Lärares samvetsstress

Metabolism skriver om en artikel i DN (de har ju valt att begränsa vilket material de lägger ut på nätet, så det blir ingen länkkärlek till dem) där det talas om hur nedskärningarna inom sjukvården leder till samvetsstress bland personalen. Man hinner inte göra ett bra jobb på grund av underbemanning och går med ständigt dåligt samvete.

Många lärare upplever samma situation, framhåller Metabolism:

En samvets-stress som också är något som lärare måste leva med. Den att inte räcka till för eleverna eftersom det främst är ekonomi som styr organisationen och inte pedagogiska hänsyn. Det tycker jag vi borde prata mycket mer om, och högre.

Vi kunde också tala om normaliseringen. Normaliseringen av otillräckliga resurser.

Låg lön, låg status och stort ansvar för andra människors väl och ve är andra aspekter vårdyrket och läraryrket har gemensamt. Är det en tillfällighet att dessa båda yrken upplever samvetsstressen?

Kapten Uppenbar om barns sömnvanor

Barn som inte väcks och dras ur sängen i gryningen sju dagar i veckan blir friskare och starkare än de barn som inte får sova ut åtminstone på helgerna, berättar Expressen.

Nämen?

Allvarligt talat, det visste vi redan, inte sant? Ändå finns det gott om barn som halvvakna dras genom gryningsmörkret på väg till dagis och fritids av sina föräldrar med dåligt samvete. Föräldrarna har inget val, de måste till jobbet och ingen annan kan ta hand om barnens morgonrutin.

Varför gör vi inget åt detta? Vill vi inte att alla barn ska vara så friska och starka det någonsin går? Vill vi inte att de ska utvecklas till sin fulla potential?

Jag vill det åtminstone.

Tid för status

Lärare är inget statusyrke. Få lärare har någon som helst status, och få lärare verkar villiga att faktiskt göra något radikalt för att ändra på detta. Det klagas en hel del, över arbetsrum, tidsbrist, utökade arbetsuppgifter, maskiner etc men det protesteras mer sällan. Och det är synd, för status ger inflytande och möjlighet att både påverka och göra skillnad.

Vad ger ett yrke status?

Är det hög lön? Möjlighet att själv styra över sin tid? Respekt? Schysst arbetsmiljö? Många män i kåren? Något annat?

Fundera på saken, och fundera sedan på de argument som framförs t ex för att förändra lärares arbetstid från ferietjänst till semestertjänst.

Jag har svårt att se att det har något med statushöjning att göra.

Status

Det är väldigt mycket statussnack i diskussioner kring ett återförstatligande av skolan, har ni tänkt på det? Förr eller senare kommer, i varje diskussion, frågan om status upp, ofta i form av 'och skulle lärare få mer status vid ett återförstatligande?' eller lite mer provocerande 'och varför tror du att lärare skulle få mer status vid ett återförstatligande?' och det alldeles oavsett om någon nämnt status eller inte.

Det verkar finnas många som tänker mycket på status. Framförallt på hur det ska gå till att höja lärarnas status.

Och jag bekymrar mig lite över att det verkar finnas en uppfattning om att denna statushöjning kommer att ges av någon annan. Som en gåva, som en följd av höjda löner, som en följd av ändrad skolpolitik eller någon annan skiftning i en eller annan kulör.

Men är det verkligen så?

Vad är status?

Fundera på saken lite. Vilka människor har hög status? Vilka yrkesgrupper har hög status? Varför har de denna status? Vad innebär det?

Jo, att människor ser upp till dem, imponeras av dem, av deras prestationer, av deras utstrålning, av deras närvaro. Människor med hög status har helt enkelt hög wow-faktor.

Vi lärare behöver höja vår wow-faktor om vi vill höja vår status.

Simple as that.