terminer styr icke bemedlade människor mot utbildningar som ger anställningsbarhet. Bildning, studerandet för studerandets egen skull, för att man vill veta mer och är nyfiken, är förbehållet de bemedlade, ett elitens privilegium. De som har ekonomisk uppbackning hemifrån och inte måste ta visst antal poäng och se slutet på den sista tillåtna terminen närma sig obevekligt.

Men världen förändras.

Det finns motkrafter. Internet är t ex en stor motkraft. Forskningsrapporter, forskare som bloggar, författare som generöst delar med sig av sina tankar och erfarenheter, studentbloggar och eoner av litteratur ligger ute på nätet, tillgängligt för även den som inte har ekonomiska möjligheter att läsa vid önskat universitet. Distansutbildningar ger möjlighet att erhålla examina även för den som måste jobba samtidigt som h*n studerar.

Och eftersom många människor vill mer än bara bli anställningsbara, eftersom många människor vill fortsätta växa och utvecklas, sprider sig bildningen obönhörligen även bland de som förväntas nöja sig med utbildning. Elitens privilegium blir alltmer tillgänglig för alla.

Jag tycker om den utvecklingen.

Här ska alla vara snälla mot varandra

Vi har pratat om härskartekniker tidigare, minns ni? Förminskning är relativt enkel att hantera. Snällhetsdiktatorn, däremot, är svårare att komma till rätta med.

Snällhetsdiktatorn är oerhört mån om att bevara den vänliga tonen i sällskapet, att ingen skall höja rösten eller skärpa tonen. Det är överordnat allt annat. Avvikande åsikter sopas antingen under mattan eller bemöts med en sårad blick och ett tappert leende, givetvis är snällhetsdiktatorn villig att anpassa sig för att alla andra ska ha det bra, ingen behöver tänka på snällhetsdiktatorn, h*n klarar sig alltid.

Resultatet blir givetvis att snällhetsdiktatorn är den som får sin vilja igenom i slutänden, eftersom ingen ju vill vara den otrevlige som förstör den goda stämningen och ingen vill såra den vänliga människan som inget hellre vill än att alla ska vara snälla.

Marie Barone i Everybody Loves Raymond är ett strålande exempel:



Dagens skolsystem, framförallt förskolan och de första skolåren, tycks befolkade av snällhetsdiktatorer. Är det ett problem?

Pudlande rektor

Rektorn på Sundsgymnasiet i Vellinge, Gert Åkesson, han som i det nu hastigt redigerade kåseriet i lokaltidningen uttalade sig om de "efter 80-talet uppfunna, handikapp som allergier" ni minns, har gjort en slags pudel på skolans hemsida:

Som kåssör [sic!]i Staffanstorps lokaltidning Spegeln har jag i sex sju år beskrivit hundägare, vårdpersonal, julfirare, Kristianstadbor eller mina barn utan att någon har sammanblandat detta med min yrkesroll. I senaste kåseriet är måltavlan myndigheternas agerande i allmänhet och svininfluensan i synnerhet. I ett inskjutet stycke reagerar jag emot när olika intresseföreningar blir myndighetslika. Den som läser hela kåseriet och inte brottstycken inser detta.
Exemplen är illa valda och den eller de som känner sig kränkta ber jag uppriktigt om ursäkt.

Att exemplen var illa valda håller nog de flesta som reagerat på texten med om. Att Åkessons yrkesroll blir tydligare i denna text än när han skrivit om hundägare eller julfirare, förstärks av att han väljer att förtydliga med ett exempel från skolans värld, där han berättar om en lågstadieskolas svårigheter med att anpassa lokalerna efter elevernas behov:

först fick besök av en hörselkonsulent som beordrade henne att sätta upp textilier i lokalerna för att underlätta för hörselskadade elever. Efter att ha tagit ett skamgrepp på sin slimmade budget inköptes textilier och sattes upp enligt de krav som tjänstemannen ställt. Hon trodde därmed att skolan skulle få arbetsro.
Efter någon månad dyker en ny konsulent upp, han var allergikonsulent och gjorde sin ”inspektion” av lokalerna. Han blev mäkta irriterad för att skolan hade textilier i lokalerna. De var ett stort allergihot och han irriterades över personalens oförstånd och tanklöshet. Han beordrade att alla textilier skulle ryckas ner med det snaraste

Men jag avvikter från ämnet. Åter till Åkessons pudel på skolans hemsida, där han vill framhålla att han inte alls menade det han skrev, utan istället ville framhålla något helt annat med sina ord:

Exemplen pekar dock på en rad sjukdomar/handikapp som förr hade andra namn eller framträtt under de senaste decennierna. Detta oroar mig då jag både i yrke och privat träffar på fall, några har jag mycket nära mig. Jag har anledning att gång på gång ställa frågan; Är detta något i vårt moderna sätt att att leva som är fel och framkallar t ex anorexi?

Det är alltså inte alls så, menar Åkesson om jag tolkar honom rätt, att han ville säga att han tycker att dyslexi och anorexi t ex är hittepo, som skåningar säger, utan han är i själva verket oroad över vårt moderna sätt att leva, han bara råkade uttrycka sig lite illa. Han avslutar sin pudel med att förklara att han, åtminstone som rektor, inte alls tycker som han skrev:

Slutligen vill jag än en gång be om ursäkt om någon tolkat mitt kåseri som att jag har en raljant inställning till sjukdom och handikapp. Så är det verkligen inte

Vi får hoppas att det kommer en förklaring även i nästa nummer av lokaltidningen, det är ju inte alla som läser lokaltidningarna som också läser de redigerade upplagorna av desamma på internet.

Tack du änglalika kvinna!

Jag har problem med mitt sidseende. Det innebär att jag har svårt med avståndsbedömning, i synnerhet i sidled. Och det i sin tur innebär att jag ofta går omkring med blåmärken på både armar och ben, jag går ständigt in i dörrkarmar, hörn, trappräcken, bordskanter etc helt enkelt för att jag inte riktigt kan avgöra hur långt borta de är.

Häromdagen kom en okänd kvinna fram till mig och gav mig ett visitkort med numret till en kvinnorjour. Hon sa inget, bara log vänligt och gav mig visitkortet, jag blev lite paff och kom mig inte för något mer än att mumla tack.

Kära okända kvinna, jag menade givetvis TACK! Du är en ängel! Du känner inte till mitt synhandikapp, och misstolkade därför min blåslagna överarm, men du reagerade med hjärta och omtanke. Din vänliga gest kan, har förmodligen och kommer sannolikt i framtiden, att innebära livsavgörande skillnad för kvinnor som faktiskt bli misshandlade eller behöver stöd av andra orsaker!

Du är bäst!

Nationella provresultat på nioåringars kunskapsnivå

SvD presenterar resultaten från Skolverkets första nationella prov i grundskolans årskurs 3. Föga förvånande visar det sig att var fjärde elev har svår att skilja på de fyra räknesätten, på skolverkets hemsida får vi bland annat veta att:

De delprov i matematik där det gick bäst handlade om geometriska figurer, taluppfattning och rumslig uppfattning. Här klarade fler än 90 procent av eleverna att uppnå kravnivån.
Några av de nationella delproven prövar helt nya mål, exempelvis att "Förstå samband mellan räknesätten". På detta delprov nådde bara 73 procent den lägsta kravnivån.

Uppgiften är att i en äventyrsberättelse hjälpa till med att dela upp kulor genom att välja bland bilder och symboler för räknesätten. Barnen ska inte räkna utan bara kryssa i ett av de fyra räknesätten.
- Vi har fått höra i kommentarer från lärare att det är många som väntar med genomgång av alla de fyra räknesätten och att många läromedel tar upp division först i årskurs 4, förklarar Maj Götefelt

Istället för att alla barn i svensk skola får lära sig förstå hur de olika räknesätten fungerar med lekar och experiment redan i förskolan väntar man i många kommuner alltså till tioårsåldern innan man lär barnen hur man gör för att dela tjugo kronor rättvist mellan fem barn, och hur det kan komma sig att det blir annorlunda om man delar rättvist mellan fyra barn.

Svårast delprov att klara för båda grupperna var läsning av faktatext. Faktatexten handlade om djur och människors språk. Läraren läste först en text och sedan läste eleven vidare själv, svarade på kryssfrågor och till sist fick de skriva och rita fritt.
- Det som är intressant är att resultaten påminner om det vi har sett i femmans prov för liknande målområden, säger Maj Götefelt.

Proven visar endast på den lägsta kravnivå som eleverna har rätt att uppnå.
- De elever som ej når kravnivån har förstås rätt till hjälp att nå målen men också de elever som har klarat av delproven har rätt att utvecklas utöver denna nivå, säger Maj Götefelt

Var fjärde nioårig skolelev har problem att avgöra om h*n ska addera eller multiplicera för att lösa ett problem, och ännu fler har svårt att tolka en enkel faktatext, och tendenserna håller i sig längre upp i årskurserna. Det visar sig därtill att fler pojkar än flickor har svårigheter att tillgodogöra sig tillräckliga kunskaper i dagens skolsystem. SvD avslutar artikeln:

När det gäller hela sammanställningen av treornas kunskaper visar det att flickor generellt presterar bättre än pojkar. I delprovet att skriva en berättande text om rädsla klarar 96 procent av flickorna det medan 89 procent av pojkarna gör det. Likaså klarar flickorna delprovet i stavning till 92 procent medan bara 79 procent av pojkarna klarar det.

– Just i svenska ser man en stor skillnad mellan pojkar och flickor. Provet ger ju inte svar på varför, men det här kanske ändå ger en anvisning till lärarna att jobba mer fokuserat när det gäller pojkarna, säger Maj Götefelt.

Hon tycker att det är viktigt att inte bara mäta kunskaperna utan att detta blir något som blir till en vinst för eleverna, i form av bättre prioriteringar och satsningar

Bättre prioriteringar och satsningar kostar pengar. Dessvärre vet vi att de kommuner som redan idag prioterar skolan lågt, där politiker i riktigt eländiga fall faktiskt använder sin position för att ge igen för vad de upplevde som oförätter i sin egen eller sina barns skolgång, är ovilliga att öka skolornas anslag.

Det är beklagligt att det accepteras att en fjärdedel av eleverna har otillräckliga baskunskaper. Det tar tid att lära sig tänka matematiskt, och det tar tid att lära sig läsa på en sådan nivå att man inte bara kan tolka orden utan tränga djupare in i texten och förstå innehåll och sammanhang. Har eleverna inte getts tillfälle att börja öva upp dessa förmågor när de är nio år kommer deras fortsatta skoltillvaro att bli onödigt komplicerad och de kommer att lära sig mindre än de skulle kunnat lära sig om förhållandena varit annorlunda.

Tack och lov att det kommer en generation efter oss!

Jag har sagt det förr, och jag säger det igen: ungarna som växer upp nu har banne mig potential att reda upp all skit vi och våra föräldrar har ställt till. Hur de har skaffat sig den förblir nog ett mysterium, men faktum är att de har den.

Kolla den här tösen, t ex:

10 år och gör mer mot mobbning än flera skolledningar sammanlagt lyckas åstadkomma på ett år. Snygg i håret är hon också.

You rock, Liv!

Utopia

Jag har så mycket att prata om, och så lite sammanhängande tid att formulera mig. Problemet med detta är att jag är den slags person som tappar bort min tankekedja om jag måste avbryta och gå och göra något annat.

Jag är också en person med en dröm. Jag drömmer om att det någonstans i världen ska finnas ett land, kanske t ex ett avlångt ett långt uppe i den höga nord, där kunskap och bildning står högst i kurs. Ett land dit människor kommer resande för att gå i skolan, för att forska, ta del av andra forskares arbeten. Dit människor kommer resande för att filosofera och studera i åratal, där det finns fantastiska skolor i varje stad, världsberömda universitet och sjukhus bättre än någon annanstans i världen, eftersom detta är det land som ligger först i forskning inom de allra flesta områden. Ett land där bildningsnivån bland människorna är så hög att människor kommer resande för att gå korta kurser under sina semestrar, bara för att försöka uppnå en känsla av att de också är en del av denna bildning.

I detta land skulle givetvis kulturen blomma, ty en viktig del av bildning är ju kultur. Teatrar, konserthallar, konsthallar, gallerier och konstskolor av alla de slag skulle finnas i varje stad.

Visst vore det rätt fantastiskt?