När man jobbat med grupper, i synnerhet med grupper som inte fungerar helt optimalt, där det finns konflikter, grupperingar, inre motsättningar, frustration, irritation eller rent av kaos, så lär man sig att iaktta.
Ofta, inte varje gång men ofta, finner man att det man först såg egentligen inte alls är vad det verkar vara. Det som vid en första anblick tycktes vara orsaken är oftare ett symptom på något annat, något dolt. För att upptäcka detta behöver man få möjlighet att iaktta gruppen, att glo på den ur många vinklar och prata med så många som möjligt, både i och utanför gruppen.
Det är intressant att ta sig tid för detta. Att våga ifrågasätta sitt första intryck och acceptera att det man först tyckte sig se inte alltid stämmer med vad som egentligen pågår.
I Expressen uttalar sig skolområdeschefen i Ö-vik, Anders Fager, om Bjästaskolans agerande efter våldtäkten och orsakerna till den situation som uppstod. Den bild han väljer att förmedla är helt enkelt att den som rår för att det gått så långt som det gjort är mamman till den fjortonåriga flicka som utsattes för oral våldtäkt på en skoltoalett. Fager säger, enligt lokaltidningen Allehanda, att skolan gjort vad den kunnat:
Skolchefen Anders Fager hävdar att skolan inte har gjort för lite. – Vi har bland annat haft temadagar om kamratskap och sex- och samlevnad. Vi har också samlat föräldrar och barn, en handfull elever, de som mamman och dottern tyckte gjorde sådana här saker. Det gjordes också några polisanmälningar om kränkningar, men de lades ner, säger han.
en del av killarna som blängt kan ha blivit provocerade av att skolpersonalen agerat - och att det kan ha gjort det värre för Linnea. Anders Fager använde ordet "överbeskyddande" när han pratade om Linneas mamma och hennes kamp för dotterns trygghet på skolan. - Vi fick bort att de kommenterade och att de kanske gjorde gester och tecken åt henne. Och där kanske man hade kunnat accepterat att man fick ner det på den nivån. Längre kom vi inte, vi kunde inte få dem att sluta titta och snegla.
I många små, isolerade delar av samhället råder, som vi talat om tidigare, en hederskultur. Vem man är och vem som umgås med en avgör helt vilken handlingsfrihet man har, vilken respekt man åtnjuter och vilka rättigheter man har att ställa krav. Vi har tidigare sett hur vuxna och ungdomar tog ställning för pojken, hur bekantas bekantas ord hölls för sannare än DNA, antingen för att bekantas bekantas ord passade in i den världsbild man har eller för att det upplevs viktigare att hålla sig väl med rätt människor på orten än att ta ställning. Det vi ser här i skolområdenschefens ord visar andra sidan. Mamman till en våldtagen fjortonåring ställer krav på skolan att agera för att skydda flickan, och skolchef kommenterar:
- Om det varit en annan förälder kan jag lova att det här inte hade gått så långt, sa han
Visste ni att den svenska stadsministern ringde upp sin turkiske kollega och beklagade riksdagens beslut om att erkänna massakern på armenier år 1915 som ett folkmord? Visste ni att han sa, enligt media, att
The government is absolutely against the resolution, which was ratified as a result of domestic policy, and it will have no sanction or exercise power [...] We are ready to do our best to protect the existing relations from such a baseless decision made by only one extra vote
i Expressen elegant översatt till
den svenska regeringen är helt emot riksdagsbeslutet. – Det (beslutet) var ett resultat av inrikespolitik och det kommer inte att sanktioneras eller utöva någon makt [...] Vi kommer att göra vårt bästa för att skydda den nuvarande relationen mot ett sådant ogrundat beslut som skedde med endast en rösts marginal
Inte så mycket att minnas sitt liv som att minnas detaljer som möten, provdagar, allt man behöver handla i butiken, varför man gick ut i köket, vad det nu var man skulle blogga om, födelsedagar, inbokade tider, att man lovat ringa någon, vem det egentligen är man ringt upp... Somliga har imponerande stenkoll på allt sånt, glömmer aldrig, är totalt genomorganiserade och missar aldrig något. Andra tycks inte ha någon koll alls, de glömmer allt, skriver ibland, på direkt uppmaning, upp något i sin kalender men glömmer sen kolla av den. Eller var de har lagt den. Eller att de alls någonsin ägt en kalender.
De flesta av oss befinner sig någonstans mitt emellan. Man minns det mesta, men glömmer ibland, vid enstaka tillfällen, något man i hastigheten lovat eller att köpa mjölk men de viktiga sakerna kommer man ihåg, med eller utan hjälpmedel.
I mitt arbete träffar jag många människor, och människor från hela skalan, och det är två saker jag skulle vilja framhålla. Egentligen är det samma sak, men från två olika håll:
Det är väldigt lätt att bli irriterad på den som tycks helt oförmögen att minnas saker och ting. Personen uppfattas, och talas om, som slarvig, ointresserad och rent av oförskämd, människor i omgivningen tar saker som bortglömde möten, tider, viktiga datum, födelsedagar, utlovade persedlar etc personligt, känner sig ringaktade, oviktiga eller rent av oälskade. Att eleven skulle glömt att det var prov planerat och därför inte pluggat uppfattas som en tunn ursäkt, en bortglömd läxa som en genomskinlig fernissa över ointresse och viftas bort.
Från andra hållet: de glömska individerna är ofta kreativa, omtänksamma, kloka, allmänbildade, väldigt trevliga, blixtrande intelligenta och innerligt medvetna om hur omvärlden ser på dem. De försöker i de flesta fall hårt att hantera sitt handikapp, för ett handikapp är det, både ett socialt och praktiskt handikapp, med alla föreslagna strategier, och några till. De försöker dölja det, kämpar till tårar och längre ändå för att kompensera för det och förtvivlar över sin faktiska oförmåga att leva upp till omvärldens förväntningar.
Självkänslan är ofta så liten att man får använda förstoringsglas för att se den, självbilden genomsyrad av detta problem Varför kan inte jag? Alla andra kan ju! Jag är så dum/korkad/slarvig/värdelös/oduglig! och personen så illstressad att hela situationen blir hundra gånger värre bara av detta.
Vi, som samhälle, kastar med en föraktfull gest enorma kreativa, intellektuella resurser på sophögen när vi med kapital intolerans stänger ute dessa människor. Det är rätt dumt, är det inte?
Själv tillhör jag gruppen tankspridda. Jag glömmer utan att någon blir förvånad vilken veckodag det är, vem jag har ringt upp och har inte en aning om vare sig vem jag ska fråga efter eller vad jag ville prata med människan om; födelsedagar, inbokade möten, tidpunkter och klockslag passerar mitt sinne utan att lämna några spår i mitt minne. Jag har slutat skämmas över min förmåga att glömma fylla i blanketter innan jag lämnar in dem, stolt över att jag kommit ihåg att lämna in dem, att glömma vad jag skulle gå och hämta flera gånger i rad, att tappa bort mina glasögon när jag satt på mig dem, att stå vid busshållsplatsen utan busskort om jag lagt det någon annanstans än i dess speciella fack i väskan... Det är fruktansvärt besvärligt och bökigt att ha detta personlighetsdrag, det tär på sociala relationer, det tar tid, kostar pengar och besvär, men vet ni vad - det gör mig inte till en sämre människa.
Och det gäller alla tankspridda här i världen: kom ihåg, ni är inte sämre människor än minneskonstnärerna.
Och till alla er vars födelsedagar jag glömt en eller hundra gånger: Förlåt! Det betyder inte att jag inte tycker om er. Det betyder inte att ni inte är viktiga för mig. Det betyder bara att ni är lika viktiga hela tiden!
Vi har haft fri abort i så många år i Sverige att man ibland lockas att ta det för givet, men det är något vi måste slå värn om. Abort handlar varken om moral, skam eller lösaktighet, det handlar om något mycket viktigare än så. Martin Ezpeletas krönika i Aftonbladet berättar precis varför.
Martin Ezpeleta skildrar sin resa genom jordbävningsdrabbade Chile så rakt på, utan omskrivningar, med bilder och klarsynt ärlighet berättar han om det som sker bortom hoppingivande och lösnummersäljande mirakelrubriker och solskenshistorier.
Concepción är en laglös stad. Jordbävningen har inte bara raserat byggnader, utan även moralen [...] På gatorna gick folk som zombies, fanns inget arbetet att gå till, inga skyltfönster att roa ögonen med. Folk verkade i chock. Förundrade. Bestörta. Lamslagna. Vad hände? Och vad händer nu? Många gick med kundvagnar, för att fylla dem med vad de än kunde tänkas hitta
Om ni inte hittat hans blogg ännu följ länken, han är läsvärd, alltid läsvärd.
Centerpartiet vill införa en prestationsbonus för de skolor som förbättrar sina resultat berättar bland andra Maud Olofsson i DN. Och det låter ju fantastiskt:
Alla elever förtjänar att mötas med höga förväntningar och en skolmiljö där de växer som människor. Vi ska ställa krav på lärare men också ge dem stor professionell frihet. För det är rektors och lärares ledarskap som är nyckeln till framgång. Vi vill att goda lärarinsatser ska premieras högre. Bra lärare ska ha högre lön.
Klart bra lärare ska ha högre lön än kassa lärare, men förstår Olofsson sig verkligen på det hon pratar om? Har hon kunskap nog att skilja en bra lärare från en dålig, när hon tror att det går att muta sig till ett bättre resultat? Tror centern verkligen att en massa pengar som filtreras genom kommuntjänstemäns giriga fingrar till skolor där man redan gör ett bra jobb gör skolverkligheten för svaga elever i socialt utsatta områden bättre?
Olofsson och hennes partikamrater tänker som de har förstånd till, och satsar på dem de kan identifiera sig med. Resultatet riskerar att bli en ännu ojämlikare skolsituation än den vi har idag. Mats på Tysta Tankar tänker klokt om centerns skolsyn:
Det är en uppenbar förolämpning mot landets lärarkår att du tror att de behöver extra motivation för att göra sitt jobb. Om du verkligen bryr dig så hoppas jag att du bevakar den professionella nivån i arbetet med ny skollag och skyddar skolan från detaljreglering.
Läs resten i hans blogg.
Och kom ihåg att det är valår i år. Då mutar politiker.
Om du inte har giltig legitimation med dig på tåget får du kliva av vid nästa station, ovsett hur långt du tänkt dig att resa och hur giltig biljett du har.
Ämnar du åka tunnelbana och ser alltför lugn ut riskerar du att bli misstänkt för att vara påverkad. Thomas Bodström tar upp problemet i poliskåren i sin blogg. Om de Rödgröna vinner valet, skriver han, kommer de bland annat att "inrätta en särskild myndighet som handlägger ärenden när poliser själva är misstänkta". Det vore kanske inte så dumt?
Vad är det vi är så rädda för? Vad är det som får oss att tycka det är rimligt att vi behöver visa våra papper för att få åka tåg? Varför tycker vi att det är i sin ordning att människor tänker två gånger innan de vågar kasta allt sitt skräp i soporna av rädsla för att grannarna ska plocka upp det och använda det för att misskreditera sopslängaren? Hur gick det till när vi nickade och sa att jo, det är nog ingen dum idé att polisen kan plocka in vem som helst i sex timmar, bara för att personen ser ut att vara torr i munnen? När vi instämde i att det inte alls är fel att privata intressen tar del i lagstiftningsprocessen?
Det känns inte helt bekvämt.
Det känns som om vi börjar dela världen i ett väldigt tydligt Vi, De, De Där Borta och De Där Andra. Och som om vi, likt barn som berättar läskiga historier för varandra, börjar tro på att varken De, De Där Borta eller De Där Andra är alldeles fullt ut lika mycket människor som vi.
Någon jag pratade med en gång berättade inte utan stolthet om sin far, vicevärlden i ett hus, som haft stenkoll på vilka av grannarna som slarvade med att städa tvättstugan efter sig, vad folk ätit till middag, vem som drack och vem som slog sin fru och vems barn som hade hål i skorna. Han noterade detta, och berättade det uppenbarligen åtminstone för sin son.
Detta ägde rum i det technicolorfärgade femtiotalet, då framtidshoppet var gnistrande och stort, och de misshagliga grannar han skvallrade om visserligen ställde till förtret, och störde helhetsintrycket, men på nåder ändå kunde få lov att existera och finnas, de var ju faktiskt en del av samhället.
Idag tycks den sociala kontrollen ha en något annan funktion. Information om grannar och människor samlas in som det alltid gjorts, förvaras och sätts i nya sammanhang. Det nya är orsaken - i många fall samlas informationen för att användas som ammunition.
Det sam-hälle vi haft börjar allt mer anta strukturen av ett mot-hälle, en plats där vi lever mot varandra snarare än tillsammans.
Det spelas musik så det ekar i hela trapphuset. Det var nog minst ett år sen det gjorde så senast, och det är så trivsamt! Det finns unga, livsglada människor i huset!
Men det påminner mig samtidigt om en riktigt obehaglig tankegång jag hörde ett par damer på bussen diskutera häromsistens. Den ena berättade om tonårsfamiljen som bodde i lägenheten över henne, hur ungdomarna sprang i trappan, spelade musik och ropade genom fönstren. Varken hon eller hennes gubbe (hon kallade honom så, det lät riktigt kärleksfullt) stördes av det, men somliga av grannarna klagade.
Och, sade hon (och detta fick mig att kallsvettas, att någon ens upplever sig behöva tänka den tanken säger mycket om var vi befinner oss idag!):
Jag är rädd att de rätt som det är kommer att börja klaga på att vi inte klagar på ungarna, att de kommer att säga att vi inte bryr oss om hur ordningen i huset är. Jag ångrar nästan att vi köpte lägenheten.
Kanske bodde hon i ett ovanligt kontrollerat område, jag hoppas det innerligt, men att tanken finns någonstans i Sverige skrämmer mig.
SvDs Göran Eriksson pekar på hur alliansen ändrar taktik nu när valet närmar sig med stormsteg.
Igår halkade dock jobbskatteavdraget ner två pinnhål på regeringens prioriteringslista. Först kommer breda skattesänkningar för pensionärer, sedan insatser för barnfamiljer, särskilt ensamstående föräldrar utan jobb eller med deltidsarbete.
Pensionärer är en stor och homogen grupp, ensamstående föräldrar en annan, men de har ett, för politiker, mycket viktigt gemensamt drag: de är väljare.
Förhoppningen är, helt enkelt, att människor nu ska förmås att lyssna på vad som sägs under det dryga halvår som återstår till valet istället för att envisas med att hänga fast i utförsäkringar som driver folk till självmord, missbruk och misär, hur arbetslösheten rakat i höjden, hur arbetslinjen visade sig handla om att det ska finnas någon som står beredd att rycka ut och torka skit i bättre folks trapphus en söndageftermiddag, hur en mössa på en facebookbild värderas högre än både kompetens och faktisk lämplighet på arbetsmarknaden...
När det är valår förändras alltså kärnan i regeringens politik. Arbetslinjen förde de borgerliga till makten, nu ska trygghetslinjen rädda dem kvar.
Det är inte så dumt att minnas vad som sagts och gjorts under de år de fått bestämma, det är trots allt valår i år.
Nattens Bibliotek skriver om den glädje och lättnad som ligger i att slutligen få sin diagnos när man under en lång tid känt att något inte stämmer. Hon skriver om "Dyslexi, ADHD. Bipolär. Tourettes. Hjärnskada." men kunde lika gärna skriva om MS, diabetes, reumatism. Diagnoser på symptom man måste förhålla sig till hela livet, ofta inrätta sig liv utifrån. Diagnoser som öppnar en dörr av information, av andras erfarenheter att ta del av, av förklaringar och möjligheter att få hjälp att underlätta vardagen och livet. Diagnoser som kan utgöra skillnaden mellan ett gott liv och ett miserabelt liv.
Det är bara en liten skillnad på de diagnoser Nattens Bibliotek radar upp och de jag la till. Omgivningens reaktion. Ingen skulle väl få för sig att säga något i stil med det McDanne skriver i en kommentar till hennes inlägg
Om vi ökade förståelsen, för att vi alla är individer, så skulle färre behöva få en diagnos
i en diskussion om reumatism eller MS? Ändå är dessa åsikter lika vanliga som maskrosor om sommaren i diskussioner om t ex dyslexi eller Tourettes. Det finns fortfarande en anda av att den diagnostiserade i själva verket är lat, ovillig, lite dum kanske, och skulle klara av det som är problematiskt bara h*n skärpte sig, la manken till, ryckte upp sig, tog sig i kragen. Ett skuldbeläggande som gör situationen mångdubbelt tyngre att bära för den diagnostiserade.
Jag önskar ibland att jag inte vore så cynisk, att jag blev chockerad, eller åtminstone förvånad, över att höra talas om hur en fd polischef, som officiellt inte bara betraktades som en hyvens snubbe utan rentav en förebild, en jämställdhetsivrare som enligt Expressens artiklar inget hellre ville än att "Bekämpa all sorts våld. Fysiskt-, psykiskt-, krigs-, skövlings- och "jag-tar-vad-jag-vill-ha-men-skiter-i-andra"-våld" inte var samma pärla bakom kulissen.
Men Göran Lindberg klarade till slut inte av att leva upp till den oklanderliga bilden. I hemlighet inledde han ett dubbelliv - där han verkar ha brutit mot alla de ideal han kämpat för. I stället för att "bekämpa all sorts våld" och "arbeta för att kvinnor och män ska behandlas lika" började Göran Lindberg, enligt misstankarna, förnedra unga kvinnor och tvinga dem till sex
Men jag blir inte chockad, och inte förvånad. Så mycket otäckt och obehagligt döljer sig bakom välklippta villahäckar och så hårt faller domen om det slipper ut i fel kretsar att det istället får växa i lönndom.
Världen är galen, och jag är alltför kallt cynisk för att förvånas.
Uppdaterad: 'Elitens' nätverk handlar inte enbart om politisk och ekonomisk makt.
Innan ni blir lika cyniska som jag, minns att dessa är undantag. De är inte regeln, men de är ett symptom.
Linda Skugge skrev ett inlägg på Newsmill där hon hävdade att "Kurdo Baksi säger att det var han som skrev Stig Larssons [sic!] deckartrilogi", berättar SvD. Att det inte stämmer bekymrar inte Skugge nämnvärt. Hon säger till SvD:
Kurdo Baksi är en detalj i sammanhanget och jag bryr mig ärligt talat inte vem som skrivit Larssons böcker och texter, säger hon i en skriftlig kommentar.
Hur noggrann är du när du skriver debattartiklar?
- Så noga som uppdraget stipulerar. Detta är inte DN Debatt. Newsmill ville ha en snabb artikel om spökskrivning och det vet du lika väl som jag att de vände sig till mig för att jag snabbt kan skriva en rolig, träffsäker text på 15 minuter en fredagskväll
Skugge skriver obekymrad på Newsmill om hur hon själv
vägrar lägga tidiga morgnar på att krysta fram en deckare. Jag kommer lägga ut jobbet på en spökskrivare, och det med glädje. En del storsäljande författare skulle ha mycket att vinna på detta, böckerna skulle bli bättre, rent litterärt och kanske även dramaturgiskt, dessutom skulle författaren få mer tid över till att göra fin pr och inte minst till skön shopping och bloggande kanske?
Kanske kan vi då rent av hoppas att det gjorts lite research innan texten publicerats? Det vore ett lyft i den svenska deckarmodden.
Kloka Elin Grelsson skriver om hur det egentligen inte är just någon skillnad på Paradise Hotel och Stjärnorna på Slottet, ändå räknas det ena som finkultur och det andra som riktig fulkultur. Grelsson skriver:
Den största skillnaden, förutom tävlingsmoment och kanal, ligger snarare i betraktarens öga. På Stjärnorna på slottet samlas folkkära kändisar, beundrade i decennier. På Paradise Hotel är det mediasugna ungdomar. I det förstnämnda fallet handlar det om att ta en grupp människor som den stora massan förväntas se upp till och beundra, i det andra att vi snarare ska skratta åt dem.
Skam till sägandes har jag inte sett något av programmet, jag är usel på att se på TV utan lutar mig helt mot min generalla uppfattning utifrån tidningsrubriker och bloggar när jag nickar instämmande. Finkultur eller fulkultur ligger helt i betraktarens öga, oavsett om det är samma sak som pågår i slott och hotell.
Att fylla, flirtar och sexism får passera obemärkt som familjeunderhållning i Stjärnorna på slottet, men ses som skadligt för barn i Paradise Hotel handlar snarare om deltagarnas status och klass än någonting annat.
Kanske är det så att vilket vi väljer att se handlar mindre om vem vi är än om vem vi vill vara?
Sydsvenska dagbladet berättar idag att Lärarnas Riksförbund misstror rektorn på Sundsgymnasiet, Gert Åkesson - även efter hans ursäkter: "vi sa också att allt beror nu på hans initiativ i framtiden, säger Lars Hemzelius, ordförande för Lärarnas riksförbunds lokalavdelning i Vellinge."
Jag har ju nämnt affären ett par gånger, den berör viktiga frågor kring både rektorers och kommuners ansvar gentemot sina skolor, sin personal och sina elever. Efter att han bett lärarna på Sundsgymnasiet om ursäkt pudlade Åkesson i Sydsvenskan och sedan ännu en gång i det lokala annonsblad där historien tog sin början och förklarar sitt ordval som olyckligt
Den förklaringen tycker vi känns ihålig. Våra medlemmar kommer i kontakt med föräldrar och elever som ställer sig frågande till situationen. Gert Åkesson är en driven skribent som knappast gör ett sådant här misstag, säger Lars Hemzelius.
Men det är inte Åkessons enda offentliga uttalanden i frågan. Han låter sig också intervjuas i ment.se, där han håller det för sannolikt att det måste varit nyhetstorka på Sydsvenskan som ligger bakom det som Spegelns chefredaktör kallar drevet, och bland annat detta uttalande gör facket fundersamt.
Jag vet inte om det stämmer att han har sagt så, men han har inte dementerat det. Om han har sagt så, har han inte insett situationens allvar, säger Lars Hemzelius [...] Vi anser att det inte bara är att gå vidare, som kommunen har gjort. Istället måste kommunen göra något, exempelvis kan man utbilda Gert Åkesson, säger Lars Hemzelius.
Det är intressant att följa hur tydligt det plötsligt blir att en rektor i viss utsträckning faktiskt är en offentlig person. Detsamma gäller all personal i skolan - uttalar man sig i t ex en tidning där elever och kollegor kommer att ha möjlighet att ta del av ens ord så får formuleringen konsekvenser för ens arbete. Vellingerektorns raljanta uttalande illustrerar detta med all önskvärd tydlighet. Kanske borde exemplet användas även på lärarhögskolor för att illustrera detta?
Lokaltidningen Spegeln, skådeplatsen för Vellingerektorns raljanta och, enligt hans egna ord, onödiga och olyckligt valda formulering , går till storms mot vad Stefan Svensson, chefredaktören, kallar "Sydsvenskans ettriga små terrier". Det är medias spegling av konsekvenserna av rektorns uttalande som upprör chefredaktören. Jag är inte säker på om han missat att krönikan också tagits upp i rikstäckandemedia eller om han föredrar att inte låtsas om detta i sitt utfall mot den tidning som tagit upp både Vellinge kommuns reaktion, lärares och framförallt elevers reaktioner på rektorns formulering i den krönika där han ägnar första halvan åt att beklaga hur myndigheter och föreningar gör livet jobbigt och budgeten ansträngd för stackars skolchefer.
Jag är inte alldeles säker på att Svenssons ord hjälper upp situationen får vare sig Åkesson eller eleverna, men hans inställning till Sydsvenskan framgår klart:
vad är det för journalistik som respektlöst går ut på att förvrida ord till ett utopiskt skandalscoop? Hur länge tilllåts [sic!] man publicera skamliga halvsanningar och lögner innan massorna reagerar? En sak är säker: Håll tand för tunga om Sydsvenskan frågar dig något. Jaktsäsongen har börjat. Drevet går. Du kan vara nästa byte!
och som del i det framväxande projektet kring medias ansvar blir artikeln ett intressant inslag.
Gert Åkesson är fortfarande rektor vid Sundsgymnasiet. Jag tror ärligt talat inte det ligger så mycket i ryktena om hans avgång, stormen kommer att blåsa över och Åkesson kommer att sitta kvar, tror jag. Kanske stämmer det som sägs, att hans kontakter med 'rätt personer' skyddar honom, kanske är det faktiskt så att han i andra aspekter är en bra rektor, jag vet inte. Jag känner inte till Vellinge mer än genom media och har ingen aning om vad som är sannolikt eller inte i de rykten som florerar, men faktum kvarstår - hans uttalande om dyslexi, anorexi, ADHD och andra diagnoser som 'uppfunna' är fortfarande ett hett samtalsämne.
I dagens värld finns artiklar kvar, och Vellingerektorns turer på skolans hemsida och i olika tidningar, och hans rätt olika uttalanden på de olika sidorna, utgör ett gott exempel att använda i undervisning. Hans skiftande tonläge i olika sammanhang är ovanligt uppenbara och skeendet och konflikten är tydliga.
Upprinnelsen, krönikan, redigerades hastigt i nätutgåvan när människor började reagera. I bådelandsomfattande och lokala dagstidningar kommenterades artikeln, kommunen uttalade sig men rektorn själv befann sig, enligt artiklarna, på semester. Först någon dag senare kom ett förstauttalande från honom på skolans hemsida. En vecka senare uttalar sig rektorn i dagspressen, förklarar att han bett om ursäkt till både lärare och elever och framhåller än en gång att jodå, han tar minsann diagnoserna på allvar och formuleringen i krönikan var illa vald. Åkesson gör en pudel och framställer sig som bekymrad över det olyckliga exemplet han valde. I "Sveriges kaxigaste affärsnyheter" på Ment.se är hans ton annorlunda. Sydsvenskan har gjort en hönsgård av ett fjun, menar Åkesson, förmodligen på grund av nyhetstorka:
Gert tar upp känsliga ämnen som anorexi, dyslexi och adhd i texten.
- Jag har anledning att gång på gång ställa frågan: Är detta något i vårt moderna sätt att leva som är fel och framkallar t ex anorexi, skriver han.
Gert åkte på semester och då passade Sydsvenskan på att hänga ut honom [...]
Det är ju fortfarande ditt namn… - ...som har dragits i smutsen, fyller Gert i. I går hade de hållit på i en hel vecka. Det var nån som sa att han aldrig sett en så pass okänd person som hade åkt runt i media så länge som jag gjort [...]
Så Sydsvenskan vill bara skapa rubriker? - Ja, det var väl inte så mycket nyheter förra veckan, säger en bedrövad Gert.
Nyhetstorka? - Ja, det får man väl utgå från. Annars hade man inte upplåtit så mycket utrymme till detta.
Är detta det sista uttalandet i affären? Vi får se, och det ska bli spännande att se vad eleverna gör av detta. Här finns material för många lektioner, det kan bli debatter, insändare och artiklar, vi kan titta på namnbruk och fundera över hur olika man formulerar sig beroende på målgrupp.
RektorGertÅkesson har nu trätt fram i Sydsvenskan för att försöka förklara det han skrev i sin krönika i lokaltidningen Spegeln häromsistens och understryka att han verkligen tar diagnoser på allvar.
I mina kåserier tar jag upp aktuella frågor. Den här gången var det svininfluensan och hur myndigheterna har agerat i samband med den. Sedan gav jag också exempel på hur Myndighetssverige fungerar och hur intresseföreningar blir myndighetslika. Det var i det sammanhanget jag nämnde föreningarna för dyslexi, damp, adhd, Aspergers syndrom och så vidare. Exemplena var onödiga och olyckliga. Jag kunde lika gärna ha valt Sveriges Åkeriägarförening.
Men det gjorde han inte. Han valde att raljera om
alla, efter 80-talet uppfunna, handikapp som allergier, Asberger, Damp, ADHD, anorexi, dyslexi, dyskalkyli, oral galvanism, anal magnetism ... endast fantasin sätter gränser
och trots att han bett elever om ursäkt och enligt egen uppgift fått applåder för detta finns det frågor om hur rektorn egentligen tänkte bland eleverna:
Alla elever Sydsvenskan talar med känner till rektor Gert Åkessons kåseri där han jämställer allergier, anorexi och dyslexi med den påhittade sjukdomen anal magnetism [...]
– Det är några som har nämnt det nu när vi är tillbaka i skolan. Det är inte så att det är ett jättestort samtalsämne, men lite märkligt känns det att en rektor skriver så, säger Jakob Gullberg. – Det är ju han som bestämmer över skolan, då ska han inte skriva så om dem som har dyslexi, säger kompisen Adam Rohde.
Ingen har läst hela kåseriet, men den allmänna uppfattningen bland eleverna verkar vara att texten är olämplig eftersom den kan upplevas nedsättande. – Jag har en kompis i parallellklass som lider av allvarlig dyslexi, och hon blev illa upprörd av den här texten. Hon mår inte alls bra av att vår rektor skriver så här, säger Linnea Nilsson.
Att en elev i skolan mår dåligt av rektorns raljerande är en elev för mycket. Som rektor, precis som lärare, är man i viss mån en offentlig person. Oavsett om man uttalar sig som privatperson eller rektor läser elever och elevers föräldrar orden som uttalade av rektorn. Det innebär inte att man varken som rektor eller lärare alltid är i tjänst, men man bör ha med sig någonstans i bakhuvudet att det man gör som privatperson kan komma att försvåra eller förenkla ens yrkesroll. Det innebär att man bör iaktta en viss försiktighet när man uttalar sig offentligt, som man ju faktiskt gör när man skriver en krönika i en tidning, oavsett om det rör sig om en rikstäckande dagstidning eller en lokalt distribuerad gratistidning.
Det tycks som om rektor Gert Åkesson lärt sig sin läxa.Hur väl återstår att se. Artikeln i Sydsvenskan avslutas med ett löfte:
I nästa nummer som går ut till Staffanstorp och grannkommunerna skriver jag ett inlägg om den här affären.
Det blir intressant att se om det blir en ursäkt eller en bortförklaring.
Jag är en liten tant på äventyr i en stor värld.
Kan jag göra den lite bättre för någon, någonstans, någonsin så kommer jag att försöka.
Kan jag ge någon verktyg för att göra världen bättre någonsin, någonstans så kommer jag att försöka.
Bröstcancer dödar mammor varje dag.
Tillhör du dem i samhället som har pengar, sätt in en slant på PlusGiro: 90 05 91-9 eller Bankgiro: 900 5919 Har du inte själv pengar över, prata om Bröstcancerfonden så kanske du inspirerar någon som har att ge ett bidrag. Det gör också skillnad.
