En barnlek

Vi lever i en hård, kall värld, i ett hårdnande, gradvis kallare land, och det beror inte på årstiden. Regeringen gör vad de kan för att få människor att se om sina egna hus, stänga sina dörrar, sätta lås på sina lador och värna sin egen rätt i första hand. Lågkojunkturen och finanskrisen hjälper till, och de människor som flyr till Sverige i hopp om ett bättre liv får känna på kylan de också.

Men det finns undantag. På Park Hotel i Arlöv, strax utanför Malmö, har barn på flykt under höstterminen fått uppleva att det finns värme, omtanke, glädje och lek i det kalla landet. Också.

Fyra unga flickor på Barn och Fritidsprogrammet har valt att lägga sin projekttid på att ge flyktingbarnen ett varmt och omtänksamt mottagande i det nya landet. Sara Andersson, Peshayini Seevaratnam, Michelle Lone och Kaokab Muhammed dyker varje vecka upp på hotellet med lekar, trolldeg, glädje, sånger, färger och papper och bjuder på en lekstund. Barnen kommer från olika språkbakgrunder, men det har inte varit något stort problem för flickorna:

Jag pratar, förutom svenskan och engelska, även arabiska, persiska och kurdiska. Så för de flesta barnen kan vi göra oss förstådda. Det är svårare om de kommer från Rumänien eller från länderna på Balkan, säger Kaokab Muhammed men poängterar samtidigt att barnen lär sig lekarna ändå.
– Barnen förstår varandra när de leker ihop, även om de inte talar samma språk

Jag är imponerad av de unga tjejernas initiativförmåga. Istället för att slentrianmässigt tänka 'man borde göra något för de där barnen' så tog de tillfället i akt och gjorde. Jag hoppas de får tjäna som den inspirationskälla de är, dessa flickor, och att kommuner och frivilligorganisationer landet kring tar efter. Lekstunder kräver ingen stor insats och ingen stor kostnad, och det ger positiva konsekvenser för barnen, för kommunen, för landet i åratal framöver. Jag låter Sara Anderssons kloka ord avsluta:

Sara Andersson har funderat mycket på vilken utsatt och jobbig situation som asylsökande barn i Sverige lever i. Den insikten tror hon har varit den starkaste under projektets gång.
– Jag vet elever som har åkt till Polen och besökt barnhem för att de har velat hjälpa barn som har det svårt. Men du behöver bara åka tio minuter från skolan för att uppleva det.