Det är svårt att be om hjälp, man placerar sig i en beroendesituation och i tacksamhetsskuld. I synnerhet är det svårt att be om hjälp från någon som befinner sig i en position över en själv - en förälder, en chef, en lärare. Det kräver en stor portion självövervinnelse och en stor portion mod.
Därför är det väldigt viktigt att man, som lärare, tar emot elever med ödmjukhet när de ber om hjälp. Man behöver inte alltid säga ja, man kan inte alltid säga ja, men man får aldrig någonsin svara med förakt eller hån.
Livet består av förändringar. Allt förändras, ständigt, ibland omärkligt, ibland förfärligt märkbart. Ibland på ett väldigt jobbigt sätt, hur nödvändig förändringen än är.
Jag behövde fundera lite över argumenten i skoldebatten, skrev jag häromdagen. Så läste jag Fredriksbloggen om framtid och visioner, och fick tillbaka inspirationen.
Läs ni också, skratta åt Björklund och låt er ett ögonblick förföras och inspireras av visionerandet. Det ger kraft och glädje.
Bjästa är en vacker lite ort, den ligger mycket vackert, idylliskt skulle man rent av kunna benämna den. Den sortens ort man ofta hör småbarnsföräldrar prata om med längtan i rösten, den sortens ort dit man flyttar för att ge barnen en trygg uppväxtmiljö.
Men där finns okunskap. Där finns en präst som åtnjuter stort anseende i bygden men nu är rikskänd för sitt tydliga ställningstagande för den våldtäktsdömde unge mannen, och sin förmåga att inte ens tänka på den våldtagna flickan, och en rektor som är rikskänd bland annat för att hon inte ens klarar av att läsa texter på internet. Och där finns människor som inte förstår vad fingerade namn betyder, och därför tvingas nu ännu en ung människa fly undan mobben.
Alla Bjästabor är inte så grundligt okunniga som man kan få intryck av efter de senaste dagarnas mediauppmärksamhet, och Bjästa är inte unikt i något avseende. Denna okunskap, denna inskränkthet, denna provinsialism och detta förakt mot utsocknes tänkande och kunnande finns överallt. I små orter där genomströmningen av människor är liten, där den sociala kontrollen är järnhård och den som 'gör sig till', 'förhäver sig' och 'tror h*n är något' genom att studera och utbilda sig eller sticker ut genom att - ve och fasa - vara homosexuell drar förakt över både sig själv och sin familj.
Det finns bara en enda sak som hjälper här. Nej, inte några bibliska bestraffningar där de får 'känna på', inga hämndattacker eller avfolkningsprojekt. Det handlar inte om att vi 'andra' ska få våra primitiva känslor bejakade eller få känna oss präktiga.
Det som behövs är utbildning, och de vidgade horisonter som kunskap innebär. Det gäller i Bjästa, det gäller i Rödeby och det gäller i Stockholm. Okunskap kan endast botas med kunskap.
Inte så häftigt som hämdattacker med stora svärd, men bättre på lång sikt.
SvD skriver om hur barn och ungdomar lämnas ensamma på nätet och hur vuxna är blinda för nätmobbning. Givetvis är det den västernorrländska händelsen som utgör utgångspunkten, där rektorn framstod som osedvanligt velig och oinformerad när reporten ifrågasatte att varken hon eller lärarna tagit del av det som skrivits på bland annat Facebook.
Skolorna är för dåliga på att arbeta mot mobbning och förföljelse på nätet, trots att Skolverket kräver att så sker. Det menar samtliga experter som SvD har talat med.
–Det är ett stort fel, för det som händer på internet är en stor del av ungas liv. En kommentar eller en bild som läggs upp finns kvar på ett annat sätt, säger Johnny Lindqvist, som arbetar med ungdomskommunikation på kommunikationsbyrån Dist.
Psykologiprofessorn Ann Frisén, som forskar om nätmobbning, håller med om att skolorna är dåliga på att hantera mobbning på nätet:
–De vuxna är frånvarande och ingen säger ifrån. Barn och unga är lämnade ensamma.
Det ligger mycket i det. Vet ni att det faktiskt finns lärare som argumenterar att 'skolan ska vara en fristad från Internet'? Nej, det var inte tjugo år sedan detta sades, det är inte ens tjugo dagar sen. Det är en oacceptabel situation. Om det verkligen är som Bjästarektorn försökte hävda att lärarna helt enkelt inte kan använda internet utan behöver utbildning så bör samtliga sveriges kommuner genast åläggas att avsätta pengar och tid för sådana utbildningar.
Även Cecilia Nauclér, som är presschef på Bris, är kritisk mot skolans och vuxenvärldens syn på unga som trakasserar andra unga.
–Ofta ser man det som en konflikt mellan barn, men det är det inte. Det är en kränkning mot en person och det är kriminellt. Men skolornas åtgärder är ofta halvhjärtade och den utsatta blir inte alltid betrodd, säger hon.
Anders Ahlqvist, biträdande chef på it-brottssektionen vid Rikskriminalpolisen, menar att många – både offer och förövare – inte förstår att hot på nätet är lika allvarligt som andra hot.
–Internet är precis samma sak som i fysiska världen. Det är ingen skillnad i ansvarsfrågor och det verkar som att många har svårt att fatta det, säger han.
(Vilket plötsligt, helt utanför vad jag planerat att skriva om, får mig att undra om den hotfulle person som är huvudorsaken till att jag skriver halvanonymt fortfarande jobbar på den skolan han jobbade på då? Är om han är lika hotfull och otrevlig i verkliga livet, tro, eller om han också är en sån som beter sig som en rå sälle på nätet men visar upp trevligare sidor för sina nätovana kollegor? Nå, det lär vi aldrig få reda på, så tillbaka till det vi pratade om)
Anders Linder skriver också i SvD apropå Bjästasituationen om faran i att försöka låtsas att nätet inte är en del av verkligheten:
Samtidigt som Bjästa självklart är en väckarklocka för många när det gäller vikten av att vuxenvärlden inser att den måste engagera sig i internetkulturen för att faktiskt förstå vilken verklighet de unga lever i så visar de senaste dagarnas diskussion också hur lätt det är att gå fel i den här debatten.
För det räcker ju att kika på världen utanför nätsidorna för att se att den i det här fallet såg precis likadant ut där som på internet. De förfärliga digitala trakasserierna och den djupt obehagliga mobbmentaliteten var bara en spegel av den fysiska verklig- heten vilket manifesterades med nästan övertydlig symbolik i ortens kyrka, på skolavslutningen.
Internet är inte längre ett medium som är skilt från resten av världen. Det går inte att betrakta nätet som en separat företeelse som det går att gå in i, rota runt, fixa till och därmed tro att man har löst några samhällsproblem.
Att låtsas att nätet inte finns, eller är något litet nördintresse man kan bortse ifrån är ungefär lika verklighetsanknytet som att låtsas att Grönland inte finns. Vi kan inte längre bedriva en skola där rektorer velar runt och skyller på att de inte gått 'kursen', det är pinsamt och farligt.
Det krävs ingen IT-strategi, det krävs en uppgradering av skolornas datorparker och lite intresse för världen. När höstterminen börjar känner alla sveriges lärare till nätet, är vi överens om det?
En högstadieskola, ja, en hel västernorrländsk by vänder sig nästan mangrant mot en fjortonårig flicka. Vuxna människor, män såväl som kvinnor, tar ställning emot henne, uttalar sig öppet i media om att hon är en lögnare. De har hört, 'via bekantas bekanta', att hon varit ute efter hämnd, att hon velat det själv. Byskvallret har spritt sig ut över landet och vuxna människor tar rykten för sanning och uttalar sig om hennes beteende. De uttalar att de vill misshandla henne, tortera henne, de önskar att hon ska våldtas ytterligare för att 'lära sig en läxa'. Till slut lyckas de driva henne från byn, hon flyttar 50 mil bort men det är inte över.
Han dömdes, bland annat på sitt eget detaljerade erkännande, vittnesmål från lärare och rättsintyg, i både tingsrätt och hovrätt, till våldtäkt.
Hon dömdes, av byborna, vuxna och ungdomar, till en tillvaro i skam. Andra ungdomar berättar om hur det var helt tyst omkring henne, ingen pratade med henne.
Han är en 'fin kille', en 'schysst kille'. Hans mamma driver en intensiv kampanj på nätet för att fria sin lille pojke, hans uppdykande på skolavslutningen (ett brott i sig eftersom han har besöksförbud mot flickan) beskrivs av byprästen Lennart Kempe som en 'stark demonstration'. Han, den populäre, snygge, charmige pojken som satte sig på en fjortonårings armar och tvingade henne att suga av honom, som enligt egen utsago 'sprutade sin sats i hennes ansikte', lyfts i filmen från kyrkan fram som en återvändande hjälte. Han får applåder och kramar av både lärare och elever. Prästen blinkar förvirrat när han får frågan om hur han tror detta känns för flickan. Det har han inte tänkt på.
På kvällen våldtar pojken ytterligare en flicka. Denna gång finns fysisk bevisning, men DNA är något som viftas bort av byborna. De 'har hört' att det räcker med samma ögonfärg, de 'har hört' att det var ett väldigt svagt DNA-prov. Än en gång fäster de mycket större vikt vid vad de 'har hört' av 'bekantas bekanta' än vid vad som faktiskt kommer fram i rättegången. Grannars ord väger tyngre än alla DNA-kedjor i världen i kulturer som dessa.
Han dömdes, ytterligare en gång på mindre än ett år, till våldtäkt i både tingsrätt och hovrätt. Han genomgår just nu ett behandlingsprogram.
Även denna flicka dömdes, av byborna och deras svans på nätet, till en tillvaro i skam. Ungdomar berättar hur de ropade 'hora' efter henne.
Prästen och rektorn som uttalar sig i reportaget visar ett oförstånd och en okunnighet som rimligen borde betraktas som direkt tjänstefel. Deras agerande har gjort situationen många gånger värre för flickorna, och sannolikt även för den pojke de så gärna vill skydda.
Vi har inte tagit många steg ut ur medeltiden här i Sverige, hederskulturer lever och frodas. Är det inte dags att vi går in i den moderna tiden, där DNA är tyngre bevis än grannars skvaller; där en våldtäktsman, oavsett hur snygg och charmig han än må vara, får behandling istället för hjältestatus i bygden; där en våldtäktsmans anhöriga får stöd och terapi de också och slipper försöka hantera sin bitterhet genom att sprida etter mot våldtäktsoffret på Facebook; där skam inte används som ett vapen.
Din enskilda röst gör faktiskt skillnad. Jag vet att det inte alltid känns så, att det ibland känns som att du ropar i ödemarken eller att din röst inte alls hörs. Men den gör faktiskt skillnad.
Så använd den väl.
Minns att för en enda röst måste motståndarsidan ha två. En för att uppväga din röst, och så en till för att väga över. Så du är viktig. Dubbelt så viktig som motståndarna.
Jo, jag vet att jag är lite tjatig om detta, men jag blir så ledsen varje gång jag hör någon säga att just deras röst inte gör någon skillnad, att just de är betydelselösa att jag inte kan hålla tyst.
"Det är ett under att det finns straighta kvinnor", utbrast en ung man idag i ett ögonblick av klarsyn, "de luktar så gott och är så mjuka, och ändå lägger de sig frivilligt bredvid någon som luktar som män gör! Vi borde tacka dem!"
Med tanke på hur svårt det ibland tycks att se likheterna mellan könen snarare än skillnaderna så ligger det nog en del i det han sa. Det är strängt taget inte mycket mindre än ett under att vi står ut med varandra, inte bara män och kvinnor utan människor överhuvudtaget.
Vilken tur att vi besitter den intellektuella förmågan att faktiskt sätta oss in i andra människors situation, så att vi härdar ut att leva tillsammans här i världen.
FredrikBloggen talar klokt om hur viktigt det är att ge sig hän, och att ge tonåringar utrymme att verkligen få gå in för det som fångar deras intresse - han skriver om magin i en elgitarr men samma mekanismer gäller hästhoppning, fotografering, rollspel, fotboll och alla andra aktiviteter. Man lär sig enormt mycket av att lära sig, oavsett vad det är man lär sig, och man har glädje och nytta av det man lär sig under resten av livet.
Kanske till och med mer nytta än de skolbetyg man svettas och gråter ihop.
Ibland händer det sig att energin och kraften bara tar slut. Man faller ihop i en trött och ledsen hög, och orkar inte något alls. Det händer oss alla ibland, man är inte misslyckad som människa för det.
Men det är viktigt att man kommer ihåg, även när det händer, att man får lov att be om hjälp. Även när man befinner sig i den trötta ledsna högen. Särskilt när man befinner sig där, faktiskt.
På ett tåg på väg från söder till norr funderar jag och förundras en gnutta över hur diskussionerna kring det här med pojkar och flickor i klassrummen går. Att det finns olika, tämligen könsspecifika, mönster är de flesta rätt överens om men vad det beror på är inte fullt lika enkelt att sätta fingret på.
Somliga håller blicken stadigt i skrevhöjd och förklarar allt med sex och sexuellt spel, andra talar om att lärare inte bara tillåter utan faktiskt också uppmuntrar dessa mönster.
Ytterligare andra talar om behovet av manliga förebilder i skolan, föreslår könsuppdelade skolor där unga män och kvinnor överhuvudtaget inte skulle mötas i klassrummet för att slippa bekymra sig om hur det andra könet betraktar en.
Jag förvånas dock över diskussionens begränsningar - skolan existerar inte i en bubbla, den ingår i den kontext som är det svenska samhället. På stationen i väntan på tåget noterade jag präktiga medelålders män som tydligt markerade sin närvaro med högljudda skratt, yviga gester och en ogenerat hög samtalston där ingen i närheten kunde missa deras samtal, och därigenom informerades om hur viktig deras resa var.
Förbi denna högljudda grupp tassade kvinnor, enskilda och i små försynta grupper. De drog sina effektiva väskor på hjul efter sig, vinkade till varandra, log och hälsade. Samtalen fördes med vänligt diskreta röster, gesterna var ekonomiska och inkluderade bara den talande och möjligen den tilltalade.
Detta var ingen unik situation, tvärtom - alla har vi sett ungefär motsvarande situation gång efter gång, inte sant? Det finns ett etablerat mönster i samhället för hur man uppför sig utifrån vem man är och var man befinner sig. Unga människor ser detta, imiterar och tar efter.
Vill vi ändra på hur pojkar och flickor uppför sig i klassrummet? Är vi alldeles säkra på att det är i själva klassrummet vi kan åstadkomma detta isåfall? Kanske borde vi lyfta blicken och se på hur samhället utanför ser ut, det samhälle barn och ungdomar växer upp i, och fundera på om vi kan och vill ändra det först.
Det som hände är ingen fläck på dig, gör dig inte smutsig eller oren eller sämre. Du har ingen som helst anledning att skämmas, ingen anledning att gå med sänkt huvud eller straffa dig själv.
Du har ingen skuld, och inget ansvar för det som hände.
Du behöver inte ändra på dig eller göra något annorlunda.
Inte så mycket att minnas sitt liv som att minnas detaljer som möten, provdagar, allt man behöver handla i butiken, varför man gick ut i köket, vad det nu var man skulle blogga om, födelsedagar, inbokade tider, att man lovat ringa någon, vem det egentligen är man ringt upp... Somliga har imponerande stenkoll på allt sånt, glömmer aldrig, är totalt genomorganiserade och missar aldrig något. Andra tycks inte ha någon koll alls, de glömmer allt, skriver ibland, på direkt uppmaning, upp något i sin kalender men glömmer sen kolla av den. Eller var de har lagt den. Eller att de alls någonsin ägt en kalender.
De flesta av oss befinner sig någonstans mitt emellan. Man minns det mesta, men glömmer ibland, vid enstaka tillfällen, något man i hastigheten lovat eller att köpa mjölk men de viktiga sakerna kommer man ihåg, med eller utan hjälpmedel.
I mitt arbete träffar jag många människor, och människor från hela skalan, och det är två saker jag skulle vilja framhålla. Egentligen är det samma sak, men från två olika håll:
Det är väldigt lätt att bli irriterad på den som tycks helt oförmögen att minnas saker och ting. Personen uppfattas, och talas om, som slarvig, ointresserad och rent av oförskämd, människor i omgivningen tar saker som bortglömde möten, tider, viktiga datum, födelsedagar, utlovade persedlar etc personligt, känner sig ringaktade, oviktiga eller rent av oälskade. Att eleven skulle glömt att det var prov planerat och därför inte pluggat uppfattas som en tunn ursäkt, en bortglömd läxa som en genomskinlig fernissa över ointresse och viftas bort.
Från andra hållet: de glömska individerna är ofta kreativa, omtänksamma, kloka, allmänbildade, väldigt trevliga, blixtrande intelligenta och innerligt medvetna om hur omvärlden ser på dem. De försöker i de flesta fall hårt att hantera sitt handikapp, för ett handikapp är det, både ett socialt och praktiskt handikapp, med alla föreslagna strategier, och några till. De försöker dölja det, kämpar till tårar och längre ändå för att kompensera för det och förtvivlar över sin faktiska oförmåga att leva upp till omvärldens förväntningar.
Självkänslan är ofta så liten att man får använda förstoringsglas för att se den, självbilden genomsyrad av detta problem Varför kan inte jag? Alla andra kan ju! Jag är så dum/korkad/slarvig/värdelös/oduglig! och personen så illstressad att hela situationen blir hundra gånger värre bara av detta.
Vi, som samhälle, kastar med en föraktfull gest enorma kreativa, intellektuella resurser på sophögen när vi med kapital intolerans stänger ute dessa människor. Det är rätt dumt, är det inte?
Själv tillhör jag gruppen tankspridda. Jag glömmer utan att någon blir förvånad vilken veckodag det är, vem jag har ringt upp och har inte en aning om vare sig vem jag ska fråga efter eller vad jag ville prata med människan om; födelsedagar, inbokade möten, tidpunkter och klockslag passerar mitt sinne utan att lämna några spår i mitt minne. Jag har slutat skämmas över min förmåga att glömma fylla i blanketter innan jag lämnar in dem, stolt över att jag kommit ihåg att lämna in dem, att glömma vad jag skulle gå och hämta flera gånger i rad, att tappa bort mina glasögon när jag satt på mig dem, att stå vid busshållsplatsen utan busskort om jag lagt det någon annanstans än i dess speciella fack i väskan... Det är fruktansvärt besvärligt och bökigt att ha detta personlighetsdrag, det tär på sociala relationer, det tar tid, kostar pengar och besvär, men vet ni vad - det gör mig inte till en sämre människa.
Och det gäller alla tankspridda här i världen: kom ihåg, ni är inte sämre människor än minneskonstnärerna.
Och till alla er vars födelsedagar jag glömt en eller hundra gånger: Förlåt! Det betyder inte att jag inte tycker om er. Det betyder inte att ni inte är viktiga för mig. Det betyder bara att ni är lika viktiga hela tiden!
Det är valår i år. Även om det inte känns som om din enda lilla röst gör skillnad så gör den faktiskt det.
Kom ihåg att för din enda röst måste de som röstar emot skrapa ihop två röster för att ha en chans - en som väger upp din, och en som väger över. Är ni två som röstar måste de ha tre, är ni tre måste de ha fyra och så vidare. Så varje enskild röst gör skillnad.
Om du inte har giltig legitimation med dig på tåget får du kliva av vid nästa station, ovsett hur långt du tänkt dig att resa och hur giltig biljett du har.
Ämnar du åka tunnelbana och ser alltför lugn ut riskerar du att bli misstänkt för att vara påverkad. Thomas Bodström tar upp problemet i poliskåren i sin blogg. Om de Rödgröna vinner valet, skriver han, kommer de bland annat att "inrätta en särskild myndighet som handlägger ärenden när poliser själva är misstänkta". Det vore kanske inte så dumt?
Vad är det vi är så rädda för? Vad är det som får oss att tycka det är rimligt att vi behöver visa våra papper för att få åka tåg? Varför tycker vi att det är i sin ordning att människor tänker två gånger innan de vågar kasta allt sitt skräp i soporna av rädsla för att grannarna ska plocka upp det och använda det för att misskreditera sopslängaren? Hur gick det till när vi nickade och sa att jo, det är nog ingen dum idé att polisen kan plocka in vem som helst i sex timmar, bara för att personen ser ut att vara torr i munnen? När vi instämde i att det inte alls är fel att privata intressen tar del i lagstiftningsprocessen?
Det känns inte helt bekvämt.
Det känns som om vi börjar dela världen i ett väldigt tydligt Vi, De, De Där Borta och De Där Andra. Och som om vi, likt barn som berättar läskiga historier för varandra, börjar tro på att varken De, De Där Borta eller De Där Andra är alldeles fullt ut lika mycket människor som vi.
Någon jag pratade med en gång berättade inte utan stolthet om sin far, vicevärlden i ett hus, som haft stenkoll på vilka av grannarna som slarvade med att städa tvättstugan efter sig, vad folk ätit till middag, vem som drack och vem som slog sin fru och vems barn som hade hål i skorna. Han noterade detta, och berättade det uppenbarligen åtminstone för sin son.
Detta ägde rum i det technicolorfärgade femtiotalet, då framtidshoppet var gnistrande och stort, och de misshagliga grannar han skvallrade om visserligen ställde till förtret, och störde helhetsintrycket, men på nåder ändå kunde få lov att existera och finnas, de var ju faktiskt en del av samhället.
Idag tycks den sociala kontrollen ha en något annan funktion. Information om grannar och människor samlas in som det alltid gjorts, förvaras och sätts i nya sammanhang. Det nya är orsaken - i många fall samlas informationen för att användas som ammunition.
Det sam-hälle vi haft börjar allt mer anta strukturen av ett mot-hälle, en plats där vi lever mot varandra snarare än tillsammans.
Man ska göra listor, hör jag sägas. Jag har hört det hela mitt liv - gör listor över vad du ska ha med dig, över vad du ska göra, över vad du ska ha gjort, över vad du ska hämta, vad du ska läsa, vad du har läst, vad du har tänkt, vad du ska tänka, säga tycka... Gradera, sortera, ranka och rätta in. Ditt liv kommer att bli så mycket bättre, enklare, rationellare.
Jag är kass på det här med listor. Jag bryr mig inte om ranking och tävlar inte. Jag påbörjar halvhjärtat listor över ditt eller datt men lägger ner det lika raskt.
Ändå fascinerar fenomenet mig. Vad är det man försöker fånga och hålla kvar i alla dessa listor? Missar jag det eller har jag det redan, eller har jag sett det och valt bort det? Jag vet inte, men fortsätter iaktta och beundra alla dessa organiserade listare.
Utåt var fasaden fulländad. Mannen som är i 40-årsåldern arbetade som departementssekreterare vid regeringskansliet. För att orka med sitt stressiga liv, säger han i förhör, rökte han opium 4- 5 gånger i månaden
Allvarligt talat, människor, det Expressen berättar om är inget moraliskt bekymmer, detta är ett arbetsmiljöproblem och ett samhällsproblem! Att de människor som styr vårt land, som har ansvar för lagar och regler, nedskärningar, omprioriteringar, övervakning, socialt skyddsnät, arbetsmarknad, utbildning, vård etc har en så pressad arbetssituation att opium behöver rökas varje vecka är ett problem!
Det är inte osannolikt att detta ligger bakom en del av de beslut som tagits där konsekvenstänkandet helt uppenbart inte fungerat full ut.
En illa fungerande regering, och en regering där människorna i kansliet är så totalt sönderstressat att de i desperation använder knark för att hantera stressnivån fungerar inte optimalt, låt oss vara ärliga om den saken, drabbar oss alla. Något måste göras! Uppenbarligen är både arbetsbördan och ansvarsbördan för tung att bära för de människor som jobbar där nu, och chefen och ledningen har inte klarat av att ta sitt ansvar.
Det är valår i år. Det är dags att låta dessa stackars sönderstressade människor få vila och läka.
Jag är en liten tant på äventyr i en stor värld.
Kan jag göra den lite bättre för någon, någonstans, någonsin så kommer jag att försöka.
Kan jag ge någon verktyg för att göra världen bättre någonsin, någonstans så kommer jag att försöka.
Bröstcancer dödar mammor varje dag.
Tillhör du dem i samhället som har pengar, sätt in en slant på PlusGiro: 90 05 91-9 eller Bankgiro: 900 5919 Har du inte själv pengar över, prata om Bröstcancerfonden så kanske du inspirerar någon som har att ge ett bidrag. Det gör också skillnad.
