Att be om hjälp

Det är svårt att be om hjälp, man placerar sig i en beroendesituation och i tacksamhetsskuld. I synnerhet är det svårt att be om hjälp från någon som befinner sig i en position över en själv - en förälder, en chef, en lärare. Det kräver en stor portion självövervinnelse och en stor portion mod.

Därför är det väldigt viktigt att man, som lärare, tar emot elever med ödmjukhet när de ber om hjälp. Man behöver inte alltid säga ja, man kan inte alltid säga ja, men man får aldrig någonsin svara med förakt eller hån.

Man riskerar att göra livslång skada.

Lärarlegitimationer

Införande av lärarlegitimationer är på tapeten, det tas upp i media och på bloggar.

Att yrkeslärare, dvs män i medelåldern som kommer från 'den riktiga världen' och 'kan ta grabbar på ett sätt som inte de där lärarna kan', inte behöver ha legitimation förvånar mig inte, det skulle ju innebära ett erkännande om att 'de där lärarna' kanske har något att komma med de också och solka det romantiska skimret kring 'de riktiga männen från den riktiga världen'. Att hemspråkslärare också undantas förvånar inte heller, de räknas ju ändå inte riktigt som riktiga lärare.

(jag hoppas ni noterar den något sarkastiska tonen?)

I övrigt tycks det vara ett bra förslag, förutom detaljer om att rektorer ska vara inblandade. Det öppnar för ännu mer av det godtycke och den svågerpolitik som redan präglar den kommunala skolan, och riskerar att göra eleverna situation än mer utsatt.

Nej, tänk ett varv till där, regering, och lägg makten hos någon som inte spelar golf med kommunalrådet eller är gift med dennes bror.

Gruppen och makten

När man jobbat med grupper, i synnerhet med grupper som inte fungerar helt optimalt, där det finns konflikter, grupperingar, inre motsättningar, frustration, irritation eller rent av kaos, så lär man sig att iaktta.

Ofta, inte varje gång men ofta, finner man att det man först såg egentligen inte alls är vad det verkar vara. Det som vid en första anblick tycktes vara orsaken är oftare ett symptom på något annat, något dolt. För att upptäcka detta behöver man få möjlighet att iaktta gruppen, att glo på den ur många vinklar och prata med så många som möjligt, både i och utanför gruppen.

Det är intressant att ta sig tid för detta. Att våga ifrågasätta sitt första intryck och acceptera att det man först tyckte sig se inte alltid stämmer med vad som egentligen pågår.

Reinfeldt och makten

Visste ni att den svenska stadsministern ringde upp sin turkiske kollega och beklagade riksdagens beslut om att erkänna massakern på armenier år 1915 som ett folkmord? Visste ni att han sa, enligt media, att

The government is absolutely against the resolution, which was ratified as a result of domestic policy, and it will have no sanction or exercise power [...] We are ready to do our best to protect the existing relations from such a baseless decision made by only one extra vote

i Expressen elegant översatt till

den svenska regeringen är helt emot riksdagsbeslutet. – Det (beslutet) var ett resultat av inrikespolitik och det kommer inte att sanktioneras eller utöva någon makt [...] Vi kommer att göra vårt bästa för att skydda den nuvarande relationen mot ett sådant ogrundat beslut som skedde med endast en rösts marginal

Det är valår i år.

Olofsson tänker om skolor och resurser

Centerpartiet vill införa en prestationsbonus för de skolor som förbättrar sina resultat berättar bland andra Maud Olofsson i DN. Och det låter ju fantastiskt:

Alla elever förtjänar att mötas med höga förväntningar och en skolmiljö där de växer som människor. Vi ska ställa krav på lärare men också ge dem stor professionell frihet. För det är rektors och lärares ledarskap som är nyckeln till framgång. Vi vill att goda lärarinsatser ska premieras högre. Bra lärare ska ha högre lön.

Klart bra lärare ska ha högre lön än kassa lärare, men förstår Olofsson sig verkligen på det hon pratar om? Har hon kunskap nog att skilja en bra lärare från en dålig, när hon tror att det går att muta sig till ett bättre resultat? Tror centern verkligen att en massa pengar som filtreras genom kommuntjänstemäns giriga fingrar till skolor där man redan gör ett bra jobb gör skolverkligheten för svaga elever i socialt utsatta områden bättre?

Olofsson och hennes partikamrater tänker som de har förstånd till, och satsar på dem de kan identifiera sig med. Resultatet riskerar att bli en ännu ojämlikare skolsituation än den vi har idag. Mats på Tysta Tankar tänker klokt om centerns skolsyn:

Det är en uppenbar förolämpning mot landets lärarkår att du tror att de behöver extra motivation för att göra sitt jobb. Om du verkligen bryr dig så hoppas jag att du bevakar den professionella nivån i arbetet med ny skollag och skyddar skolan från detaljreglering.

Läs resten i hans blogg.

Och kom ihåg att det är valår i år. Då mutar politiker.

Departementssekreterare är ett stressigt jobb

Utåt var fasaden fulländad. Mannen som är i 40-årsåldern arbetade som departementssekreterare vid regeringskansliet.
För att orka med sitt stressiga liv, säger han i förhör, rökte han opium 4- 5 gånger i månaden

Allvarligt talat, människor, det Expressen berättar om är inget moraliskt bekymmer, detta är ett arbetsmiljöproblem och ett samhällsproblem! Att de människor som styr vårt land, som har ansvar för lagar och regler, nedskärningar, omprioriteringar, övervakning, socialt skyddsnät, arbetsmarknad, utbildning, vård etc har en så pressad arbetssituation att opium behöver rökas varje vecka är ett problem!

Det är inte osannolikt att detta ligger bakom en del av de beslut som tagits där konsekvenstänkandet helt uppenbart inte fungerat full ut.

En illa fungerande regering, och en regering där människorna i kansliet är så totalt sönderstressat att de i desperation använder knark för att hantera stressnivån fungerar inte optimalt, låt oss vara ärliga om den saken, drabbar oss alla. Något måste göras! Uppenbarligen är både arbetsbördan och ansvarsbördan för tung att bära för de människor som jobbar där nu, och chefen och ledningen har inte klarat av att ta sitt ansvar.

Det är valår i år. Det är dags att låta dessa stackars sönderstressade människor få vila och läka.

Experiment

Jag gjorde ett socialt experiment för inte så länge sedan. Jag presenterade mig omväxlande som arbetslös, städerska och långtidssjukskriven. Det var nyttigt. Fler borde prova. Det är en markant skillnad i hur man blir bemött gentemot hur man blir bemött om man traskar in som den akademiker och lärare man är till vardags.

Vi lever i ett väldigt kallt samhälle, och då pratar jag inte i första hand om snöstormen.

Research och sånt

Linda Skugge skrev ett inlägg på Newsmill där hon hävdade att "Kurdo Baksi säger att det var han som skrev Stig Larssons [sic!] deckartrilogi", berättar SvD. Att det inte stämmer bekymrar inte Skugge nämnvärt. Hon säger till SvD:

Kurdo Baksi är en detalj i sammanhanget och jag bryr mig ärligt talat inte vem som skrivit Larssons böcker och texter, säger hon i en skriftlig kommentar.

Hur noggrann är du när du skriver debattartiklar?

- Så noga som uppdraget stipulerar. Detta är inte DN Debatt. Newsmill ville ha en snabb artikel om spökskrivning och det vet du lika väl som jag att de vände sig till mig för att jag snabbt kan skriva en rolig, träffsäker text på 15 minuter en fredagskväll

Skugge skriver obekymrad på Newsmill om hur hon själv

vägrar lägga tidiga morgnar på att krysta fram en deckare. Jag kommer lägga ut jobbet på en spökskrivare, och det med glädje. En del storsäljande författare skulle ha mycket att vinna på detta, böckerna skulle bli bättre, rent litterärt och kanske även dramaturgiskt, dessutom skulle författaren få mer tid över till att göra fin pr och inte minst till skön shopping och bloggande kanske?

Kanske kan vi då rent av hoppas att det gjorts lite research innan texten publicerats? Det vore ett lyft i den svenska deckarmodden.

Reinfeldts miljötänk raserade avtalsmöjligheter

Att klimatmötet i Köpenhamn i december inte ledde fram till det avtal man hoppats på är Danmark och Sverige ansvariga för, skriver tidigare miljöministern Lena Sommestad (S)i SvD. Reinfeldt må skylla på Kina och USA så mycket han orkar, men, skriver Sommestad:

Sverige tog initiativ till den förhandlingsstrategi som drev mötet mot sammanbrott. Samtidigt brast EU i ledarskap. Tillsammans skapade Danmark och Sverige en oöverstiglig klyfta mellan industriländer och utvecklingsländer.

Förslaget om att avveckla Kyotoavtalet kom från ordförandelandet Sverige, ett förslag som tillsammans med linjen som Reinfeldt och Carlgren hållit fast vid om att utvecklingsländerna skall ta störst ansvar, förstärkte misstanken om att det handlade mer om att stärka industriländernas makt än att skapa en hållbar miljösituation. Sommestad igen:

Frågan är hur detta kunde ske. Varför valdes en förhandlingsstrategi som raserade förtroendet för Danmark som ordförande och ledde till sammanbrott i förhandlingarna?

Politisk blindhet är ett svar. Reinfeldt och Rasmussen såg fram emot Köpenhamnsmötet som en möjlighet att skörda triumfer på den internationella arenan, men de visade mindre intresse för utvecklingsländernas rätt till utveckling. Bara för ett par tre år sedan saknade de allt intresse för klimatpolitik. Det är betecknande att Reinfeldt efter klimatmötet klagade över att klimatförhandlingar inte bara handlar om klimat utan också om fattigdom och global rättvisa.

En ytterligare förklaring är oförmågan att ta tillvara kunskap och erfarenhet från tidigare klimatförhandlingar. Enligt den danska tidningen Information ansåg klimatminister Connie Hedegaard och hennes chefsförhandlare Thomas Becker att Kyotoprotokollet skulle behållas. Man varnade för en konflikt med utvecklingsländerna. Statsministern valde dock den svenska linjen

Det är besvärande att regeringscheferna i både Sverige och Danmark tycks ha betydande svårigheter att förstå att utvecklingsländernas ekonomi är en viktig del av den gemensamma världsekonomin.

Det är valår i år.

Skämt eller allvar?

Supergruppen går till anfall, skriver Expressen och jag läser och förundras. Är detta på allvar? Det känns som om någon skämtar med någon, men jag är inte säker på vem riktigt:

Det har tisslats och tasslats om dem i två år. Nu är det dags - för Casablanca att ta rockvärlden med storm.

Jahapp. Jag undrar vilken målgrupp denna 'supergrupp' vänder sig till med sin "classic rock med urspung i 70-talshårdrock", och jag undrar vad det är som får mig att känna att någon driver med mig? Kanske är det raden om basisten:

Enligt Ryan Roxie som kontaktade Mats via Facebook är han sinnebilden av hur en rockstjärna ska se ut

som ger mig en känsla av att här handlar det mer om image än om musik.

Nå, vi får se. Den nittonde kan ni höra dem på P3Guldgalan, om ni vill, och eftersom jag är generös har jag gett dem ett helt blogginlägg uppmärksamhet.

Det finns sämre alternativ

Det är valår nästa år. Jag tänker fortfarande inte tala om för er hur ni bör rösta, däremot vill jag än en gång understryka hur viktigt det är ATT ni röstar. Många upplever att just deras enskilda röst inte gör någon som helst skillnad, jag säger er att er enskilda röst gör skillnad. Enorm skillnad.

Men rösta inte för att någon säger att ni ska rösta på ett speciellt parti, tro inte blint på den som lovar att just den gruppen ni tillhör kommer att få det bättre. Lägg ner tid på att ta reda på vad varenda parti faktiskt står för. Vad de säger, men också vad de gjort hittills, vad de röstat för och emot, vilka förslag de lagt fram och vilka de ställt sig bakom. Tänk grundligt igenom hur du vill att världen ska se ut, hur du vill att samhället ska fungera, hur du vill att skolan ska se ut, sjukvården, trafiken. Hur vill du att framtiden ska se ut? Hur ska miljöpolitiken föras? Se sedan vilket parti som faktiskt arbetat för detta. Kanske hittar du inget som arbetar precis för det du vill i alla frågor, se dig då om efter ett parti som arbetar för det du vill i de viktigaste frågorna, och som arbetar på ett sätt du kan leva med för övrigt.

Jag säger inte vad du ska rösta på, men jag tänker ta mig friheten att här i bloggen lyfta fram en och annan politiker som jag tycker förtjänar att lyftas fram.

Idag vill jag fästa er uppmärksamhet på miljöpartiet i Malmös Rickard Söderberg. Han jobbar för kultur och hälsa, är operasångare och sitter idag som ersättare i regionfullmäktige och i den regionala kulturnämnden. Det han "hoppas kunna tillföra politiken är perspektivtänkande.
Att inte tänka i månader, år eller ens livstider utan höja vår blick för att den gränslösa organism av vilken vi är en del".

Det finns sämre alternativ.

Vad ingår i lärarjobbet?

I Christermagisters blogg har en diskussion kring vad som egentligen ingår i lärarjobbet utbrutit. Magister-Janne skrev i en kommentar bland annat:

Skulle man använda samma retorik från ledningen som i skolan på t ex volvo eller en liten mekanisk verkstad skulle arbetarna häpna och facket ställa till ett h-vete. Omöjligt helt enkelt…

I skolan förväntas man ju nästan utföra renovering, sköta service av fastigheten samt köpa inredning med egna pengar, vilket är fullständigt rimligt?
Man ska både städa och laga saker dessutom – vad gör vaktmästaren? Finns det en sån?

Frågeställningen är viktig ur många aspekter. Förväntas lärarna lägga arbetstid på att hålla lokalerna i skick blir det mindre tid över till undervisning och elever, lärarnas fokus blir splittrat och arbetsuppgifterna otydliga. Förväntas lärarna göra detta utanför arbetstid undrar jag, ärligt talat, varför facket inte exploderar i protester. Christermagister skriver i sitt inlägg om att utnyttja lärarkompetensen om hur mycket tid han la på annat än lärarjobbet, åtminstone när han var yngre:

Jag tänker på hur jag tog föräldrarna till hjälp och målade om hela klassrummet, samt grupprummen utanför, när jag fick mitt första jobb. På hur många gånger jag har rotat runt i skolornas källare för att hitta bokhyllor, bord och stolar som går att använda efter några timmars renovering (och ibland inköp av material för egna pengar). Jag tänker på hur många gånger jag har spenderat flera dagar med att packa ner (och sedan upp) mina och elevernas saker i lådor för att vi måste byta klassrum. Ibland har jag fått lov att bära allt själv… Jag har köpt en massa böcker för egna pengar och använt i skolan, ramat in och satt upp tavlor på väggarna, rensat avlopp, tvättat gardiner, bytt lampor… Och hur mycket tid som i regel går åt till att stå i kö vid kopiatorn, vänta på en dator att arbeta vid och sedan logga in på det gamla skrället vill jag inte ens tänka på!

Visst kan man argumentera om hur viktigt det är med föräldrarengagemang, sannolikt gjorde måleriprojektet sitt till för att föräldrarna skulle lära känna varandra och Christer, åtminstone de som deltog, men jag funderar krasst över vem som betalade färgen? Och hur rimligt är det att en lärare förväntas acceptera ett klassrum som är i så usel skick att det måste akutmålas och möblerna renoveras innan eleverna kan använda det? Vad är det för slags arbetsmiljö, egentligen?

Janne framhåller att detta inte är en alldeles självklar fråga, där finns en hel del förväntningar från andra håll än skolledningens också:

Det klassiska och svårlösta dilemmat mellan att å ena sidan hålla fast vid sin yrkesroll (och status) och å andra sidan göra ett slags evigt undantag för att ”ställa upp för laget”.

Håller man på sitt blir man stämplad som osolidarisk och svår att samarbeta med, men ställer man upp för laget sätter man krokben för både sig själv och kollegorna.

Mitt svar är att det är just detta som är nyckeln till problemet - om vi istället för att 'ställa upp för laget' genom att rensa avloppet, renovera möbler eller byta lysrör 'ställer upp för laget' tillsammans, genom att påpeka att detta inte ingår i vårt jobb men att det måste fixas för att vi ska kunna göra ett gott jobb och stöttar varandra till att inte falla till föga och fixa det 'bara den här gången' kan vi ändra på detta.

Det är inte så enkelt som det låter, det kräver organisation, mod och ihärdighet, och det kräver att vi härdar våra hjärtan och inte fixar lite 'för elevernas skull'. Det är ju för elevernas skull vi behöver få bukt med detta bortvittrande av vår arbetstid, inte sant? Det är inte vi som brister i vårt uppdrag när färgen faller från väggarna och möblerna är trasiga, det är vår arbetsgivare. Det är vår arbetsgivares plikt att reda ut saken, inte vår.

Skulle det kännas för jobbigt, och klassrummet helt orimligt för eleverna finns det andra lokaler på skolan man kan använda så länge - bibliotek, matsal, uppehållsrum, kanske. Konferensrum, rektorsexpedition osv.

Övervakade elever är övergivna

Josh visar vägen till en artikel i SvD. Svenska Stöldskyddsföreningen har beställt en undersökning av hur gymnasielever och deras föräldrar, lärare och rektorer ställer sig till det här med kameraövervakning, och resultatet redovisas stolt. Jag hoppas ni inte har något emot att jag fokuserar på eleverna? Har ni läst min blogg tidigare förvånar det er antagligen inte. Undersökningen visar följande:

•70 procent av gymnasieeleverna tror att kameraövervakning skulle öka tryggheten i skolan.

•89 procent av gymnasieeleverna tror att det skulle förebygga skadegörelse i skolan.

•Nio av tio gymnasieelever skulle tillåta kameraövervakning på den egna skolgården och på vissa platser inomhus i skolan, under förutsättning att de visste att materialet bara skulle användas om något allvarligt inträffat (stöld, skadegörelse, mobbning, våld eller narkotikalangning) och om det var en av skolan utsedd säkerhetsansvarig som fick tillgång till materialet.

[...]

•Sju av tio gymnasieelever skulle till och med tillåta kameraövervakning inne i klassrummen.

Det stämmer. Ungdomar ställer sig positiva till kameraövervakning, de frågar rent av efter det. Det intressanta är varför de vill ha den. Det är en sorglig sanning om ungdomars verklighet som visar sig i svaret. Elever som svarat på frågan om vad de skulle vilja ändra på för att göra sin egen verklighet bättre är mellan fjorton och sexton. De kommer ur olika socialgrupper, bor i olika kommuner i landet och både i tätort och på landsbygd. De sa såhär, och var isande överens:

“Vi vill att det ska finnas vuxna där vi är. På rasterna i skolan, utanför skolan vid skolbussen, på vägen dit och hem. Vi vill att det ska finnas vuxna ute på kvällarna också, vi vill att det ska finnas någon som kan sätta stopp innan det blir bråk, för det kan vi inte. Och vi vill att det ska finnas någon man kan be om hjälp, och fråga om råd. Men om det inte kan finnas det, för att de vuxna inte har tid och det inte finns pengar så vill vi åtminstone att det finns kameror så att det filmas vad som händer så man kan bevisa efteråt vem som gjorde vad.”

De vill ha vuxna närvarande. Kamerorna är bättre än den utsatthet de upplever idag, bättre än ingenting, men det de vill ha är vuxna.

Gentlemannaregler

Vad jag menade var ju det fallet där mannen i ett pågående förhållande inte accepterar kvinnans nej samtidigt som hon inte gör minsta motstånd. Där har man ju från visst håll velat att det beteendet ska inrymmas i våldtäktsbegreppet [...]
– Man brukar ju säga att ett nej är ett är nej och det kan jag ju i och för sig hålla med om. Det är naturligtvis ett allvarligt brott mot en gentlemannaregel att inte acceptera det. Men det är inte värt två års fängelse

66-årige kammaråklagare Hillegren traskar obekymrad vidare i ullstrumporna, och det intryck hans uttalanden ger är att detta är en sällsynt inblick i hur resonemanget faktiskt går bakom kulisserna.

Vad innebär ett 'allvarligt brott mot en gentlemannaregel'? Det låter nog så harmlöst, vilka konsekvenser är det värt? Är det värt några konsekvenser överhuvudtaget?

Hillegren är en gammal man. Han är på väg mot pensionen, guldklockan och friheten och behöver inte längre tiga om det som förväntas hållas 'inom huset', konsekvenserna av att det kommer ut blir inte längre hans. Är detta orsaken till att han är så lösmynt, eller är det verkligen hans egna personliga åsikter vi får del av?

Avlyssnad

Den sparkade fd landshövdingen och miljöpartisen Marianne Samuelssons inställning till likhet inför lagen avslöjades av en dold inspelning. Samuelsson hävdar att det rör sig om ett missförstånd, och givetvis faller hon, som man gör när man tagit sig upp, mjukt och får bland annat behålla sin landshövdingelön.

Det Samuelsson råkade ut för var helt enkelt det som i enlighet med FRA-lagen kan hända vem som helst av oss, hon blev avlyssnad och avlyssningen användes emot henne.

Vanliga dödliga faller dock inte lika mjukt.

Förminskning

Då och då stöter man, här på nätet såväl som i den konkreta världen, på någon man hamnar i diskussion med om det ena eller det andra. I de allra flesta fall är det mycket givande, man upptäcker nya perspektiv på saker och ting, man lär sig saker, får ett och annat bekräftat och en och annan förutfattad mening kraschad. Berikande och roligt, och många gånger förefaller även övriga diskussionsdeltagare uppfatta det på ungefär samma sätt.

I de flesta fall är det så.

Men inte i alla. Ibland råkar man ut för en av dessa som bara måste ha rätt, som bara måste veta bäst, och som inte riktigt kan hantera att bli ifrågasatta eller ställda till svars. De är ofta män, ofta medelålders och har ofta särskilt svårt att hantera mothugg från en kvinna. Inte alltid, men ofta.

Deras första taktik i det läget brukar vara tappra försök att förminska motståndaren. Ty i en sådan här diskussion är man inte längre diskussionsdeltagare utan motståndare. Denna förminskning går till på olika sätt, det finns olika stilar även här, men ett vanligt sätt är att försöka förringa motståndarens diskussioninlägg genom att medvetet missförstå dem och konsekvent bemöta sin egen förmenta misstolkning snarare än det som sades. Genom att formulera om motståndarens inlägg i sitt eget svar, utifrån den önskade misstolkningen, erövrar man det och misstolkningen blir budskapet. Diskussionsmotståndaren tappar mark och förminskas i betydelse, både inför sig själv och inför publiken, tänkt eller verklig.

Eller så är det tänkt, åtminstone.

Taktiken är lätt att bemöta, men kräver ihärdighet och viss teknik. Man upprepar helt enkelt sitt budskap, med en liten beklagande kommentar om hur förargligt det var att det blev ett missförstånd. Var noga med att framhålla detta, varje gång. Det blev ett missförstånd, diskussionsmotståndaren misstolkade, ah så tråkigt att diskussionmotsåndaren missuppfattade, och förklara sedan med allt enklare ord för varje gång förminskningsförsöket upprepas.

En varning: håll hela tiden språket på en mycket vuxen nivå. Faller du för frestelsen att börja förenkla till barnspråksnivå förminskar du dig själv.

Träna nu på detta så tar vi en lektion till nästa vecka.

Lycka till!

Rosa Gänget

Sydsvenskan berättar att "Distriktet Bundelkhand i södra Uttar Pradesh, där Sampat Pal bor, är så långt från det moderna Indien, Bollywood och IT-under man kan komma". Vi får veta att här "har det inte regnat på fem år, bönderna är fattiga och ofta av låg kast. Flickorna gifts bort tidigt och i vissa byar kan det vara svårt att hitta en enda kvinna som kan läsa. Många män lämnar sina familjer för att tjäna pengar i storstädernas slumområden. Det demokratiska systemet fungerar inte – maffian har starkt fäste och utpressar de ensamma kvinnorna med våld. – Ofta handlar problemen här om att de fattiga är förtryckta av de mäktiga i byn och behöver hjälp, säger Sampat Pal"

Det är här Gulabi Gang kommer in i bilden. Ett gäng kvinnor i illrosa saris som kämpar för fattigas rättigheter, bekämpar korruption, köper symaskiner, startar utbildningscentra, stöttar och hjälper varandra och andra kvinnor och lyckats dessutom med konststycket att få västerländska media att rikta uppmärksamheten mot situationen på landsbygden i Indien.

Jag funderar osökt på var de svenska klämkäcka KvinnorKan-mässorna hamnar i relation till detta gäng?

KD och abortregister

Kristdemokraterna, berättar Expressen, vill införa ett nationellt abortregister. De försöker ge sken av att den goda tanken bakom det hela är uppföljning och eftervård. De lindar färglada trasor runt förslaget och hoppas att vi skall lyssna bara med ett kvarts öra, så att vi inte känner igen den inlindade unkenmoralen:

Anders Milton får stöd av kristdemokraternas Chatrine Pålsson Ahlgren som är ledamot i socialutskottet. - Register väcker alltid olustkänslor, men jag tycker absolut att idén är värd att pröva. Vi har länge undrat varför vi inte klarar av att förebygga aborter, och får vi reda på lite mer om orsakerna kanske vi kan rikta arbetet på ett klokare sätt, säger [sic!] till Svenska Dagbladet

Det handlar helt enkelt om en önskan att ha rätt att ifrågasätta varför en kvinna väljer att göra abort. Vi är återigen tillbaka i den upprörande debatten kring om en kvinna har rätt att göra abort för att ett ultraljud visat fostrets kön.

Inte ens KDs alliansbröder visar någon vilja att stödja dem den här gången

Det kontroversiella förslaget har däremot inget stöd i de övriga allianspartierna. Man anser att det handlar om för känsliga data och att kvinnor i värsta fall söker abort under falsk identitet. Anders Flanking, Centerpartiets pressekreterare, är mycket kritisk till förslaget om abortregister, främst med tanke på att det inkräktar på integriteten. - Det skapar osäkerhet för människor som redan är i en svår situation, eftersom de inte vet hur uppgifterna kommer att hanteras, säger Anders Flanking till Svenska Dagbladet. Förslaget borde enligt honom omgående strykas från dagordningen av socialminister Göran Hägglund (KD).

Stopp ett tag!

Stockholm City publicerar en artikel om "Adryan Linden, 28 år, är född med muskelsjukdomen DMD som ger blivande föräldrar rätt till abort. Något han upplever som förolämpande" och ungefär där börjar larmet tjuta i mitt huvud.

Vaddå rätt till abort? Sen när krävs det någon form av diagnos för att ge en gravid kvinna rätt till abort? Har vi inte fri abort i Sverige?

Linden säger avslutningsvis: "Att vara oönskad ligger djupt rotat hos många funktionshindrade", men faktum är att fri abort innebär raka motsatsen. Eftersom varje kvinna har rätt att avbryta sin graviditet, av vilket skäl det än vara månde, är varje barn som föds, handikappat eller icke handikappat, önskat.

Börjar vi nagga den fria aborten i kanten är vi inne på en väg som leder till bakgårdsaborter, desperat fosterfördrivning med hjälp av mer eller mindre giftiga hemmakurer och änglamakerskor i dolda gränder. På den vägen vill jag inte ens ta ett par steg.

Kvinnligt och manligt

Det talas en del kring det faktum att Wanja Lundby-Wedin är kvinna, och antyds rent av på en del håll att hon kanske döms hårdare just därför. Ni vet, en kvinna måste vara dubbelt så duktig som en man för att betraktas som likvärdig-fenomenet, det har ni hört om, inte sant?

Jag fick en gång frågan om jag är feminist. Jag svarade ärligt att med nuvarande definition så nej, det är jag inte. Jag anser inte män vara ett dugg sämre än kvinnor. Inte motsatsen heller. Därför skär det i mina ögon när jag läser formuleringar som Sörlins, t ex:

Den stillsamma, som det förefaller rätt kloka Wanja Lundby-Wedin, har hamnat i luftdraget av denna globala svindel. Hon gjorde som andra. Nu cashar förtrytsamma förbundsordföranden in på hatet. Och kvinnan från arbetar­klassen kastas ut, som en symbolisk voodoodocka, 2000-talets offerdjur

Fokus borde här ligga på 'gjorde som andra', snarare än på 'hon'. Lundby-Wedin är/var ordförande i LO, ett förtroendeuppdrag som förpliktigar. När hon tackade ja till det tackade hon ja till att bära den fulla bördan av ansvaret på sina axlar, späda eller inte. Att då bara 'göra som andra' istället för att ta sitt fulla ansvar är lika illa för man som för kvinna.

Att befria henne från en del av bördan detta ansvar innebär såhär i efterhand, med motiveringen att hon råkar tillhöra ett visst kön, är lågt och innerligen könsselekterande. Detta syndomtyckande grundat på att hon råkar vara kvinna född är nervärderande för kvinnor i största allmänhet, och människor generellt i synnerhet.

Hon har misskött sitt uppdrag i egenskap av ordförande, inte kvinna. Förminska varken henne eller hennes agerande, det blir bara larvigt.