En allitererad dikt om prestationsprinsessor

Prestationsprinsessan presterar privat,
passande poänger på praktfullt, pinsam pidestal
pang på

Tack till missjsstruggle som helt generöst lät mig publicera dikten. Ännu en av mina begåvade elever, det tycks vara den dagen då jag får tillfälle att skryta lite över en del av dem idag.

Såna dagar gillar jag!

Diagnoser och individer

Nattens Bibliotek skriver om den glädje och lättnad som ligger i att slutligen få sin diagnos när man under en lång tid känt att något inte stämmer. Hon skriver om "Dyslexi, ADHD. Bipolär. Tourettes. Hjärnskada." men kunde lika gärna skriva om MS, diabetes, reumatism. Diagnoser på symptom man måste förhålla sig till hela livet, ofta inrätta sig liv utifrån. Diagnoser som öppnar en dörr av information, av andras erfarenheter att ta del av, av förklaringar och möjligheter att få hjälp att underlätta vardagen och livet. Diagnoser som kan utgöra skillnaden mellan ett gott liv och ett miserabelt liv.

Det är bara en liten skillnad på de diagnoser Nattens Bibliotek radar upp och de jag la till. Omgivningens reaktion. Ingen skulle väl få för sig att säga något i stil med det McDanne skriver i en kommentar till hennes inlägg

Om vi ökade förståelsen, för att vi alla är individer, så skulle färre behöva få en diagnos

i en diskussion om reumatism eller MS? Ändå är dessa åsikter lika vanliga som maskrosor om sommaren i diskussioner om t ex dyslexi eller Tourettes. Det finns fortfarande en anda av att den diagnostiserade i själva verket är lat, ovillig, lite dum kanske, och skulle klara av det som är problematiskt bara h*n skärpte sig, la manken till, ryckte upp sig, tog sig i kragen. Ett skuldbeläggande som gör situationen mångdubbelt tyngre att bära för den diagnostiserade.

Och det är beklagligt.

Betyg?

I SvD läser jag hur Ljusdals kommun sålt betyg. För 150 kronor styck, även om eleverna fått betala lite mer:

Företaget Miroi erbjuder för 4 375 kronor gymnasiekursen svenska A. Läsningen sker på distans och efter genomförd kurs kommer ett betyg underskrivet av rektorn i Ljusdal, klart för ansökning till högskolan. För det har Miroi betalat 150 kronor till kommunen.
- Vi har ett samarbete med Ljusdals kommun. Där sitter rektorn och skriver under alla våra betyg. Det spelar ingen roll vilken ort du bor i, vi skickar alla betyg till Ljusdal, säger en kontaktperson på företaget till Dagens Nyheter.

En rektor intygar med sin namnteckning att någon har uppnått behörighet i t ex Svenska A utan att rektorn träffat vare sig lärare eller elev.

För bara ett par dagar sedan kunde vi i Expressen läsa om hur "Man ska vara självdestruktiv som en Kamikazebombare för att sätta rättvisa betyg i vårt skolsystem". Gymnasieläraren Helena von Schantz skriver om en lärarverklighet som tycks långt ifrån Björklunds prat om att det ska löna sig att plugga. Von Schantz berättar:

För läraren är det idel vinster med att sätta för höga betyg. Lättköpt popularitet hos eleverna, som flockas till dina kurser och talar varmt om dig i efterhand. Föräldrarna ler och småpratar när ni möts på gatan. Skolledningen inser vilken förträfflig pedagog du är och lägger litet extra i lönekuvertet, och sist men inte minst - inget extraarbete

För ett IG innebär extrajobb för läraren, inte bara för eleven:

Du bär nämligen din elev som en ryggsäck ända tills ett godkänt betyg har nåtts. Du skriver betygsvarningar och åtgärdsprogram. Föräldrar ringer och vill bli informerade om vad du har gjort för att deras telning skall bli godkänd alla möjliga tider på dygnet. Ingen säger det rent ut, men alla inblandade undrar varför du skall vara så förbaskat besvärlig och varför du inte har gjort ditt jobb och sett till att eleven har fått sitt G.
[...] Nu kanske vän av ordning undrar varför det då finns så många elever med underkända betyg. Mitt svar är integritet, yrkesstolthet, heder och moral - men för att en lärare ska sätta rättvisa betyg måste allt detta väga högre än självbevarelsedrift och egenintresse.
Det märkliga är inte att betygen är orättvisa, det märkliga är att de är så förvånande rättvisa i ett så sjukt system.

Betyg är oerhört viktiga, de utgör inträdesbiljetten till högre utbildningar, i Sverige och internationellt. När vi som lärare sätter ett betyg intygar vi att när eleverna gick över tröskeln från vårt klassrum ut i världen hade de visat för oss att de besatt kunskaper i ämnet minst motsvarande vad som står i betygskriterierna. Eleverna förtjänar att vi tar vår uppgift på allvar, och vi förtjänar att veta att kollegor runt om i landet gör detsamma.

Prov - what is it good for?

Lärare klagar ofta över att eleverna frågar "kommer det här på provet?" och inte alls vill förstå att de bör lära sig saker och ting för sin egen skull, inte för provets skull. Eleverna i sin tur klagar på att lärarna bara tittar på proven, och inte alls på vad eleven presterat på lektionerna, eller omvänt - att de har ju skrivit jättebra på alla prov och ändå får de inte högsta betyg.

Det verkar inte som om systemet med prov fungerar riktigt som det är tänkt. Är det verkligen ett bra sätt att lära sig? Ger det eleverna en stabil bildningsgrund att stå på, en hållbar referensram att ställa nya kunskaper i relation till, ökar elevernas förmåga att analysera information de möter när de lär sig att tänka i korta steg, från prov till prov, och att sedan slänga stora delar av det som stoppats in i korttidsminnet när de går vidare till nästa prov?

Jag är skeptisk.

Finns det ingen bättre väg att gå? Det finns ju så många alternativa sätt att kontrollera vad eleverna förstått och inte förstått, det finns många andra sätt att redovisa sina kunskaper, och framförallt så finns det andra sätt att befästa sina kunskaper så att man bygger sig den stabila bildningsgrund man har glädje av hela sitt fortsatta liv.

Vad tror ni? Fyller prov den funktion vi gärna vill tro att de fyller, eller är de bara ett gammalt ineffektivt system som blivit kvar?