You're no different to me: you're no different to me

Visar inlägg med etikett you're no different to me. Visa alla inlägg

fredag 16 april 2010

Delad börda

Ibland gör människor saker och ting som retar oss. Ibland säger vi ifrån; ibland frågar vi om de kan vara snälla att göra på ett annat sätt; ibland biter vi ihop och stör oss och ibland försöker vi få människan att göra saker och ting på ett annat sätt genom att påpeka att det de gör är dumt, att det stör oss, att vår relation blir lidande av det, att deras görande orsakar problem inte bara för dem utan för oss också. Vi Skuldbelägger, helt enkelt.

Om människan vi just lagt en stor tung börda skuld på säger att snälla gör inte så! Jag vet att det jag gör stör dig, är fel, orsakar problem och elände. Jag vet, och jag försöker verkligen komma tillrätta med det! Det blir bara så mycket svårare när du skuldbelägger mig och får mig att skämmas ännu mer! hur reagerar vi då?

Jag tror att vi gärna vill tro, de flesta av oss, att vi säger något i stil med Oh kära du, så bra att du berättar det här! Hur kan jag göra istället för att hjälpa dig hantera detta? men jag ser att det är så mycket lättare att genast lägga tillbaka hela bördan på den vi retar oss på, och det är väldigt lätt att samtidigt klappa sig själv på axeln i vetskapen om att vi minsann inte gör detta fel själva.

Det är inte så konstruktivt alla gånger.

lördag 6 mars 2010

Minneskonstnärer och glömskeartister

Det här med att minnas.

Inte så mycket att minnas sitt liv som att minnas detaljer som möten, provdagar, allt man behöver handla i butiken, varför man gick ut i köket, vad det nu var man skulle blogga om, födelsedagar, inbokade tider, att man lovat ringa någon, vem det egentligen är man ringt upp... Somliga har imponerande stenkoll på allt sånt, glömmer aldrig, är totalt genomorganiserade och missar aldrig något. Andra tycks inte ha någon koll alls, de glömmer allt, skriver ibland, på direkt uppmaning, upp något i sin kalender men glömmer sen kolla av den. Eller var de har lagt den. Eller att de alls någonsin ägt en kalender.

De flesta av oss befinner sig någonstans mitt emellan. Man minns det mesta, men glömmer ibland, vid enstaka tillfällen, något man i hastigheten lovat eller att köpa mjölk men de viktiga sakerna kommer man ihåg, med eller utan hjälpmedel.

I mitt arbete träffar jag många människor, och människor från hela skalan, och det är två saker jag skulle vilja framhålla. Egentligen är det samma sak, men från två olika håll:

Det är väldigt lätt att bli irriterad på den som tycks helt oförmögen att minnas saker och ting. Personen uppfattas, och talas om, som slarvig, ointresserad och rent av oförskämd, människor i omgivningen tar saker som bortglömde möten, tider, viktiga datum, födelsedagar, utlovade persedlar etc personligt, känner sig ringaktade, oviktiga eller rent av oälskade. Att eleven skulle glömt att det var prov planerat och därför inte pluggat uppfattas som en tunn ursäkt, en bortglömd läxa som en genomskinlig fernissa över ointresse och viftas bort.

Från andra hållet: de glömska individerna är ofta kreativa, omtänksamma, kloka, allmänbildade, väldigt trevliga, blixtrande intelligenta och innerligt medvetna om hur omvärlden ser på dem. De försöker i de flesta fall hårt att hantera sitt handikapp, för ett handikapp är det, både ett socialt och praktiskt handikapp, med alla föreslagna strategier, och några till. De försöker dölja det, kämpar till tårar och längre ändå för att kompensera för det och förtvivlar över sin faktiska oförmåga att leva upp till omvärldens förväntningar.

Självkänslan är ofta så liten att man får använda förstoringsglas för att se den, självbilden genomsyrad av detta problem Varför kan inte jag? Alla andra kan ju! Jag är så dum/korkad/slarvig/värdelös/oduglig! och personen så illstressad att hela situationen blir hundra gånger värre bara av detta.

Vi, som samhälle, kastar med en föraktfull gest enorma kreativa, intellektuella resurser på sophögen när vi med kapital intolerans stänger ute dessa människor. Det är rätt dumt, är det inte?

Själv tillhör jag gruppen tankspridda. Jag glömmer utan att någon blir förvånad vilken veckodag det är, vem jag har ringt upp och har inte en aning om vare sig vem jag ska fråga efter eller vad jag ville prata med människan om; födelsedagar, inbokade möten, tidpunkter och klockslag passerar mitt sinne utan att lämna några spår i mitt minne. Jag har slutat skämmas över min förmåga att glömma fylla i blanketter innan jag lämnar in dem, stolt över att jag kommit ihåg att lämna in dem, att glömma vad jag skulle gå och hämta flera gånger i rad, att tappa bort mina glasögon när jag satt på mig dem, att stå vid busshållsplatsen utan busskort om jag lagt det någon annanstans än i dess speciella fack i väskan... Det är fruktansvärt besvärligt och bökigt att ha detta personlighetsdrag, det tär på sociala relationer, det tar tid, kostar pengar och besvär, men vet ni vad - det gör mig inte till en sämre människa.

Och det gäller alla tankspridda här i världen: kom ihåg, ni är inte sämre människor än minneskonstnärerna.

Och till alla er vars födelsedagar jag glömt en eller hundra gånger: Förlåt! Det betyder inte att jag inte tycker om er. Det betyder inte att ni inte är viktiga för mig. Det betyder bara att ni är lika viktiga hela tiden!

torsdag 4 februari 2010

Ärofyllt

Jag blev inbjuden att gästblogga och fick själv välja ämne dessutom. Mycket hedrande.

måndag 28 december 2009

En del av ett sammanhang

No man is an island, no man stands alone.... det kan hända att jag minns texten lite fel, det är en låt från någonstans långt tillbaka ungefär vid stenåldern, men budskapet minns jag och det är viktigt - alla människor är individer, odelbara, unika människor med unika resurser och behov. Men det är inte allt vi är - alla människor, utan undantag, ingår också i sammanhang och påverkar både med sina handlingar och sin blotta existens dessa sammanhang.

Somliga har stor direkt påverkan, andra påverkar i hög grad på lång sikt. Andra upplever och upplevs påverka mindre, men kan i stillsamhet starta kedjereaktioner som ingen någonsin kommer att bry sig om att hitta början av men som får stor betydelse för många.

Vi måste ha båda dessa perspektiv aktuella i bakhuvudet när vi pratar om människor, om samhället, om ekonomin, miljön, politiken, vad som helst där människor är inblandade.

Alla är individer, alla är delar av sammanhang. Här och nu, där och då, alltid och överallt och hela tiden.

söndag 22 november 2009

Om elever

Hej lärarkollegor,

Ni vet de där eleverna som har svårt att sitta stilla i klassrummet? De där som alltid pillar med något sådär irriterande, jonglerar med pennan t ex, plockar med saker i väskan, pillar med mobilen, fipplar med saker och ting under bordet, småsnackar med bänkgrannen, klottrar på papperet istället för att skriva av det som står på tavlan. De där eleverna som inte, hur många gånger man än säger ifrån, lägger ner pennan, mobilen, håller tyst, tar upp händerna på bordet och fokuserar på det vi lärare pratar om istället! Känner ni igen dem? Ni har dem också i era klassrum? Jag trodde nästan det.

Låt dem hållas. Stör det att de fipplar med just det de fipplar med så ge dem något annat som inte låter om sig, det finns små mjuka bollar fyllda med plastkorn som inte låter något alls, t ex, kostar en tia i leksaksaffärerna, det finns såna där hjärnor och dödskallar och demonskallar och vad det nu är som är fyllda med någon slags gelemojs som man kan forma om hur mycket som helst, det finns suddgummin istället för pennor och det finns säkert annat jag inte kommer på just nu.

Det är nämligen ofta så att dessa elever behöver ett utlopp för sitt rörelsebehov, de behöver få hålla sina fingrar sysselsatta för att kunna slappna av och lyssna. Om de tvingas hålla fingrarna stilla och titta mot tavlan på ett uppmärksamt sätt så är det där fokuset hamnar - på stillasittandet och tittandet i rätt riktning. De kommer inte att höra ett ljud av det som sägs, inte se ett ord av det som står på tavlan, inte dra en slutsats eller kunna svara på en fråga för hela deras koncentration kommer att ligga på att vara stilla. En tankeloop i hjärnan - sitt stilla inte pilla sitt stilla inte pilla sitt stilla inte pilla - kommer att blockera all input.

Och det var ju inte alls det vi ville uppnå, eller hur?

Låt dem hållas och gläds åt att de funnit en strategi för att kunna balansera rörelsebehov mot kravet på att fokusera och lyssna.

Värt att testa, inte sant?

/Morrica

fredag 13 november 2009