Ett straight under!

"Det är ett under att det finns straighta kvinnor", utbrast en ung man idag i ett ögonblick av klarsyn, "de luktar så gott och är så mjuka, och ändå lägger de sig frivilligt bredvid någon som luktar som män gör! Vi borde tacka dem!"

Med tanke på hur svårt det ibland tycks att se likheterna mellan könen snarare än skillnaderna så ligger det nog en del i det han sa. Det är strängt taget inte mycket mindre än ett under att vi står ut med varandra, inte bara män och kvinnor utan människor överhuvudtaget.

Vilken tur att vi besitter den intellektuella förmågan att faktiskt sätta oss in i andra människors situation, så att vi härdar ut att leva tillsammans här i världen.

Pojkar och flickor och mönster och sånt

På ett tåg på väg från söder till norr funderar jag och förundras en gnutta över hur diskussionerna kring det här med pojkar och flickor i klassrummen går. Att det finns olika, tämligen könsspecifika, mönster är de flesta rätt överens om men vad det beror på är inte fullt lika enkelt att sätta fingret på.

Somliga håller blicken stadigt i skrevhöjd och förklarar allt med sex och sexuellt spel, andra talar om att lärare inte bara tillåter utan faktiskt också uppmuntrar dessa mönster.

Ytterligare andra talar om behovet av manliga förebilder i skolan, föreslår könsuppdelade skolor där unga män och kvinnor överhuvudtaget inte skulle mötas i klassrummet för att slippa bekymra sig om hur det andra könet betraktar en.

Jag förvånas dock över diskussionens begränsningar - skolan existerar inte i en bubbla, den ingår i den kontext som är det svenska samhället. På stationen i väntan på tåget noterade jag präktiga medelålders män som tydligt markerade sin närvaro med högljudda skratt, yviga gester och en ogenerat hög samtalston där ingen i närheten kunde missa deras samtal, och därigenom informerades om hur viktig deras resa var.

Förbi denna högljudda grupp tassade kvinnor, enskilda och i små försynta grupper. De drog sina effektiva väskor på hjul efter sig, vinkade till varandra, log och hälsade. Samtalen fördes med vänligt diskreta röster, gesterna var ekonomiska och inkluderade bara den talande och möjligen den tilltalade.

Detta var ingen unik situation, tvärtom - alla har vi sett ungefär motsvarande situation gång efter gång, inte sant? Det finns ett etablerat mönster i samhället för hur man uppför sig utifrån vem man är och var man befinner sig. Unga människor ser detta, imiterar och tar efter.

Vill vi ändra på hur pojkar och flickor uppför sig i klassrummet? Är vi alldeles säkra på att det är i själva klassrummet vi kan åstadkomma detta isåfall? Kanske borde vi lyfta blicken och se på hur samhället utanför ser ut, det samhälle barn och ungdomar växer upp i, och fundera på om vi kan och vill ändra det först.

Mats på Tysta Tankar, Christermagister och Ann-Marie Körling är några av de bloggare som tar upp ämnet.

Dude-lit?

Det finns massor av relationslitteratur för unga kvinnor, litteratur som behandlar vänskap, kärlek, relationer på arbetsplatser, mellan fd arbetskamrater, harmoniska relationer, konfliktfyllda relationer, dynamiska relationer och statiska relationer, tillväxande och avtagande och fluktuerande relationer, föräldrarelationer, familjerelationer, syskonrelationer, sexuella och platoniska relationer, relationer på längden och relationer på tvären, på höjden och bredden och djupet... Det är så vanligt att det blivit en hel genre - chiclit. Lite styvmoderligt betraktad men viktig och uppskattad för och av många.

Men till unga män är det svårare att hitta livsnära relationslitteratur. Det är synd. Jag undrar om förläggare runt om i landet har någon aning om hur många unga män som frågar efter kärleksromaner, romaner om att vara ung pappa i en familj som fungerar, romaner om familjerelationer - skrivna ur mannens perspektiv.

Dude-lit, helt enkelt.

Det behövs mer kvalitativ dude-lit. Var finns närmaste manlige Marian Keys?

Genus en lördagmorgon

Detta är bara en reflektion, baserad på ett fåtal människors synnerligen ovetenskapliga iakttagelser, men det är kanske intressant ändå:

Det är stor skillnad på hur män och kvinnor uppför sig i könshomogena grupper och i könsheterogena grupper. Det tycks, utifrån den erfarenhet jag nyss nämnde, som om män i stabila och långvariga könshomogena grupper utan direkt inbördes konkurrens efter ett par månader uppför sig ungefär likadant som kvinnor i motsvarande grupper. De kommunicerar på samma sätt, visar omtanke om varandra i samma grad, hjälps åt, stöttar varandra, samarbetar och motarbetar varandra i ungefär samma grad, och ungefär på samma sätt.

Det tycks med andra ord inte alls vara stor skillnad på kvinnor och män som sociala varelser, om man betraktar dem var för sig.

I heterogena grupper, däremot, blir situationen helt annorlunda. Varken generella kvinnor eller generella män uppför sig på samma sätt som i den homogena gruppen. Alla börjar genast förhålla sig till varandra på ett eller annat vis, och de mönster som finns omkring oss överallt hela tiden i vardagen framträder.

Av detta kan man kanske dra en slutsats, om man vill. Själv tänker jag att det är förmodligen bland annat detta som ligger bakom allt genuskrångel: män och kvinnor är rätt lika varandra, men ser det inte alltid eftersom man fokuserar mer på det som skiljer än det som förenar.

Bra nog

Det sägs att en avgörande skillnad på killars och tjejers, och för den delen mäns och kvinnors, sätt att arbeta är att kvinnor petar och pillar med detaljerna, filar och filar, stressar, kämpar och inte känner att de får lämna ifrån sig ett arbete som inte är så perfekt det någonsin kan bli, in i minsta detalj, kosta vad det kosta vill! Män siktar på Bra Nog, och går sedan vidare.

Det stämmer i allt mindre omfattning, såvitt jag kan se - det blir allt vanligare att män har svårt att lämna ifrån sig saker och ting utan att de upplever att arbetet är perfekt, och helst lite till.

Martin Ezpeletas beskriver på Aftonbladet ett fenomenet ur en annan vinkel. Han skriver om hur han är "övertygad om att svenskar har en osund relation till arbete", hur svenskar "inte kan lyssna på kroppen, eftersom de har ett gallskrikande samvete" och att detta är den direkta orsaken till den höga sjukfrånvaron. Han har ett förslag till lösning:

Sverige har inte råd att ha er sjuka. Så sluta insjukna!
Inse att ni har dyrkat fel Gud, att ni har stridit under fel fana.
Ni måste förstå att vara duktig inte får kosta er livet.
Ni måste sluta beundra ert fullspäckade schema, glorifiera stressen, förbränna er energis reservtank för en lite större reskassa, för en trappinne till i karriären, för en extra ryggdunk.
Sluta tro på löntagarens förnedrande värdighet!
Den som säger att ni ska arbeta åtta timmar, få betalt för hälften men jobba för det dubbla. En kapitalistisk och protestantisk ekvation, som avgör vem som får kakan och hur man fördelar smulorna.
Har samhället inte råd att ha er sjuka? Pallar ni inte med jobbet?
Slappna av. Sitt av tiden. Förhala. Dagdröm. Delegera. Fuska. Överlev!
Sjukskriv den omoraliska arbetsmoralen!

Han har rätt, så innerligt rätt! Jag hoppas sjuksköterskor, förskollärare, städerskor, kontorister och alla andra som ingår bland dem Ezpeletas kallar fotfolk läser hans krönika, och lyssnar. Bra nog räcker, vi förlorar mer än vi vinner på att springa livet ur oss i försöken att uppnå perfektionism.

Som människor, som individer och som samhälle har vi allt att vinna och inget alls att förlora på att ha rimliga krav på oss själva.

Seriöst, tanten

gräv ner dig!

Ursäkta det grova språket, men Maud Olofssons klagosång på Expressen och Aftonbladet, där hon hävdar att hon kritiseras så hårt just för att hon råkar vara fruntimmer, irriterar mig. Hon kritiseras hårt för att hon är usel på det jobb hon har, för att hon stampar rakt ner i varenda klaver som kommer i hennes väg och för att hon ljuger och fabulerar.

Hon är näringsminister och energiminister, hon har själv tackat ja till att ta dessa tunga ansvarsposter på sina axlar. Att då försöka komma undan kritik som riktas mot henne just i egenskap av näringsminister och energiminister genom att pipa 'nej, ni får inte slå mig, jag är tjej!' är inte bara ovärdigt och fegt, det är ett slag rakt i magen på alla de som jobbar för jämställdhet i samhället.

Om jag tittar på hur jag beskrivs så är det väldigt mycket personligt. Vilken färg jag har på läpparna, vilka skor jag har på mig eller hur jag är klädd. Man använder uttryck som man inte använder om män, som att jag babblar, säger Maud Olofsson

Thomas Bodström bemöter detta sakligare än jag kan i sin blogg Bodströmsamhället:

Dessutom är det inte sant att det är bara kvinnors utseende som kommenteras. Själv har jag varit klippdocka i Expressen, där i priuncip varje kroppsdel kommenterades. Tänk om jag skulle dra upp det när jag får kritik.

Olofsson må vara tant, men det är inte i egenskap av sådan hon kritiseras. Det är i egenskap av minister i den svenska regeringen. Att spela genuskortet för att slippa kritiken bekräftar att det ligger mycket i kritikernas ord om henne som minister.

Minns detta när det är dags att välja i höst.

Aftonens genusfundering

Jag vet att ni börjar bli lite trötta på ämnet, men jag kan inte sluta att fundera - varför är det så svårt att acceptera att generella män och generella kvinnor skiljer sig åt i vissa aspekter men ändå är absolut likvärdiga, och att det gäller även män och kvinnor som skiljer sig i olika grad från normen? Jag tror jag hoppas att om jag glor tillräckligt ingående på frågan från tillräckligt många håll skall svaret dansa fram, kanske i form av en klok kommentar, kanske i form av en insikt, kanske i form av något jag inte riktigt vet vad det är just nu.

Mer om manlighet

Euskefeurat beskriver en sorts man jag undrar om Järvklo glömt beakta. Texten finns t ex här för den som önskar. Skulle man gå för långt om man beskriver honom som arketypisk, mannen i visan?

Genus i skolan

Senast i Göteborg talade vi en del om genus. Om könsmaktsordning i samhället, om det faktum att män i genomsnitt får högre lön än kvinnor i motsvarande position, om jämlikhet och vilka områden i samhället som är mest jämlika. Någon sa, med en självklarhet där det knappt fanns utrymme för ifrågasättande, att skolan är ju mer jämlik än andra ställen.

Stämmer det? Är normen i skolan mer könsjämlik än normen i resten av samhället? Det knappt ifrågasättningsbara måste ju ifrågasättas, och diskussionen som följde var intressant. I skolan jobbar fler kvinnor än män, det finns fler kvinnliga lärare men färre kvinnliga rektorer. Det har sagts, vid flera tillfällen, att detta är en stor del av orsaken till den låga statusen och den låga lönen i branschen. Av detta kan man, om man vill, dra slutsatsen att normen är lika manlig som i resten av samhället.

Undersökningar visar att pojkar pratar mer i klassrummet än flickor, att de får mer lärartid, att de får mer uppmärksamhet och större del av resurserna än flickorna får. Visar inte detta med all önskvärd tydlighet att normen är manlig även i klassrummet?

Någon påtalade att pojkar ofta upplever att de känner en underförstådd, ibland rent av uttalad, press från både lärare och annan personal i skolan på att uppföra sig mer som flickorna. De förväntas tala tystare, lyssna in andras känslor, ta mindre plats, uttrycka sig mjukare och mer indirekt, och upplever ofta att de inte bara gör fel utan rent av är fel. Svaret kom blixtsnabbt: "Det är klart det är jobbigt för dem att behöva ändra på sig, de är ju vana vid att få ta mest plats!"

Undersökningar visar också att flickor får högre betyg och bättre resultat. Hur går det ihop med att pojkar får mest tid och uppmärksamhet? Det är lätt att mäta hur många minuter pojkar talar och hur många minuter flickor pratar, men vems ord fäster vi vikt vid? Finns det någon risk att pendeln inom skolan slagit över, så att en kvinnlig norm skapats i skolan och en annan könsmaktsordning än den vedertagna etablerats?

Kanske är det så, kanske inte, men jag tycker nog att vi bör reflektera över att möjligheten att det ligger något i detta. Vad tycker ni?