Tänkta tankar

Det är nyttigt att inse att de tankar man själv umgåtts med, lekt med, bollat med, tänkt och vänt och vridit på är inte med automatik lika självklart bekanta för andra. Jag hörde Troed Troedsson tala idag, om framtiden, om det paradigmskifte vi i princip befinner oss i just nu. Egentligen har det redan skett men eftersom vi befinner oss i den fas där vi, som samhälle, ännu inte vant oss vid eller riktigt uppfattat vad som skett - befinner oss i. Han talade bland annat om dagens ungdom, ett ämne jag berört ibland, han talade om kommunikation, om framtid, om attityd och om skolan i framtiden.

Jag kände så väl igen allt det han sa, alla tankar han presenterade och ritade och illustrerade. Jag har tänkt dem, och stämmer in. Han nämnde till och med min tanke om skolan som ett lärdomstempel, dit människor kommer för att studera och lärarna finns och fungerar som en slag mellanting mellan vägvisare, handledare och guider, visar vägen och samlar in mer kunskap; där forskning sker och allt finns samlat och spritt över hela världen på samma gång, eftersom vi lever i den tid vi gör med Internet och öppna gränser (jo, i mina framtidsdrömmar är det öppna gränser). Han kallade det inte lärdomstempel, men han beskrev det precis, så när som på pelarsalarna (men han kan ju inte veta allt) och de många läsrummen, både verkliga, lite här och där i världen, och virtuella.

Men alla reagerade inte likadant. För många var detta nya tankar, inte helt lika bekväma och invanda som mina. Jag är glad att jag såg det, jag har lätt att bara traska iväg i egna tankar och missar att andra tänker på annat sätt.

Beatrice Ask och kunskapen

Ett rykte når mig, jag vet inte om det ligger någon sanning i det men källan är vederhäftig och dessutom förstahandskälla, om att Beatrice Ask, i ett samtal om studenter som intresserat tar del av kursen men sen är helt ointresserade av själva tentan, irriterat hörts utbrista ungefär:

Jag hoppas vi inte är på väg mot ett samhälle där människor läser bara för att de är intresserade!

Nej, hur skulle det se ut, om människor helt anarkistiskt studerade vad de hade lust till, utan minsta respekt för Bologna-avtal eller andra riktlinjer?

Överhörd diskussion på väg till tåget

Jo, jag vet, jag var både otydlig och raljerande när jag skrev om debatten igår, jag ber om ursäkt för detta. Att jag var trött och rätt stressad är orsaken, men ingen ursäkt.

Men min förundran över den enorma vikt man fäster vid känsloargumenten kvarstår. Jag lämnade Orkanen mitt i strömmen av studenter och lyssnade till hur diskussionen fortsatte omkring mig. Att man är bekymrad över hur högskolan tycks skjuta ifrån sig problemen är tydligt, de studenter jag hörde bekymrade sig framförallt över hur man som färdigutbildad kommer att stå sig i internationell konkurrens. Där fanns också en tydlig oro över hur högskolans tillåtande och väldigt förstående attityd gentemot studenter med en ambitionsnivå som tycks något under genomsnittet riskerar att drabba dem som faktiskt tar ansvar för sina studier, läser litteraturen, brukar allvar och försöker ta tillvara alla möjligheter. Inte drabba just nu, om jag förstod det hela rätt, i så hög grad som på längre sikt.

Däremot diskuterade man överhuvudtaget inte den formulering som fick fokus i media, om det beror på att den redan avhandlats på längden och tvären inom skolan eller om just dessa studenter helt enkelt inte tagit illa upp vet jag inte. Hade jag frågat hade jag stört diskussionen och vridit fokus mot något annat än det de tyckte var viktigt, så jag höll tyst.

Jag är inte insatt i vad som diskuteras bakom kulisserna på högskolan och missar förmodligen en skrälldus poänger, men att man pratar så mycket om känslor, om hur roligt och härligt och entusiasmerande saker är snarare än om huruvida det är ett konkret problem att man bara har råd att ge fyra lärarledda lektioner per vecka, om jag uppfattade siffrorna rätt, det gör att jag lämnade debatten med intrycket att inte mycket har förbättrats sen jag var student vid skolan ifråga. Det är rätt många år och en högskolereform sedan.

Känslosam fruktsallad

Åhörde en liten debatt anordnad av studentkåren på Malmö Lärarhögskola med anledning av en tidningsartikel där professor Lars Pålsson Syll spetsade till formuleringarna en aning:

Alla kockar vet att tillredning av god mat kräver bra råvaror. Oavsett hur bra redskap man har går det inte att förvandla rutten frukt till god efterrätt

Ett lite olyckligt uttalande i synnerhet då allt ljus hamnat på formuleringen snarare än artikelns innehåll. Debatten var ungefär vad man kunde vänta sig, och jag är lika förbryllad som alltid över alla dessa känsloargument - problemet med resursbrist som leder till allt färre lärarledda lektioner bemöts med ord om kreativitet och härliga möten.

Det lämnar mig med en känsla av att man verkligen inte vill se att där finns problem, och därför inte kommer att göra något åt det. Det är en sorgesam känsla.

Internetkärlek

Jag älskar Internet! Sitter här och researchar, och plötsligt är det en bit fakta som bara inte finns. Jo, faktan finns men bara i mitt huvud, en trevligt verifierad källa att backa upp den med bara vägrar infinna sig.

Så jag skickar ut en fråga på vinst och förlust och vips, där kommer en källa dansande mot mig i cyberrymden, avsänd från en som kan mer än jag och råkar befinna sig på andra sidan jordklotet.

Internet, I love you!

Betyg?

I SvD läser jag hur Ljusdals kommun sålt betyg. För 150 kronor styck, även om eleverna fått betala lite mer:

Företaget Miroi erbjuder för 4 375 kronor gymnasiekursen svenska A. Läsningen sker på distans och efter genomförd kurs kommer ett betyg underskrivet av rektorn i Ljusdal, klart för ansökning till högskolan. För det har Miroi betalat 150 kronor till kommunen.
- Vi har ett samarbete med Ljusdals kommun. Där sitter rektorn och skriver under alla våra betyg. Det spelar ingen roll vilken ort du bor i, vi skickar alla betyg till Ljusdal, säger en kontaktperson på företaget till Dagens Nyheter.

En rektor intygar med sin namnteckning att någon har uppnått behörighet i t ex Svenska A utan att rektorn träffat vare sig lärare eller elev.

För bara ett par dagar sedan kunde vi i Expressen läsa om hur "Man ska vara självdestruktiv som en Kamikazebombare för att sätta rättvisa betyg i vårt skolsystem". Gymnasieläraren Helena von Schantz skriver om en lärarverklighet som tycks långt ifrån Björklunds prat om att det ska löna sig att plugga. Von Schantz berättar:

För läraren är det idel vinster med att sätta för höga betyg. Lättköpt popularitet hos eleverna, som flockas till dina kurser och talar varmt om dig i efterhand. Föräldrarna ler och småpratar när ni möts på gatan. Skolledningen inser vilken förträfflig pedagog du är och lägger litet extra i lönekuvertet, och sist men inte minst - inget extraarbete

För ett IG innebär extrajobb för läraren, inte bara för eleven:

Du bär nämligen din elev som en ryggsäck ända tills ett godkänt betyg har nåtts. Du skriver betygsvarningar och åtgärdsprogram. Föräldrar ringer och vill bli informerade om vad du har gjort för att deras telning skall bli godkänd alla möjliga tider på dygnet. Ingen säger det rent ut, men alla inblandade undrar varför du skall vara så förbaskat besvärlig och varför du inte har gjort ditt jobb och sett till att eleven har fått sitt G.
[...] Nu kanske vän av ordning undrar varför det då finns så många elever med underkända betyg. Mitt svar är integritet, yrkesstolthet, heder och moral - men för att en lärare ska sätta rättvisa betyg måste allt detta väga högre än självbevarelsedrift och egenintresse.
Det märkliga är inte att betygen är orättvisa, det märkliga är att de är så förvånande rättvisa i ett så sjukt system.

Betyg är oerhört viktiga, de utgör inträdesbiljetten till högre utbildningar, i Sverige och internationellt. När vi som lärare sätter ett betyg intygar vi att när eleverna gick över tröskeln från vårt klassrum ut i världen hade de visat för oss att de besatt kunskaper i ämnet minst motsvarande vad som står i betygskriterierna. Eleverna förtjänar att vi tar vår uppgift på allvar, och vi förtjänar att veta att kollegor runt om i landet gör detsamma.

Genus-integration

Efter två dagar i Göteborg kan jag konstatera att det här med genus och integration, det kan man ha många tankar och åsikter om. Den som återkom flest gånger under dessa dagar var:

Så mycket man inte ser bara för att man tror att man vet hur det ska vara för att det ska vara bra!

Malmö Högskola

Idag har jag för första gången varit in i Orkanen. Oh, det är fint, det är ändamålsenligt, det är... jag vet inte så mycket mer, Skånetrafiken valde att visa sin trotsigare sida och jag blev bedrövligt försenat så min vänliga guide hann bara visa mig dit där jag skulle möta dem jag skulle möta.

Men i morgon kommer jag igen, och då dyker jag upp redan vid halv tre och hinner se mig om före mötet halv fyra. Jag undrar om det finns möjlighet att låna ett klassrum sådär mellan fyra och fem, vad tror ni?