Utopiska visioner

Expressens Anna Dahlberg suckar över bristen på politiska visioner, hon frågar sig bland annat varför inte Reinfeldt pratar om det utopia jag beskrivit tidigare:

Han skulle kunna beskriva hur Sverige ska bli en världsledande kunskaps- och forskningsnation. Varför inte anfört av ett nytt toppuniversitet, Nobeluniversitetet, som vår krönikör Gunnar Wetterberg föreslog härförleden, med resurser nog att locka forskare från hela världen?

Det är lite synd att Dahlberg inte länkade till Wetterberg, jag hittar inte hans förslag men tar hennes ord på att han också förespråkar Sverige som en ledande kunskaps- och forskningsnation.

Vad är en lärare?

Jag läste i DN en ledare som handlar om lärare och lärares arbetstid.

”engagerade lärare” är ingen given resurs som kan användas hur som helst. Arbetsgivare som minskar de anställdas utrymme att själva bestämma över hur arbetet ska läggas upp riskerar att döda engagemanget [...] Lärare är inte programmerare eller uppfinnare. Det finns lärare som tappat gnistan och avverkar lektionerna som enheter på ett löpande band. Men de lärare som når goda resultat har mycket mer gemensamt med konstnärer och vetenskapsmän än med arbetarna vid det löpande bandet. De har såväl den inre glöden som driften att ständigt pröva nya grepp.

Det är sådana lärare skolan behöver. Det är sådana medarbetare en framsynt skolledning ger möjligheter att växa. Självklart ska höga krav ställas på lärarna. Men det som bör kontrolleras hårdare är inte den formella arbetstiden utan resultatet

Man kan tycka att detta borde vara självklarheter, men det tål att påpekas. Om och om igen. En lärare är ingen byråkrat, ingen ackordsjobbare, ingen artist eller underhållare. Konstnär och vetenskapsman kommer nära, men når inte heller ända fram. En lärare är inte heller en uppfostrare eller ordningsman, sagoberättare eller föräldrasubstitut, utan något helt annat.

En lärare är en guide - till lärande, till kunskap, till bildning. En lärare är också en förmedlare - av kunnande, av vetande, av metoder och modeller för att utöka sitt eget kunnande. En lärare är en inspiratör, en motivatör, en vägledare och en handledare, och inte helt sällan fungerar en lärare som en sköld och en försvarare för elevers rätt till utökade kunskaper och den frihet det innebär att veta och känna till.

Och ibland är jag lite orolig för att det är detta sista man försöker komma åt genom att kontrollera lärarens arbete - elevernas, framtidens människors, rätt till frihet.

Vilken webbläsare använder du?

När saker och ting på Internet inte fungerar som det är tänkt brukar jag fråga människan som ber om hjälp vilken webbläsare de använder. Ofta får jag samma svar (inte för att racka ner på någon men ett blått e är inblandat) men ibland kommer varianter. Idag fick jag en ovanligt nyttig variant:

- Vilken webbläsare har du?

- Jag har den nyaste Windows, den Vista.

- Det är operativsystemet det ja, bra att veta. Tack tack. Och vilket program använder du för att gå ut på nätet?

- Internet.

- Ja, precis. Vilket ikon klickar du på för att nå Internet?

- Vaddå ikon? Jag klickar på Internet! Jag har Bredbandsbolaget om du nu absolut måste veta!

- Det är din leverantör, det är också bra att veta, tack tack. Hur ser bilden du klickar på när du klickar på Internet ut?

Det var ett blått e.

Det är mycket nyttigt att då och då påminnas om att man bör vara ödmjuk och inte förutsätta att saker man själv tar för givet är lika självklara för alla. Det är lätt att man tror att man uttrycker sig tydligt men om den tillfrågade inte känner till begreppet man frågar efter blir konversationen mer goddag yxskaft än verklig kommunikation.

En webbläsare är alltså det program man använder för att läsa informationen som finns på Internet. Man kan kalla det själva porten till Internet, om det blir lättare att förstå. Några vanliga webbläsare är Internet Explorer, Firefox, Safari och Google Chrome. De är lika på många sätt, men en del sidor på Internet fungerar inte ihop med vissa webbläsare. Därför frågar man, när man via mail eller telefon ska hjälpa någon att hitta orsaken till att det inte fungerar på någon annans dator, vilken webbläsare personen har.

Den farliga okunskapen

Bjästa är en vacker lite ort, den ligger mycket vackert, idylliskt skulle man rent av kunna benämna den. Den sortens ort man ofta hör småbarnsföräldrar prata om med längtan i rösten, den sortens ort dit man flyttar för att ge barnen en trygg uppväxtmiljö.

Men där finns okunskap. Där finns en präst som åtnjuter stort anseende i bygden men nu är rikskänd för sitt tydliga ställningstagande för den våldtäktsdömde unge mannen, och sin förmåga att inte ens tänka på den våldtagna flickan, och en rektor som är rikskänd bland annat för att hon inte ens klarar av att läsa texter på internet. Och där finns människor som inte förstår vad fingerade namn betyder, och därför tvingas nu ännu en ung människa fly undan mobben.

Alla Bjästabor är inte så grundligt okunniga som man kan få intryck av efter de senaste dagarnas mediauppmärksamhet, och Bjästa är inte unikt i något avseende. Denna okunskap, denna inskränkthet, denna provinsialism och detta förakt mot utsocknes tänkande och kunnande finns överallt. I små orter där genomströmningen av människor är liten, där den sociala kontrollen är järnhård och den som 'gör sig till', 'förhäver sig' och 'tror h*n är något' genom att studera och utbilda sig eller sticker ut genom att - ve och fasa - vara homosexuell drar förakt över både sig själv och sin familj.

Det finns bara en enda sak som hjälper här. Nej, inte några bibliska bestraffningar där de får 'känna på', inga hämndattacker eller avfolkningsprojekt. Det handlar inte om att vi 'andra' ska få våra primitiva känslor bejakade eller få känna oss präktiga.

Det som behövs är utbildning, och de vidgade horisonter som kunskap innebär. Det gäller i Bjästa, det gäller i Rödeby och det gäller i Stockholm. Okunskap kan endast botas med kunskap.

Inte så häftigt som hämdattacker med stora svärd, men bättre på lång sikt.