Medan kvällspress och lokalpress oroar sig och oss för vulkankaos, resekaos, flygkriser och ger vänliga råd om hur vi mentalt ska hantera alla dessa kaos. SvD kontrar med en sansad artikel om hur människor tar saker i egna händer och via Facebook och Twitter gör det människor gör via internet - pratar med varandra och hittar vägar att hjälpas åt och lösa situationen
Skjutsgruppen finns på bland annat Facebook och Twitter, och ökar hela tiden antalet medlemmar. Idag är 8 784 med i gruppen på Facebook. Varje gång de konventionella resvägarna drabbas av stora haverier, som till exempel när tågen stod stilla i vintras, ökar folks medvetenhet om samåkning och hur man kan fixa skjuts via sociala medier.
Det pratas mycket om lärare, lärarutbildningar, skolor, läroplaner, skollagar, bedömningar, kriterier och sånt just nu. Det är valår, och det tycks som om Björklund är mycket angelägen om att få igenom sina reformer till nästan varje pris. Somliga vill behålla systemet vi har idag, andra vill tillbaka - tillbaka till sjuttiotalet, till femtiotalet, till antikens Grekland med samtal och filosoferande i pelargångar. Man ser rätt nöjd på sig själv och tänker att om barna får gå i samma sorts skola som man själv fick göra kommer de att bli lika präktiga de.
Det är sorgligt, ty man glömmer bort att hela resten av världen ser annorlunda ut än den gjorde då. Det är fyrtio år sedan sjuttiotalet inleddes, sextio år sedan femtiotalet såg sin första gryning, och det är tusentals år sedan de gamla grekerna traskade omkring i sina pelargångar. Vi kan inte återvända dit, hur gärna vi än önskar det. Frågan är om vi ens någonsin varit där, om det inte är så att tiden vänligt och omtänksamt lagt en förmildrande dimma över minnet och bara låter oss se de soliga sommardagarna, och det är till dessa vi längtar?
Nej, kamrater och mötesdeltagare, vi kan inte gå bakåt. Vi lever här och nu och måste vidare framåt, trots att det enda vi kan vara riktigt säkra på är att imorgon kommer att se annorlunda ut än idag, och att gårdagens svar inte besvarar morgondagens frågor. Därför är det viktigt att den skola vi bygger är hållbar, stabil och flexibel, byggd för att förmedla och utveckla kunskap, inte tjäna som monument över något.
Polishuset i centrala Wellington sägs vara jordbävningssäker, tack vare kombinationen av flexibilitet, stabilitet och hållbarhet.
Det tycks finnas en kollektiv oro för vad konstellationen ungdomar och Internet kan ställa till med, ffa konstellationen ungdomar och sociala medier.
Dels har vi den frekvent förekommande oron från föräldragenerationens håll att någon av alla de Hiskeliga Faror som lurkar på nätet skall slå sina långa, gulande klor i den unga människan. Dessa Hiskeliga Faror finns, visst gör de det, men för den som inte själv är helt hemma i Cyberia tycks de större, farligare, lömskare, listigare och framför allt vanligare än de är.
Denna oro är densamma som föräldrar känt i alla tider, och kommer att fortsätta känna i framtiden. Barnen rör sig i miljöer man inte känner till, miljöer där man inte kan skydda dem eller ens hindra dem från att riskera både liv och lem.
Dels har vi den politiska oron, att sociala medier och de nya, utökade kontaktnät det leder till också leder till politiska konsekvenser av enorma mått. I SvDs artikel Har de sociala medierna öppnat Pandoras ask? talas bland annat om hur opinionsbildning och aktiviteter på nätet får regeringar och politiska organisationer att införa och plädera för restriktioner och övervakning.
Det är en intressant artikel om konsekvenser, inte bara för ungdomar, och hur världen som vi känner det kan tänkas ta sig ut i en inte alltför avlägsen framtid. Det finns en tydlig rädsla, upplever jag, att John Markoff har rätt:
Explosionen av cybergangsters tillsammans med ett snabbt växande storebrorssamhälle visar enligt Markoff inget annat än att internet urartat i en postindustriell dystopi som tidigare bara gick att hitta i de svartaste science-fictionromanerna från 70- och 80 talen. ”Genom att sätta varje människa i direkt kontakt med varandra har nätet öppnat en Pandoras ask, fylld av hemskheter”, är ett talande citat från Markoffs korta men sylvassa analys.
Den som lever får se. Vi är alla människor, på gott och ont, och uppför oss ungefär likadant på nätet som överallt annars.
Sydsvenskan skriver idag om hur tjejerna tar plats i nördkulturen. Artikeln konstaterar det självklara idag - det är inne att vara nörd:
Under det senaste decenniet kom nörden, geeken, att bli mainstream, till och med hjälte, såväl inom populärkulturens Matrix- och fantasyestetik som genom samhällets teknikutveckling. Geek-glasögon la sig till ro på den stilmedvetnas nästipp och kalenderbitare och specialintresserade kunde utnyttja bloggmediet för att odla mer och frälsa fler
Det är idag inte bara socialt accepterat utan rent av lite chique att vara udda, att gå in i sitt specialintresse och med hull och hår ge sig hän åt det.
För mig är det färdigheter och nyfikenhet, ett angreppssätt. Att man kan begrava sig fullständigt i ett ämne under en tid, bli mycket entusiastisk och verkligen vilja förkovra sig. Det kan vara stickning, konst eller vetenskap, säger Charlotte Frantzdatter Johansen, som förutom handarbete är djupt nedgrävd i isländska handskrifter
Att vara nörd är det nya svart, helt enkelt, och det märks tydligt på att villa-Svensson gått från grillskryt till nördskryt. Medelålders medelklassmän som nått en viss position i samhället där de kan stå stadigt med brett mellan fötterna, puta med pondusmagen och skämta på andras bekostnad i sällskap med likasinnande skryter sig själva som 'nördar' och framhåller hur de sannerligen alltid varit speciella. Hur de redan i skolan utmärkte sig med sina specialintressen, sin modellflygplan och sina mekaniska prylar, hur de aldrig riktigt accepterats av etablissemanget och alltid varit rebelliska och gått sin egen väg (Att deras egen väg är bred och vältrampad av många fötter, trygg med höga räcken på sidorna och trevliga rastplatser med god service får man inte nämna). Under många år har de hånfullt skrattat åt nördarna men nu befinner vi oss i en era där det finns en viss status i att vara nörd, så nu vill de ha del av positionen de också.
Och det om något visar mig att det inte alls handlar om att vara nörd, egentligen. Det handlar än en gång om ytan. Att vara framgångsrik, ha position och ett litet charmig specialintresse. Den kvinnliga nörden, framhåller artikeln, har varken finnar eller svårt att finna sig till rätta i sociala sammanhang.
2008 gjorde tidningen Newsweek ett reportage om ”The Nerdette”: ”Möt nördtjejerna. De är smarta, de är teknikkunniga och de är heta. De är alltså inga sociala misfits utan snygga hejarklacksledartyper som även är fast i dataspelsträsket, kan programmera eller älskar fantasy
Kanske är vi faktiskt på väg mot en era där nördarna blir accepterade som de människor de är. Vi lämnar industrialismen och går in i något annat, något ingen av oss riktigt vet vad det är ännu oavsett tankesmedjors förutsägelser och funderingar. Det vore inte dumt om vi ginge mot en era av intellektualism men för dagen får vi nog leva med att nörd är det nya svart, men att de riktiga nördarna, de där tankspridda figurerna med missmatchande kläder, konstiga frisyrer och bristande social förmåga, varken är sociala projekt att rädda eller lustiga kufar att visa upp utan lika mycket människor som alla andra.
Någon sökte på Bionic Gate och hamnade av outgrundlig anledning hos mig. Google har ibland ett elakt sinne för humor, jag hoppas att du ändå fann något av värde här, käre sökare.
Jag blev nyfiken på detta fantastiska uttryck och forskade snabbt och ytligt och har man sett, så spännande!
HAR DU HJÄRNAN PÅ NÄTET?
FORSKARDATORER MED LÖGNDETEKTOR -OCH DIAGNOSTIK PROGRAMVAROR I CLOUD/GRID COMPUTING KAN AVKODA OCH LÄRA SIG LÄSA DINA TANKAR. MÄNNISKAN HÅLLER MED NANOELEKTRONIKEN ATT FÖRVANDLAS TILL EN MULTIMEDIAAPPLIKATION.
Jenny Östergren skriver i Expressen om hur utrymmet för att vara annorlunda i vårt samhälle minskar dag för dag
Annorlunda blir för varje dag allt mer osynligt. Annorlunda tar tid. Annorlunda gör oss osäkra. Framför allt kostar annorlunda pengar i en värld där varje korvöre måste motiveras i en färdig produkt. Politikens ledord tycks utesluta allt som inte är kopplat till lönsamhet: Arbetslinje, multikompetens, individuell lönesättning, resurssnålhet, tillväxt.
Jo, det finns ett visst utrymme även i dagens värld, men, framhåller Östergren, det är ett utrymme reserverat för en speciell grupp människor
De avvikande som får ta plats måste prestera. Björn Ranelid säljer vilket tv-program som helst med sina maniska tal från hjärtat. Stephen Hawkins lanserar komplexa kvantfysiska teorier från rullstolen och som konstnär kan du var hur knäpp som helst även offentligt så snart tavlorna värderas över hundra tusen
För oss andra är friutrymmet mindre än någonsin. Framförallt gäller det människor i svaga grupper - sjuka, handikappade, barn, de mest utsatta i samhället, måste anpassa sig efter allt trängre normer för att ha en möjlighet att få respekt och manöverutrymme. Östergren använder skolan som tydligt exempel:
I dag är marginalerna så små att en enda unge som faller utanför normalklustret och är lite för pratsam, lite för svårlärd, lite för kreativ och lite för sprättig i benen riskerar att stjälpa en hel klass. Lösningen blir att diagnosticera för att kunna få extra resurser som sedan i alla fall rinner ut i det undernärda systemet.
Det enda kvarvarande alternativet blir att visa vägen till särskolan. Kreativitet, empati och förmågan att bidra med ett skratt eller en uppochnedvänd tanke har inga poster i den kommunala balansräkningen. De värdena bygger på relationer och relationer kräver tid som vi inte har råd med. Barnen lär sig från första dagen på förskolan att "alla lika, alla olika". Sedan rensar vi effektivt bort allt som kan vidga känslan av vad det är att vara människa och stärker utanförskapet mellan de som presterar och de som inte kan.
Trivs vi och mår väl detta samhälle där det kostar pengar att få rätten att vara individuell? Där den som inte har tillräcklig inkomst eller förmögenhet tvingas anpassa sig efter den mer bemedlades nycker för att få del av smulorna?
I samma tidning ser jag hur påven illustrerar det Östergren skriver om när han kritiserar "de lagändringar till stöd för sexuellt likaberättigande som genomförts i europeiska och amerikanska länder på senare år" genom att hävda att
Friheten kan inte vara absolut
Har han rätt?
Så länge människor håller sig inom given norm är det enkelt att kontrollera dem, att få dem dit man vill. Så länge de vet, eller tror sig veta, att repressalierna ovanifrån, oavsett om det är från stat, myndigheter, lärare, föräldrar, något övernaturligt eller från den gemenskap där de vill förbli en del kommer att bli outhärdliga för den som avviker går det att kontrollera människor, och med ökat hot om repressalier öka kontrollen. Men det är balansgång på Hanlons rakkniv.
Förr eller senare når, och passerar man, den punkt där situationen för människorna i samhället är värre än de repressalier man kan hota med. Och det är då man upptäcker hur vass den rakkniv man balanserat på faktiskt är.
Själv föredrar jag att vika av långt mycket tidigare.
Det är en intressant tid vi lever i. Saker och ting tycks gå både bakåt och framåt på samma gång, samtidigt som krafter som absolut inte vill ändra på något alls tjuter i högan sky och protesterar mot all form av förändring.
Som alltid i tider som dessa finns en risk att en och annan som inte är lika snabb som alla andra, inte lika stark och inte lika redo att stå på sig blir nedtrampad, faller av vagnen och blir ensam kvar och utlämnad åt att klara sig bäst h*n kan.
Det är ett bekymmer. Förändring är oundviklig, om vi aldrig varit villiga att förändra något hade vi inte kommit långt här i världen, men nog borde vi vara kloka nog vid det här laget att se till att vi inte förändrar på bekostnad av människor? Förändring borde gå mot öppenhet, frihet, samarbete och fred, inte mot murar, åtskillnad, segregation och misstänksamhet, borde den inte?
Jag fastnar i tankar om bildning ikväll. Bildning och utbildning, det är skillnad, inte sant?
Utbildning har en början och ett slut, rör sig inom på förhand fastslagna ramar och är över när målet nåtts och examensbeviset i bästa fall erhållits.
Bildning, däremot, har den någon början? Jag vet inte, men jag vet att den inte har något slut. Den bildade människan vet att det alltid finns något mer att lära, att upptäcka, att utforska och ta del av. Den bildade människan vet att när man äntligen når horisonten upptäcker man en annan horisont där bortom, en horisont man inte vet ett strunt om ännu, och den bildade människan gläds däråt.
Idag har politiska beslut återigen gjort bildning till en klassfråga, CSN-systemet med sina strikt begränsade terminer styr icke bemedlade människor mot utbildningar som ger anställningsbarhet. Bildning, studerandet för studerandets egen skull, för att man vill veta mer och är nyfiken, är förbehållet de bemedlade, ett elitens privilegium. De som har ekonomisk uppbackning hemifrån och inte måste ta visst antal poäng och se slutet på den sista tillåtna terminen närma sig obevekligt.
Men världen förändras.
Det finns motkrafter. Internet är t ex en stor motkraft. Forskningsrapporter, forskare som bloggar, författare som generöst delar med sig av sina tankar och erfarenheter, studentbloggar och eoner av litteratur ligger ute på nätet, tillgängligt för även den som inte har ekonomiska möjligheter att läsa vid önskat universitet. Distansutbildningar ger möjlighet att erhålla examina även för den som måste jobba samtidigt som h*n studerar.
Och eftersom många människor vill mer än bara bli anställningsbara, eftersom många människor vill fortsätta växa och utvecklas, sprider sig bildningen obönhörligen även bland de som förväntas nöja sig med utbildning. Elitens privilegium blir alltmer tillgänglig för alla.
För ett par veckor sedan noterade jag att en elev i mitt klassrum var väldigt mycket mer intresserad av vad som hände på telefonen än av vad jag hade att säga. Jag gick fram och frågade vem h*n sms-ade så intensivt med och fick ett svar som gav mig en rejäl tankeställare:
-Jag och min kompis som sitter vid det andra bordet där borta pratar om det du ritade på tavlan, jag hängde inte riktigt med eftersom jag kom för sent och min kompis förklarade. Vi ville inte störa så vi messade istället för att prata.
Och därmed kan vi konstatera att debatten om mobiltelefoners vara eller inte vara i klassrummet är helt skjuten i sank, inte sant?
Elever använder sina mobiler som klocka, som miniräknare, de använder online-lexikon istället för de tunga otympliga fysiska exemplar vi erbjuder, de googlar fakta, de fotograferar det som skrivits på tavlan så att de kan lyssna istället för att desperat försöka hänga med och anteckna, och uppenbarligen använder de mobiler för att visa hänsyn till övriga elever och läraren också. Det skulle inte förvåna mig om det finns ytterligare tusen användningsområden där elever använder mobilerna i sina respektive bildningsprocesser, men jag är alltför antik för att känna till dessa områden.
Sannerligen, den nya sköna världen är här och den uppväxande generationen har utan tövan tagit den i besittning.
Jag är en liten tant på äventyr i en stor värld.
Kan jag göra den lite bättre för någon, någonstans, någonsin så kommer jag att försöka.
Kan jag ge någon verktyg för att göra världen bättre någonsin, någonstans så kommer jag att försöka.
Bröstcancer dödar mammor varje dag.
Tillhör du dem i samhället som har pengar, sätt in en slant på PlusGiro: 90 05 91-9 eller Bankgiro: 900 5919 Har du inte själv pengar över, prata om Bröstcancerfonden så kanske du inspirerar någon som har att ge ett bidrag. Det gör också skillnad.
