Minneskonstnärer och glömskeartister

Det här med att minnas.

Inte så mycket att minnas sitt liv som att minnas detaljer som möten, provdagar, allt man behöver handla i butiken, varför man gick ut i köket, vad det nu var man skulle blogga om, födelsedagar, inbokade tider, att man lovat ringa någon, vem det egentligen är man ringt upp... Somliga har imponerande stenkoll på allt sånt, glömmer aldrig, är totalt genomorganiserade och missar aldrig något. Andra tycks inte ha någon koll alls, de glömmer allt, skriver ibland, på direkt uppmaning, upp något i sin kalender men glömmer sen kolla av den. Eller var de har lagt den. Eller att de alls någonsin ägt en kalender.

De flesta av oss befinner sig någonstans mitt emellan. Man minns det mesta, men glömmer ibland, vid enstaka tillfällen, något man i hastigheten lovat eller att köpa mjölk men de viktiga sakerna kommer man ihåg, med eller utan hjälpmedel.

I mitt arbete träffar jag många människor, och människor från hela skalan, och det är två saker jag skulle vilja framhålla. Egentligen är det samma sak, men från två olika håll:

Det är väldigt lätt att bli irriterad på den som tycks helt oförmögen att minnas saker och ting. Personen uppfattas, och talas om, som slarvig, ointresserad och rent av oförskämd, människor i omgivningen tar saker som bortglömde möten, tider, viktiga datum, födelsedagar, utlovade persedlar etc personligt, känner sig ringaktade, oviktiga eller rent av oälskade. Att eleven skulle glömt att det var prov planerat och därför inte pluggat uppfattas som en tunn ursäkt, en bortglömd läxa som en genomskinlig fernissa över ointresse och viftas bort.

Från andra hållet: de glömska individerna är ofta kreativa, omtänksamma, kloka, allmänbildade, väldigt trevliga, blixtrande intelligenta och innerligt medvetna om hur omvärlden ser på dem. De försöker i de flesta fall hårt att hantera sitt handikapp, för ett handikapp är det, både ett socialt och praktiskt handikapp, med alla föreslagna strategier, och några till. De försöker dölja det, kämpar till tårar och längre ändå för att kompensera för det och förtvivlar över sin faktiska oförmåga att leva upp till omvärldens förväntningar.

Självkänslan är ofta så liten att man får använda förstoringsglas för att se den, självbilden genomsyrad av detta problem Varför kan inte jag? Alla andra kan ju! Jag är så dum/korkad/slarvig/värdelös/oduglig! och personen så illstressad att hela situationen blir hundra gånger värre bara av detta.

Vi, som samhälle, kastar med en föraktfull gest enorma kreativa, intellektuella resurser på sophögen när vi med kapital intolerans stänger ute dessa människor. Det är rätt dumt, är det inte?

Själv tillhör jag gruppen tankspridda. Jag glömmer utan att någon blir förvånad vilken veckodag det är, vem jag har ringt upp och har inte en aning om vare sig vem jag ska fråga efter eller vad jag ville prata med människan om; födelsedagar, inbokade möten, tidpunkter och klockslag passerar mitt sinne utan att lämna några spår i mitt minne. Jag har slutat skämmas över min förmåga att glömma fylla i blanketter innan jag lämnar in dem, stolt över att jag kommit ihåg att lämna in dem, att glömma vad jag skulle gå och hämta flera gånger i rad, att tappa bort mina glasögon när jag satt på mig dem, att stå vid busshållsplatsen utan busskort om jag lagt det någon annanstans än i dess speciella fack i väskan... Det är fruktansvärt besvärligt och bökigt att ha detta personlighetsdrag, det tär på sociala relationer, det tar tid, kostar pengar och besvär, men vet ni vad - det gör mig inte till en sämre människa.

Och det gäller alla tankspridda här i världen: kom ihåg, ni är inte sämre människor än minneskonstnärerna.



Och till alla er vars födelsedagar jag glömt en eller hundra gånger: Förlåt! Det betyder inte att jag inte tycker om er. Det betyder inte att ni inte är viktiga för mig. Det betyder bara att ni är lika viktiga hela tiden!

God jul

Fredrik Lindström filosoferar i Aftonbladet kring julen, kring hur det kan komma sig att "ju mer vi firar, desto mindre gillar vi julen", och hans förklaring känns oerhört insiktsfull:

Om man ser julen som ett varumärke (och i vår tid ses allt som varumärken) så har det en oöverträffad säljkraft. Man försöker mjölka det och dra ut på det maximalt, eftersom julen är handelns bästa tid på året (en del har över hälften av årets intäkter från julförsäljningen). Det är kanske det starkaste undergångstecknet i vår tid, att saker vars värde byggts upp långsiktigt alltmer brandskattas med en nästan bisarr kortsiktighet.

Men varför har då julen blivit ett så starkt varumärke. Jo, därför att den är en mångtusenårig traditionell kontaktyta mellan förfäder, nu levande och efterkommande. Och som sådan helt oöverträffad. En styrka som den i dag naturligtvis håller på att förlora när den alltmer förknippas med svettiga Åhlénsköer och meningslösa julsånger i mitten av november.

Vi krymper våra kontaktytor mellan de som gått före oss och oss själva, och på samma gång krymper vi våra kontaktytor mellan dem som går efter oss, våra barn och barnbarn, och oss själva.

Det känns inte som en riktigt bra väg att gå.

This Too Shall Pass

If I can endure for this minute
Whatever is happening to me,
No matter how heavy my heart is
Or how dark the moment may be-

If I can remain calm and quiet
With all the world crashing about me,
Secure in the knowledge God loves me
When everyone else seems to doubt me-

If I can but keep on believing
What I know in my heart to be true,
That darkness will fade with the morning
And that this will pass away, too-

Then nothing in life can defeat me
For as long as this knowledge remains
I can suffer whatever is happening
For I know God will break all of the chains

That are binding me tight in the darkness
And trying to fill me with fear-
For there is no night without dawning
And I know that my morning is near.

...Helen Steiner Rice

Den pudlande rektorn ber lärare om ursäkt

Gert Åkesson, rektor på Sundsgymnasiet, bad enligt artikel i Sydsvenskan lärarna om ursäkt vid ett möte på måndagseftermiddagen. Trots att kommunledningen enligt artikeln har fortsatt fullt förtroende för Åkesson och anser saken för deras del utagerade känner lärarna att förtroendet för Åkesson är naggat i kanten. På frågan om Åkesson har lärarnas förtroende att fortsätta svarar man enligt artikeln att

Gert Åkesson har bett om ursäkt. Frågan om förtroende handlar också om hur han agerar framåt. Han har gjort fel och hans initiativ är avgörande

Åkesson själv vill inte kommentera saken.

Rubiks kub

Sanna i Jag ska bli lärare jämför sin utbildning med Rubiks kub, och jag blir alldeles inspirerad av liknelsen där hon sitter och snurrar på kuben och betraktar dess olika sidor:

De flesta barn och ungdomar jag kommer i kontakt med har en hangup på att man
blir betygssatt efter vad man presterar på ett skriftligt prov efter vissa
normer och regler. - Det känns lite som att en hel generation (minst) är
förlorad och har ett trist förhållningssätt till lärande och kunskap

Vad mäter ett skriftlig prov? Vad får man veta? Kan man bedriva undervisning utan prov? Lär eleverna sig något då? I vilken ände ska man börja fundera?

Hmmm, jag börjar med provet som sådant. Hur ser ett sånt ut?

Ett vanligt, traditionellt skriftlig prov ligger i slutet av de avsnitt eller det kapitel man vill testa, inte sant? Det tar upp de nya begrepp, tankar, formler, modeller och vad mer det nu kan vara som presenterats i avsnittet. Innan provet får eleverna kanske instuderingsfrågor, de frågar vad som kommer på provet och pluggar energiskt på dessa bitar. Provdagen kommer, eleverna går dit, skriver och lämnar in, och går därifrån.

Och nu börjar det bli intressant, tycker jag, nu börjar man kunna fråga sig om proven fyller en så viktig funktion att de bör få dominera så mycket som de gör. Vad får läraren veta? Vad får eleven veta?

Jag föreställer mig helt fördomsfullt att läraren får veta vad eleven vet om saken precis där och då. Jag föreställer mig att man ställer upp de olika elementen i kursen i ett rutsystem, och nöjd prickar av ruta efter ruta och anser den som avklarad. Och jag bekymrar mig över helheten, och undrar om det är så att man ställer frågor som involverar bitar som togs upp i förra kapitlet, och kapitlet dessförinnan? Jag minns när jag själv gick i skolan, ett par decennier innan det förra årtusendet tog slut, då blev det ramaskri i klassen, vilda elevprotester (vi ägnade oss åt sånt på den tiden, elevkåren var en fackla i lärarkårens bak, vart tog allt sånt vägen?) och klagotågande till rektorn (som kinkigt nog tog lärarens sida och hävdade att vi minsann borde minnas sånt som kommit på tidigare prov, annars kunde vi det sannerligen inte) när sådana frågor kom, ändå kom de alltid tillbaka (och vi upprepade proceduren, och upplevde om inte att vi kunde bli av med de eländiga frågorna så åtminstone att våra protester togs på allvar, att vi blev lyssnade på och att vi fick en motivering)

Oj, nostalgin slog till, det var jag inte beredd på.

Åter till ämnet: Vad får eleven veta? Får h*n veta något om hur h*n ligger till mot betygsskalan? Får h*n veta något om hur lång vägen är till målet, och hur långt h*n gått? Och framförallt, får h*n med sig några verktyg i lådan som h*n kan behöva längre fram, och kan h*n isf använda dessa när det blir dags?

Jag är skeptiskt. Förmodligen för att jag inte använder prov i min undervisning, jag har så svårt att få det att gå ihop med individualisering, och därför känns prov som ett klumpigt verktyg för mig. Jag vet att andra ser det på annat sätt, det vore intressant att få ta del av hur de ser på saken.

Efter moget övervägande

väljer jag att kommentera kort på den debattartikel Aftonbladet, trots att de enligt egen utsaga avråtts av flera sakkunniga, publicerar där SDs ståndpunkt gentemot islam och muslimer klargörs. Efter att bland annat felaktigt hävdat att svenska badhus först under de senaste tjugo åren infört speciella badtider för enbart kvinnor avslutas artikeln i stor stil:

Frågan är hur det ser det ut om ytterligare några decennier, när den muslimska befolkningen, om nuvarande takt håller i sig, har flerdubblats i storlek och många av Europas större städer, inklusive Malmö, med största sannolikhet har en muslimsk majoritet [...] Som sverigedemokrat ser jag detta som vårt största utländska hot sedan andra världskriget och jag lovar att göra allt som står i min makt för att vända trenden när vi går till val nästa år

Är inte frågan snarare vad det är som faktiskt utlovas?

Huckle

Jag funderar över i hur hög grad de känslor som rörs upp av att somliga muslimska kvinnor i Sverige väljer att bära slöja har sin grund i den gamla traditionen att en gift kvinna skulle bära huvudbonad medan en ogift fick nöja sig med inflätade band, kransar eller liknande för att smycka sitt hår. Jag väljer att använda tämligen publika personer som illustration för detta, samtliga lämpligt nog iklädda samma sorts kläder:


Kan det vara så att slöjorna, som ju i viss utsträckning påminner en hel del om gammaldags hucklen, väcker minnen av en annan tid här i västvärlden?


Ger reaktionerna oss en vink om att den tid när kvinnor kämpade sig till de rättigheter kvinnor har idag ligger så nära att vi fortfarande känner att risken finns att vi förlorar det vi vunnit - kvinnors rätt att bära byxor i offentliga sammanhang, klippa sitt hår kort, rösta, lika lön för lika arbete, att själva avgöra om vi vill göra abort eller inte etc? Att rättigheterna inte är så befästa att vi vågar slappna av och ta dem för givet utan känner att vi måste stå beredda att försvara dem mot angrepp från alla håll?

Jag vet inte, det vara bara en tanke som flög förbi, vad tror ni, ligger det något i den?

Om IT och gamla stötar

Infontologi citerar, apropå människors, samhällets, institutioners och organisationers sätt att förhålla sig till IT, Douglas Adams:

Anything that is in the world when you’re born is normal and ordinary and is just a natural part of the way the world works. Anything that’s invented between when you’re fifteen and thirty-five is new and exciting and revolutionary and you can probably get a career in it. Anything invented after you’re thirty-five is against the natural order of things

Adams var en klok man. För visst stämmer det? Se er omkring i samhället omkring er. Barn som växer upp idag har aldrig upplevt en värld utan mobiltelefoner och internet. Uppslagsverk i sjuttiofem band som uppdateras vart femte år och då kräver att man traskar iväg till närmaste välsorterade bokhandel och köper ytterligare delar för flera hundra tillhör liksom kassettdäcken och telefonkioskerna lägereldarnas och sagornas tid för dem. För den som växte upp tillsammans med Internet är det inte lika naturligt, nya finesser fascinerar och framstegen har wow-faktor, men det är inget underligt, det är en del av livet som man gläds åt och använder med förtjusning.

Men för dem som sitter på pengarna och i beslutandeposition, de som växte upp pre-Internet, för dem är IT ingen självklarhet. För dem är det i bästa fall en förlängning av det som är självklart för dem, tidningar, uppslagsverk, fasta telefoner, faxar, snigelpost och postorderkataloger och de använder det just så. I sämsta fall är IT i deras ögon en leksak, ett tidsfördriv och en onöda.

Och det är synd.

Nämen!

Familjen Reinfeldt tjänar stora pengar på fastighetsskattereformen berättar DI. Tänka sig!

Björklund möblerar ogenerat om bland ansvarsområdena lär vi oss i Lärarnas Tidning. Tänka sig!

Regeringen kan sin Machiavelli.

Jag förstår Björklund

Jodå, ni läste rätt. Det händer att jag förstår Björklunds reaktioner på det han föraktfullt avfärdar som flum.

Det händer t ex när någon avslutar ett meddelande, eller inlägg, med kramisar. I det läget spelar det ingen roll hur många examina och akademiska meriter människan besitter, min respekt för dennes professionalitet får sig en törn. Väljer människan kjamizz som avslutning och pepprar sin text med *fnittrar* eller *hihihi* har vi en lång och seg uppförsbacke framför oss innan vi når någon nivå där jag kan ta honom eller henne på allvar överhuvudtaget.

Jag önskar då och då att jag inte reagerade så, kanske är det någon allergisk reaktion?

Förväxla bara inte min förståelse för Björklunds reaktioner med någon slags sympati för hans ignorans, kontrollmani eller hans fixering vid tonårspojkar.

"Så ge fan i att jävlas med oss"

I bloggen Agenda kan vi läsa att låginkomsttagare oftare än höginkomsttagare nekas sjukpenning . Vad detta beror på har Försäkringskassan nu fått i uppdrag av Riksrevisionsverket att undersöka.

I går skrev jag om det bekymmersamma i situationen att många människor i Sverige inte har råd att sjukskriva sig med allt vad det innebär med karensdagar och förlorad inkomst. Att de därtill riskerar att helt bli utan ersättning öppnar portarna för t ex en epidemi av svininfluensa.

Tylder Durden, han i Fight club av Chuck Palahniuk ni vet, säger:

Människorna som du försöker köra över är precis alla du är beroende av. Det är vi som tvättar din tvätt och lagar din mat och dukar fram din middag. Vi bäddar din säng. Vi vaktar ditt hus medan du sover. Vi kör ambulanserna. Vi kopplar dina samtal. Vi är kockar och taxichaufförer och vi vet allt om dig. Vi sköter dina försäkringsärenden och dina kreditskortsskulder.

Det är dessa människor som inte har råd att ta en karensdag, som riskerar att bli utan ersättning överhuvudtaget vid sjukskrivning. Det är de människor som får samhället att gå runt.

Durden avslutar sitt lilla tal: "Så ge fan i att jävlas med oss" Politiker och tjänstemän, ge fan i att jävlas med låginkomsttagare. Låginkomsstagare är lika mycket människor som ni, de är minst lika ärliga och strävsamma som ni, förmodligen mer, och utan deras insats har vi inte mycket till civilisation.

Ett första steg kan vara att acceptera att låginkomsttagare inte sjukskriver sig för att de är lata eller lömska, utan i de allra flesta fall för att de är sjuka eller slutkörda.

Olika sätt att se saker och ting

Det är beklagligt att både Ohly och Sahlin tycks tillhöra gruppen som anser att en människa är och förblir det hon en gång var, det lämnar lite utrymme för upprättelse och förändring för individer som råkat ta fel väg i livet. Både anser att det är pinsamt att Piratpartiet skickar Alexandersson, han som en gång i tiden avslöjade Serungs agerande, till parlamentet.

Rimligen innebär detta att vi fortfarande bör vara beredda på att t ex Sahlin då och då handlar på regeringens kort och betraktar det som förskottsuttag på lönen, och fortfarande anser att hon har rätt att parkera varsomhelst hursomhelst?

Det var tråkigt.

Porr!

Expressen viftar med moralens flagga. Under den andlösa rubriken Filmade porr - får toppjobb i EU läser vi

Den nyliberale bloggaren Henrik Alexandersson kommer att anställas av Piratpartiet. Han blir EU-parlamentarikern Christian Engströms högra hand i Bryssel. Expressen kan i dag avslöja att han har jobbat som kameraman åt den ökände porrkungen Carl Serung [...] Henrik Alexandersson har en bakgrund som få människor känner till. I mitten av 90-talet samarbetade han med den ökände porrkungen Carl Serung, som använde unga tjejer i sina porrfilmsinspelningar. Och det var inga vanliga porrfilmer. Carl Serung förnedrade kvinnorna i porrfilmerna. Bakom kameran stod Henrik Alexandersson. Han fick jobb på en tidning som Carl Serung drev, och började snart även jobba inom hans filmverksamhet

Trots försök att balansera sin rapportering med att också nämna att Alexandersson var den som smugglade ut den film som blev Serungs fall i Sverige är det tydligt redan i rubrik och underrubrik hur läsaren förväntas reagera: En porrfilmare i parlamentet! Visserligen en porrfilmare med samvete, som inte tycker det är rimligt att "någon lurar eller tvingar folk att göra saker de inte skulle göra annars", som såg till att en av dessa filmer publicerades och Serung fick fly landet, trots att han samtidigt drog på sig dödshot. Men en porrfilmare är och förblir en porrfilmare, har han väl gått över den gränsen en gång så har han. Han kommer att dra in osedlighet och lusta i parlamentet!

Piratpartiet, som är det parti i vilket Alexandersson verkar, tar det hela med ro:

Att spela in porr är en bransch som alla andra. Det var en laglig verksamhet, och när han upptäckte att den var dålig avslöjade han den. Om de lurades är det förstås förkastligt, säger Christian Engström.

Jaha, och varför drar jag överhuvudtaget upp detta? Inte bara för att ge er ett tillfälle att småle åt moralpaniken, utan också för att understryka det som borde vara, men tydligen inte är i riktigt alla ögon, självklart: porrfilmare, porrskådespelare, strippor och andra som arbetar med sex och erotik är också människor, rätt lika dig och mig. De är inga främmande varelser av en annan art än t ex kristdemokrater.

Bara det.

ett vet jag som aldrig dör: dom över död man

Jonas Gardell skriver klokt i Expressen. Han skriver om ungefär detsamma som Johanne Hildebrant skrev om i Aftonbladet häromdagen, men från ett annat perspektiv. Gardell skriver om de efterlevandes behov av att den bild eftervärlden bevarar av den döde är den bild de själva helst vill se, och hur därför delar av den dödes verklighet och vardagstillvaro helt behändigt förtigs eller rent av förnekas.

"Till slut", skriver Gardell, "kanske Michael Jackson var absolut sig själv"

Kanske tar man ifrån honom detta när man, av välvillig respekt givetvis, väljer att fokusera på den sång och dansman han var för ett antal - hur många? 10? 15? fler? - år sedan istället för att låta hela hans jag vara en del av griftetalet? Genom att ta stor hänsyn till en grupp efterlevande ökar man ofta en annan grupps smärta.

Vägen till helvetet är stenlagd med goda intentioner, säger man. Läs Gardells ord, och försök se det allmängiltiga i dem.

I våndan över att söka efter rätt ord

Ibland sätter någon ord på det man själv inte kunnat finna rätt ord för. Då behöver man inte göra mer än länka, och tacka.

Tack.

Om Spotify igen

Vi har haft en lite vacklande inledning på vår bekantskap, Spotify och jag. De spellistor tjänsten erbjöd mig var väldigt fel för mig, italiensk disko och radiopop är inte, har aldrig varit och kommer, hoppas jag, aldrig att bli mina melodier. Deras utbud har stora hål i artisters och bands kataloger och vissa grundstenar fattas, helt enkelt. Dessutom har de en kategoriindelning som väl inte helt överensstämmer med min genreuppfattning.

Men nu har de gjort en uppgradering, och fått ordning på åtminstone ett av problemen. Rekommendationena jag får är plötsligt både relevanta och intressanta, så jag är glad att kunna säga att Spotify tar sig.

Nej, tyvärr, inte en enda inbjudning har jag kvar.

Neda betyder röst

Min kunskap i persiska är oerhört begränsad, det rör sig om ett fåtal ord: Chai, naturligtvis, ordet för te tror jag de flesta känner till. Lotfan betyder snälla. Matin betyder lugn. En handfull ord till, och sen kan jag inte mer. Långt ifrån tillräckligt för att kunna föra en konversation, jag kan inte ens fråga om vägen. Idag talade någon om för mig att Neda betyder röst på farsi. Jag önskar att jag fått veta det på något annat sätt, inte för att en ung flicka dog, sexton år gammal skjuten av en prickskytt gömd på ett tak.

Uppdatering: enligt den intervju med Nedas fästman som Nima funnit var hon något lite äldre först hävdades. Jag önskar ändå att jag fått lära mig att Neda betyder röst på något annat vis.

Kaos i skolan

Wikipedia om kaos:

Kaosforskning, kaologi, populärt namn för matematisk forskning om ickelinjära, dynamiska eller komplexa system. Namnet relaterar till studiet av kaotiska system, system där små skillnader i starttillstånd leder till stora oförutsägbara skillnader i sluttillstånd ("Fjärilseffekten"). Även matematiskt helt deterministiska kaotiska system kan producera oförutsägbarhet. Katastrofteori, vilken studerar när plötsliga förändringar inträffar, inkluderas ofta. Andra aspekter av området som studeras är självorganisation och mönsterbildning, hur system som startar i enkla eller slumpmässiga tillstånd producerar regelbundna eller komplexa beteenden

Kaosstjärnas pilar visar på några av de olika vägar ett skeende kan ta, trots att startpunkten är densamma. Den påminner om att något som i ögonblicket verkar trivialt kan ha stor effekt på lång sikt, men också att det finns balans.

I mitten av stjärnan är nuet. Nuet är alltid i mitten. I samma ögonblick resan ut längs en av pilarna börjar försvinner alla de andra och lika många nya dyker upp kring nuet. Bilden har alltid tilltalat mig, och alltid talat till mig. Den påminner mig om att man, mitt i nuet, har alla dessa möjliga vägar. Den påminner mig också om att allt man gör får konsekvenser, bra konsekvenser, dåliga konsekvenser och ibland konsekvenser som man inte förrän långt senare vet om de är bra eller dåliga.

Idag diskuteras skolpolitik i media, bland politiker och bland förståsigpåare på ett sätt som om man faktiskt kunde dela upp skolan i olika sinsemellan oberoende block. Som om man kunde prata om förskola utan att vara medveten om de konsekvenser den har på gymnasiet, som man kunde prata om grundskolans sista år utan att förstå hur viktiga de första var. Man bortser helt från alla pilar utom den enda man bestämt sig att följa, och vill inte förstå hur nuet flyttar sig och öppnar nya vägar för varje steg man tar.

Det är farligt.

Jag har en kaosstjärna som följer mig alltid, överallt, som en ständig påminnelse om att inte stirra mig blind på en punkt utan ständigt vara medveten om det som kommit innan, det som kommer sedan, och det som händer omkring mig.

Björklund, vi behöver prata - igen

Jag läser i SVD en recension av boken Genans och värdighet av Dag Solstad. Boken är säkert givande på sitt sätt, det är jag övertygad om, men jag har inte läst den så vi lämnar den därhän så länge och koncentrerar oss istället på recensentens avslutande avvikelse:

Häromveckan meddelade regeringen att gymnasieskolan helt och hållet ska underkasta sig arbetsmarknadens krav. En konsekvens av detta är att eleverna på de praktiska programmen inte längre ska läsa skönlitterära böcker under engelsklektionerna, de ska läsa bruksanvisningar

Detta, Jan, måste vi prata om. Varken du eller arbetsmarknaden vet vad ni pratar om här, det är tydligt. Arbetsmarknaden vill ha arbetare som kan ta till sig en facktext även om den är skriven på engelska, och har uttryckt något som du tolkat som att de anser att vägen till detta går genom att öva eleverna intensivt på just detta moment.

Så är inte fallet.

För att eleverna utan större mankemang skall kunna tillgodogöra sig en facktext behöver de, utöver att känna till adekvata fackuttryck, en hyggligt driven engelsk läsförståelse, något som övas upp genom att läsa sammanhängande texter. De behöver också kunna uttrycka sig, både i skrift och i text, samt förstå talad engelska även om talaren haltar fram. Ett språk är mer än en glosrad på ett papper, käre Jan, och i en allt mer internationaliserad värld är det ett handikapp att inte ha en brukbar engelska.

Jag förstår fullt ut att du har svårt att hinna sätta dig in i denna fråga, så slappna istället av och lita på att engelsklärarna vet vad de gör. Och du, byt ut dina medhjälpare, de lurar dig och får dig ibland att se rätt dum ut. Och det vill du väl inte?

Artister och internet

The relationship between artist and fan is changing if you haven't noticed, along with the way we consume and experience music and even communicate since the internet arrived.

Trent Reznor, sångare i Nine Inch Nail, talar i forum på bandets hemsida bland annat om de förändrade villkoren för musikindustrin idag:

It's been an interesting experiment over the last couple of years or so. Faced with leaving the infrastructure of traditional record labels and figuring out what the right thing to do is in this new world - I found myself realizing that for me to have any concept of how to interact with the community and know what they might want / what they find appropriate, I need to immerse myself in that world and live it for a while.
The reason no record label knows how to market anything to new media is they don't live there. They don't get it because they don't use it. What you've seen happen with the marketing and presentation of NIN over the last years is a direct result of living next to you, listening to you, consuming with you and interacting with you. Directly. There's no handlers or PR people here, it's me and my guys - that's it. There's no real plan, even - it's just trying to do the right thing that respects you the fan, the music, and me the artist. That's the goal - a mutual and shared respect.

Alla går inte riktigt samma väg, men min personliga tro är att den väg NIN och många med dem valt är ett klokt val. Att delta i det nya, vara en del av det och hantera det utifrån sina egna erfarenheter istället för att antingen desperat hänga fast i det som inte längre är eller låta någon annan, någon av alla dessa självutnämnda experter på internetkommunikation t ex, ta kommandot är klokt.

Närheten har givetvis ett pris. Världen är en stor plats och här finns alla sorters människor, även de som har lite svårt att hantera det här med perspektiv. Reznor berättar om människor som har svårt att skilja på verklighet och fantasi, om människor som blivit arga och rent av hatiska över att han förändrats som människa sedan 1994 och om människor som ger sig på hans relation och hans flickvän men han framhåller att även om de är påträngande och envetna, ibland rent av hotfulla och skrämmande, så är de få.

Reznor och NIN, liksom många andra artister, författare, konstnärer etc har valt att ta del av den nya umgängeskulturen. De väljer att kommunicera direkt med sina fans över hela världen och delar generöst med sig både av sin tid och annat. Och de belönas av fansen med lojalitet, uppmärksamhet och i form av skivköp, bokköp etc. Den som väljer att stå helt utanför kan få viss kultstatus som eremit, men riskerar fullt medvetet att helt hamna i bakvattnet och glömmas bort. I valet mellan en bok av en författare man hört tala om den och en bok av ett okänt namn väljer nog de flesta boken av författaren de vet vem det är.

Världen är inte ur led, den är förändrad och Guillous och Marklundskor har allt att vinna och inget att förlora på att kliva av de höga hästar de ändå inte kan hantera och följa Reznors exempel. Så farligt är det inte.