Det är vår. Här nere är det väldigt mycket vår, den snö vi haft rinner bort i små porlande bäckar, solen är skoningslöst bländande vit, snödropparna blommar, krokusen står i knopp.
Betygstider.
Betygens känslokallt byråkratiska funktion är att tala om på vilken kunskapsnivå en elev visat sig vara vid ett givet tillfälle. Varken mer eller mindre. Det ingår inte i betygens funktion att tala om vilken studieförmåga eleven besitter, hur den utvecklats, hur den kan tänkas utvecklas i framtiden. Det ingår inte att tala om huruvida eleven visat sig vara en trevlig prick eller en skitstövel, om eleven besitter förmågan att jobba tillsammans i grupp eller är en sån som hugger de andra i ryggen, åker snålskjuts eller maskar.
Vi som sätter betygen är människor, och vi sätter betyg på människor. Vi är inte så kallsinnigt byråkratiska som betygssättare borde vara, för att systemet ska fungera som det är tänkt. Vi tar hänsyn till omständigheter, påverkas av känslor och önskningar och rätt som det är har systemet blivit skevt och orättvist, det har gått inflation i det och vi hamnar där vi står nu.
Vi borde tänka om. Inte försöka putsa skärvorna genom att lägga till fler betygsteg, det gör ingen skillnad alls. Absolut inte genom att börja koppla satta betyg till lön eller resurser till skolor, det är att från statligt håll legitimera korruptionen och cementera skevheten.
Nej, vi måste tänka om från början. I vilket syfte sätter vi betyg? Vem sätter dem, på vem och för vem? Vad vill vi kommunicera?
Och sen skapar vi ett betygssystem utifrån det. Vad säger ni, låter det genomförbart?
På ett tåg på väg från söder till norr funderar jag och förundras en gnutta över hur diskussionerna kring det här med pojkar och flickor i klassrummen går. Att det finns olika, tämligen könsspecifika, mönster är de flesta rätt överens om men vad det beror på är inte fullt lika enkelt att sätta fingret på.
Somliga håller blicken stadigt i skrevhöjd och förklarar allt med sex och sexuellt spel, andra talar om att lärare inte bara tillåter utan faktiskt också uppmuntrar dessa mönster.
Ytterligare andra talar om behovet av manliga förebilder i skolan, föreslår könsuppdelade skolor där unga män och kvinnor överhuvudtaget inte skulle mötas i klassrummet för att slippa bekymra sig om hur det andra könet betraktar en.
Jag förvånas dock över diskussionens begränsningar - skolan existerar inte i en bubbla, den ingår i den kontext som är det svenska samhället. På stationen i väntan på tåget noterade jag präktiga medelålders män som tydligt markerade sin närvaro med högljudda skratt, yviga gester och en ogenerat hög samtalston där ingen i närheten kunde missa deras samtal, och därigenom informerades om hur viktig deras resa var.
Förbi denna högljudda grupp tassade kvinnor, enskilda och i små försynta grupper. De drog sina effektiva väskor på hjul efter sig, vinkade till varandra, log och hälsade. Samtalen fördes med vänligt diskreta röster, gesterna var ekonomiska och inkluderade bara den talande och möjligen den tilltalade.
Detta var ingen unik situation, tvärtom - alla har vi sett ungefär motsvarande situation gång efter gång, inte sant? Det finns ett etablerat mönster i samhället för hur man uppför sig utifrån vem man är och var man befinner sig. Unga människor ser detta, imiterar och tar efter.
Vill vi ändra på hur pojkar och flickor uppför sig i klassrummet? Är vi alldeles säkra på att det är i själva klassrummet vi kan åstadkomma detta isåfall? Kanske borde vi lyfta blicken och se på hur samhället utanför ser ut, det samhälle barn och ungdomar växer upp i, och fundera på om vi kan och vill ändra det först.
Inte så mycket att minnas sitt liv som att minnas detaljer som möten, provdagar, allt man behöver handla i butiken, varför man gick ut i köket, vad det nu var man skulle blogga om, födelsedagar, inbokade tider, att man lovat ringa någon, vem det egentligen är man ringt upp... Somliga har imponerande stenkoll på allt sånt, glömmer aldrig, är totalt genomorganiserade och missar aldrig något. Andra tycks inte ha någon koll alls, de glömmer allt, skriver ibland, på direkt uppmaning, upp något i sin kalender men glömmer sen kolla av den. Eller var de har lagt den. Eller att de alls någonsin ägt en kalender.
De flesta av oss befinner sig någonstans mitt emellan. Man minns det mesta, men glömmer ibland, vid enstaka tillfällen, något man i hastigheten lovat eller att köpa mjölk men de viktiga sakerna kommer man ihåg, med eller utan hjälpmedel.
I mitt arbete träffar jag många människor, och människor från hela skalan, och det är två saker jag skulle vilja framhålla. Egentligen är det samma sak, men från två olika håll:
Det är väldigt lätt att bli irriterad på den som tycks helt oförmögen att minnas saker och ting. Personen uppfattas, och talas om, som slarvig, ointresserad och rent av oförskämd, människor i omgivningen tar saker som bortglömde möten, tider, viktiga datum, födelsedagar, utlovade persedlar etc personligt, känner sig ringaktade, oviktiga eller rent av oälskade. Att eleven skulle glömt att det var prov planerat och därför inte pluggat uppfattas som en tunn ursäkt, en bortglömd läxa som en genomskinlig fernissa över ointresse och viftas bort.
Från andra hållet: de glömska individerna är ofta kreativa, omtänksamma, kloka, allmänbildade, väldigt trevliga, blixtrande intelligenta och innerligt medvetna om hur omvärlden ser på dem. De försöker i de flesta fall hårt att hantera sitt handikapp, för ett handikapp är det, både ett socialt och praktiskt handikapp, med alla föreslagna strategier, och några till. De försöker dölja det, kämpar till tårar och längre ändå för att kompensera för det och förtvivlar över sin faktiska oförmåga att leva upp till omvärldens förväntningar.
Självkänslan är ofta så liten att man får använda förstoringsglas för att se den, självbilden genomsyrad av detta problem Varför kan inte jag? Alla andra kan ju! Jag är så dum/korkad/slarvig/värdelös/oduglig! och personen så illstressad att hela situationen blir hundra gånger värre bara av detta.
Vi, som samhälle, kastar med en föraktfull gest enorma kreativa, intellektuella resurser på sophögen när vi med kapital intolerans stänger ute dessa människor. Det är rätt dumt, är det inte?
Själv tillhör jag gruppen tankspridda. Jag glömmer utan att någon blir förvånad vilken veckodag det är, vem jag har ringt upp och har inte en aning om vare sig vem jag ska fråga efter eller vad jag ville prata med människan om; födelsedagar, inbokade möten, tidpunkter och klockslag passerar mitt sinne utan att lämna några spår i mitt minne. Jag har slutat skämmas över min förmåga att glömma fylla i blanketter innan jag lämnar in dem, stolt över att jag kommit ihåg att lämna in dem, att glömma vad jag skulle gå och hämta flera gånger i rad, att tappa bort mina glasögon när jag satt på mig dem, att stå vid busshållsplatsen utan busskort om jag lagt det någon annanstans än i dess speciella fack i väskan... Det är fruktansvärt besvärligt och bökigt att ha detta personlighetsdrag, det tär på sociala relationer, det tar tid, kostar pengar och besvär, men vet ni vad - det gör mig inte till en sämre människa.
Och det gäller alla tankspridda här i världen: kom ihåg, ni är inte sämre människor än minneskonstnärerna.
Och till alla er vars födelsedagar jag glömt en eller hundra gånger: Förlåt! Det betyder inte att jag inte tycker om er. Det betyder inte att ni inte är viktiga för mig. Det betyder bara att ni är lika viktiga hela tiden!
Jag hade glädjen att bevista en mycket trivsam söndagskonsert idag, sång och orgel i skön harmoni. Inte visste jag att det fanns en sån maffig orgel i den kyrka som ditintills bara utgjort en rätt anonym busshållsplats på vägen till den busshållplats där jag flera gånger i veckan byter buss, där ser man var mycket man kan upptäcka i vardagsmarkerna. Att kyrkan därtill håller sig med svarta lampkronor och dramatiska fönster bakom altaret ger ytterligare plus i kanten.
På vägen hem filosoferade jag över de likheter som faktiskt finns mellan artister och lärare. En god artist är, bland annat, en artist som, oavsett om där är 20 000, 550 eller 20 personer i publiken, gör sitt yttersta för att ge var och en av dessa en så bra föreställning som möjligt. H*n har givetvis en viss talang och en inrepeterad repertoar också att dela med sig av, och gör detta med liv och lust oavsett storleken på publiken eller var scenen råkar befinna sig.
På samma sätt bör vi lärare alltid sträva efter att, oavsett om vi står inför en full klass ivriga elever eller där bara är fem elever närvarande, sträva efter att ge dessa elever en så givande lektion som möjligt. Det är så lätt att man blir uppgiven och ledsen över att så många är frånvarande, och det går helt orätt ut över de som faktiskt är närvarande. Om man istället lyckas lägga fokus på dem som är där, gläds åt att de kommit och därigenom visar att de är intresserade av ämnet, och gör sitt bästa för att ge dem så mycket kunskap och en så god lektion man någonsin kan finns chansen att de berättar detta för dem som inte var där, och nästa lektion har man istället sju förväntansfulla elever närvarande.
Elever pratar ju med varandra, precis som vi lärare (jo, kära elever, det gör vi faktiskt) pratar om klasser och elever. Därför har vi allt att vinna och intet att förlora på att faktiskt ge även en klass där åttio procent av eleverna är frånvarande så stimulerande och intressanta lektioner som möjligt, även om det känns tröstlöst.
Jag är en liten tant på äventyr i en stor värld.
Kan jag göra den lite bättre för någon, någonstans, någonsin så kommer jag att försöka.
Kan jag ge någon verktyg för att göra världen bättre någonsin, någonstans så kommer jag att försöka.
Bröstcancer dödar mammor varje dag.
Tillhör du dem i samhället som har pengar, sätt in en slant på PlusGiro: 90 05 91-9 eller Bankgiro: 900 5919 Har du inte själv pengar över, prata om Bröstcancerfonden så kanske du inspirerar någon som har att ge ett bidrag. Det gör också skillnad.
