Rektorn på
Sundsgymnasiet i
Vellinge, Gert Åkesson, han som i det nu hastigt redigerade
kåseriet i lokaltidningen
uttalade sig om de "efter 80-talet uppfunna, handikapp som allergier" ni minns, har gjort
en slags pudel på skolans hemsida:
Som kåssör [sic!]i Staffanstorps lokaltidning Spegeln har jag i sex sju år beskrivit hundägare, vårdpersonal, julfirare, Kristianstadbor eller mina barn utan att någon har sammanblandat detta med min yrkesroll. I senaste kåseriet är måltavlan myndigheternas agerande i allmänhet och svininfluensan i synnerhet. I ett inskjutet stycke reagerar jag emot när olika intresseföreningar blir myndighetslika. Den som läser hela kåseriet och inte brottstycken inser detta.
Exemplen är illa valda och den eller de som känner sig kränkta ber jag uppriktigt om ursäkt.
Att exemplen var illa valda håller nog de flesta som reagerat på texten med om. Att Åkessons yrkesroll blir tydligare i denna
text än när han skrivit om hundägare eller julfirare, förstärks av att han väljer att förtydliga med ett exempel från skolans värld, där han berättar om en lågstadieskolas svårigheter med att anpassa lokalerna efter elevernas behov:
först fick besök av en hörselkonsulent som beordrade henne att sätta upp textilier i lokalerna för att underlätta för hörselskadade elever. Efter att ha tagit ett skamgrepp på sin slimmade budget inköptes textilier och sattes upp enligt de krav som tjänstemannen ställt. Hon trodde därmed att skolan skulle få arbetsro.
Efter någon månad dyker en ny konsulent upp, han var allergikonsulent och gjorde sin ”inspektion” av lokalerna. Han blev mäkta irriterad för att skolan hade textilier i lokalerna. De var ett stort allergihot och han irriterades över personalens oförstånd och tanklöshet. Han beordrade att alla textilier skulle ryckas ner med det snaraste
Men jag avvikter från ämnet. Åter till Åkessons pudel på skolans
hemsida, där han vill framhålla att han inte alls menade det han skrev, utan istället ville framhålla något helt annat med sina ord:
Exemplen pekar dock på en rad sjukdomar/handikapp som förr hade andra namn eller framträtt under de senaste decennierna. Detta oroar mig då jag både i yrke och privat träffar på fall, några har jag mycket nära mig. Jag har anledning att gång på gång ställa frågan; Är detta något i vårt moderna sätt att att leva som är fel och framkallar t ex anorexi?
Det är alltså inte alls så, menar Åkesson om jag tolkar honom rätt, att han ville säga att han tycker att dyslexi och anorexi t ex är hittepo, som skåningar säger, utan han är i själva verket oroad över vårt moderna sätt att leva, han bara råkade uttrycka sig lite illa. Han avslutar sin pudel med att förklara att han, åtminstone som rektor, inte alls tycker som han skrev:
Slutligen vill jag än en gång be om ursäkt om någon tolkat mitt kåseri som att jag har en raljant inställning till sjukdom och handikapp. Så är det verkligen inte
Vi får hoppas att det kommer en förklaring även i nästa nummer av lokaltidningen, det är ju inte alla som läser lokaltidningarna som också läser de redigerade upplagorna av desamma på internet.
Nu när jag läst både kåseriet, artiklarna och den så kallade pudeln känns det som att folk letar efter saker i kåseriet att misstolka. Jag tycker inte alls att han varit raljant gentemot handikapp och sjukdom. Det finns många forskare som ger Gert rätt i att dyslexi är just hittepå, samma sak gäller ADHD. Vad gäller anorexi har jag ingen koll, men har hört av en kompis som läser psykologi att det finns många forskare där som menar att anorexi inte är en sjukdom utan en samling symptom.
SvaraRaderaDet här hade kunnat öppna för en diskussion om skolors och föråldrar orimliga iver att giagnostisera våra barn och vilka konsekvenser det kan få. Men jag upplever att folk hakat upp sig på några signalord och ignorerat innehållet i kåseriet. Jag tror att "pudeln" är tillkommen för att folk valt att övertolka och missuppfatta delar av kåseriet, inte för att han ångrar innehållet.
Det finns minst lika många, och minst lika kunniga, skickliga och insiktsfulla, forskare som ger honom fel också, det hoppas jag du är medveten om Kristoffer? Att välja ut ett par forskare eller teorier som känns bekanta och stämmer med ens egen tankevärld, och hålla dem nära som ett barn håller sin teddybjörn, går an under en övergångsperiod, men sedan måste man våga vidga sin horisont.
SvaraRaderaÅkesson hävdar ju i sin pudel dessutom att han inte alls menade att dyslexi, anorexi etc är hittepo, ändå vidhåller du att det är precis det han menade?
Ja, det är klart att jag är medveten om det. Men presic som att jag ska hålla mig ödmjuk inför att det finns forskare som ger honom fel tycker jag att aftonbladet, SvD, Sydsvenskan och du själv måste vara ödmjuka inför att det faktiskt finns framstående forskare som menar att dyslexi inte finns. Det är både min skyldighet som lärarstudent och din som yrkesutövande lärare att vara öppna inför paradigmskiften inom forskningen, då funkar det inte att tabubelägga vissa åsikter gällande vissa känsliga ämnen, då krymps horisonterna. Att ha högt i tak är en förutsättning för att vi ska kunna få en bra debatt tror jag. Men jag tycker i det här fallet att man lagt locket på, man har petat i vissa meningsuppbyggnader och missat helheten.
SvaraRaderaJag vill inte tala i andras sak så jag vill inte uttala mig om vad han egentligen menade med sin artikel, däremot ska man ha det klart för sig att det inte nödvändigtvis för att han tycker att han haft fel som han gör en pudel.
Av Åkessons ord framgår tydligt att du sannolikt har rätt i din sista mening, han tycks inte alls anse att han har fel, däremot tycks han inse att många människor inte håller med honom och tydligtvis inte heller högaktar honom för hans uttalande, och det tycks han vilja göra något åt.
SvaraRaderaJag hoppas du en dag kommer att inse att vare sig t ex läs-och-skriv-problematiken i ett givet fall har sin grund i dyslexi, synfel, bristande baskunskaper, usel pedagogik, störningar i läsinlärningsprocessen, dåligt utvecklat språk eller något annat så är problematiken verklig för eleven, och behöver tas på allvar, inte viftas bort som ett skämt.
Jag kan inte i min vildaste fantasi se hur man kan läsa ut ur mina inlägg att jag inte tar läs- och skrivproblematiken på allvar. Din anklagelse kändes som ett slag under bältet. Du har ju kommentarsfilter, om du inte sakligt kan bemöta mina inlägg så tycker jag inte att du ska publicera dem.
SvaraRaderaJag beklagar att du känner dig orättvist utpekad. Kanske känns det lite mindre surt om du tänker över det faktum att det vi skriver här skriver vi inte bara till varandra, utan även till andra som kan råka titta in och kanske inte är insatta i vare sig forskning eller undervisning?
SvaraRaderaJag måste också få ge ord åt min förvåning över hur du tror jag att jag använder kommentarfiltret. Jag sorterar bort spam, jag sorterar bort hot men i övrigt tar jag för givet att den som skrivit kommentaren är beredd att få den publicerad. Du förefaller förespråka en annan modell.
Jag tycker att man ska hålla sig till en saklig debatt, och behovet av det blir ännu större om oinsatta tar del av debatten. Jag känner mig inte orättvist utpekad, jag känner att du lägger värderingar i knät på mig som jag inte givit uttryck för.
SvaraRaderaJag tror inte att du sållar ut obekväma kommentarer, det jag ville uttrycka var att det känns trist att skriva ett seriöst inlägg på ett forum och bli bemött med osakliga anklagelser. Då hade jag kanske hellre varit utan en publicering av min kommentar
Så bemöt då de värderingar du anser att jag lägger i ditt knä, visa vilka värderingar du egentligen vill ha där, gärna med riktiga hänvisningar till riktiga forskare snarare än svepande generaliseringar och vaga antydningar om att någon kompis eventuellt sagt något.
SvaraRaderaDet är inte särskilt sakligt utan ger snarare intryck av någon som vill verka insatt utan att egentligen vara det. Nej, Kristoffer, jag säger inte att du är sådan, jag säger att dina svepande generaliseringar och vaga hänvisningar ger det intrycket. Var mer specifik och saklig så kommer du att bli tagen på mer allvar.
Fast är det OK tycker du att helt taget ur luften påstå att ens meddebatör inte tar läs- och skrivproblem på allvar som du gjorde? Det har väl ingenting med min brist på referenser att göra? Jag tycker att det är konstigt att du inte verkar förstå att det kan kännas trist att få det slängt på sig. Jag tycker inte att jag ska behöva bemöta dem, de är helt tagna ur luften och är inget jag tänker stå till svars för, det räcker med att läsa mina tidigare inlägg för att förstå att jag inte blajar bort problematik med elevers svårigheter i skolan.
SvaraRaderaJag upplever heller inte att jag generaliserar och varit svepande. Jag försöker bara säga att jag upplever att forskarkåren är oenig, om du vill påstå att den är det så tycker jag att samma bevisbörda ligger på dig som på mig att belägga din sak. Jag har egentligen inte tagit något tydligt ställningstagande i debatten om
olika handikaps existens eller inte, jag tar däremot tydligt ställningstagande för andras rätt att få ta ställning i debatten utan att bli tabubelagda.
Jag upplever mig dessutom som saklig i bemärkelsen att jag håller mig till det som står i debatten, jag försöker inte anklaga dig för åsikter du inte givit uttryck för. Sen kan du få tycka att jag har jättepuckade värderingar eller inget på fötterna för mina resonemang.
Jag har inte sett några hänvisningar vare sig från dig eller de hänvisade artiklarna, varför läggs bevisbördan ensidigt på den ena parten? Men nu när den lagts på mig kan jag väl komma med lite lästips. Inte för att jag har någon ambition att verka mer insatt än jag är.
Jag har hänvisat till bland annat Bo Sundblad och studier som gjorts på 3-5 åriga elever som fått göra fonetiska övningar. Bo Sundblad kan du nog bara googla på. Studien jag hänvisar till kan du läsa boken "Vägar in i skriftspråket av Maj Björk och Caroline Lindberg. Profesorn i specialpedagogik jag citerat heter Rolf Helldin och arbetar på Stockholms universitet.
Jag tycker även att Bengt Perssons bok "Elevers olikheter" har mycket att ge i debatten om diagnostiseringsivern.
Bravo, du kan ju! Bevisbördan ligger på dig eftersom det är du som slänger ur dig saker i stil med "Det finns många forskare som ger Gert rätt i att dyslexi är just hittepå, samma sak gäller ADHD. Vad gäller anorexi har jag ingen koll, men har hört av en kompis som läser psykologi att det finns många forskare där som menar att anorexi inte är en sjukdom utan en samling symptom" Jag är inte så bekant med Åkesson att jag vill använda hans förnamn, känner att jag inte heller kan uttala mig om hans åsikter utöver det som skrevs i (och nu hastigt redigerats bort ur) kåseriet och har därför valt att hålla mig till just detta. Vad journalister och andra tidningsskribenter har för källor kan jag inte heller ta ansvar för, inte sant? Mina referenser till dem rör precis det jag skriver om i inläggen, dvs Åkessons kåseri och formuleringarna däri, och sedan Åkessons pudel på Sundsgymnasiets hemsida, varken mer eller mindre.
SvaraRaderaForskningsläget, däremot, är en helt annan diskussion. Som du så riktigt påpekar finns det skilda teorier, somliga påvisade (prof Juha Kere vid Karolinska Institutet forskar t ex kring ett antal gener som tycks spela in) andra ännu inte på det stadiet. I just den debatten som gäller Åkessons raljanta avfärdande av bland annat dyslexi som en av de "efter 80-talet uppfunna" handikappen kanske Martin Ingvars bok 'X - En liten bok om dyslexi' är en av de mer relevanta. Det är en lättläst bok som ger en orientering om både forskningsläget och om pedagogiska metoder som fungerar och inte fungerar, ibland rent av gör skada.
Jag håller inte alls med om att bevisbördan endast ligger på mig, det är extra konstigt att du vill att jag ska bevisa saker när du själv verkar hålla med mig om att forskningsfältet är splittrat. Det är väl upp till alla i en diskussion att kunna backa upp sina resonemang om det behövs, men däremot är det väl ingen som skriver källhänvisningar när man kommenterar folks bloggar. Vill du att jag backar upp saker kan du bara be om det, så kan jag plocka fram, men precis som du, som hänvisat till forskare som tror på dyslexins existens, refererar jag inte till den forskning jag grundar mina resonemang på i en sådan här debattext och jag har nog aldrig sett att någon gör det. Särskilt inte i en diskussion där motparten verkar hålla med om det man beskriver. Jag tycker själv inte att mitt uttalande du citerar är särskilt svepande eller generaliserande, jag förstå ärligt talat inte vad det är i det uttalandet som verkar provocera dig, till och med till den milda grad att du hänvisar till det uttalandet när du försvarar varför du påstår att jag inte tar problematiken med läs- och skrivsvårigheter på allvar. Vi kanske har helt olika sätt att kommunicera. Jag tycker att det framgår tydligt i mitt inlägg att jag inte är bergsäker på min sak och jag har försökt vara noga med att påpeka detta. Men, som sagt, vi kanske kommer från olika normer vad det gäller hur man diskuterar så det kanske inte går att komma så mycket längre i den diskussionen
SvaraRaderaMen det jag blev upprörd över har ingenting med själva diskussionen att göra utan att du skrev att du hoppades att jag en dag ska förstå att läs- och skrivsvårigheter, oavsett diagns eller inte måste tas på allvar och inte viftas bort som ett skämt. Du har inte bemött det alls och jag vill nog ha en redogörelse för hur det kan komma sig att du kom med den, i mina ögon, väldigt grova anklagelsen mot mig. Jag har läst kommentarerna flera gånger om och kan inte för mitt liv förstå vad det är jag skrivit som får dig att dra slutsatsen att jag skämtar bort läs- och skrivsvårigheter. Det är inte så jätteroligt att bli felaktigt anklagad för att ha vissa åsikter tycker jag.
Vi diskuterade Åkessons plumpa raljerande försök till skämt, inte sant? Inte dig, inte ditt eventuella skämtlynne utan Åkessons. Du valde att försvara hans formulering, kanske för att du håller med honom, kanske för att du ville argumentera, kanske för att ni är bekanta, jag vet inte, men ditt försvar gick ut på att dyslexi faktiskt är en ifrågasatt diagnos, och "Det finns många forskare som ger Gert rätt i att dyslexi är just hittepå". Denna formulering gav mig ett intryck av att du kan tillhöra den grupp (blivande) pedagoger som inte tar läs-och-skriv-problematik på allvar.
SvaraRaderaKommunikation är inte alltid friktionsfritt, och ett bekymmer ligger ofta i att avsändaren, i det här fallet du, inte ser det mottagaren, i det här fallet jag, ser i budskapet. Att bli kränkt över att dina formuleringar uppfattas som svepande och generaliserande är ett sätt att reagera på, att förtydliga sig och omformulera sig är ett annat. Det finns givetvis fler, och vilket du väljer är helt upp till dig.
Jag har inte sagt att jag känner mig kränkt över att du uppfattat mig som generaliserande. Jag har bara sagt att jag inte håller med om att jag varit det och försökt motivera.
SvaraRaderaJag känner mig överhuvudtaget inte kränkt. Jag blev upprörd över att du la åsikter i knät på mig, jag tycker inte att det är en juste grej att göra i en debatt. Och nu när du motiverat varför du gjorde det framkommer att du gjort det genom grovt generaliserande, något som du verkar tycka illa om hos mig.
Jag blir lite nyfiken och undrar givetvis om du har belägg för att det finns en grupp blivande lärare som inte tar läs- och skrivproblem på allvar. Dessa lärarstudenter har jag inte sett röken av på min lärarutbildning faktiskt, även om studentgruppen verkar ha en del andra brister. Det kanske finns lärare som skiter i hur det går för barnens läs- och skrivinlärning. Men engagemanget för detta är inte avhängigt av vad man har för åsikt om dyslexins vara eller icke.
Jag tycker att du har en väldigt egocentrisk inställning till vem som är avsändare och mottagare här också. Du var avsändare till det som gjorde mig förbannad och du har inte visat på någon vilja att förstå hur jag kunde ta emot det på det sätt jag gjorde. Och även om du fortfarande tycker att du gjorde rätt i din slutsats om mina åsikter om läs- och skrivproblematik kanske du kan förstå varför jag känner att det inte var en så där jättekonstruktiv grej av dig att säga.
Jag tycker att man ska säga ifrån när folk gör dumma grejer, sen kanske man har olika idéer om vad som är en dum grej. Jag har själv på min blogg sagt dumma saker och folk har sagt till, det välkomnar jag. Lika mycket som avsändaren har ansvar för sina formuleringar har läsaren ansvar för sin läsning.
I ord har du inte sagt rent ut att du är kränkt, Kristoffer, det är bara det intrycket du gett. Jag beklagar om du tagit illa vid dig av att jag fått det intrycket.
SvaraRaderaJag tycker inte illa om något drag hos dig. Jag känner dig inte, Kristoffer, och tycker således inget alls om dig. Jag får ett intryck av dig genom dina inlägg här, det är allt. Det intrycket kan vara rätt, det kan vara fel, men det är allt jag har att gå på om du ber mig forma en bild av vem du är.
Jag hoppas du inte har något emot att jag avstår från att sätta ord på en sådan bild? Risken att det skulle bli fel är väldigt stor eftersom jag, som sagt, inte alls känner dig.
Däremot kanske du skulle vilja ha vänligheten att sätta ord på exakt vad det är som gör dig så upprörd? Jag har en känsla av att jag missförstår dig lite.
Jag tycker att det framgår av mina inlägg att jag blev upprörd (även om jag tycker att det är ett lite starkt ord) över när du skrev att du hoppas att jag en gång ska förstå att man ska ta läs- och skrivsvårigheter på allvar. Dels tycker jag att det inte fanns någon antydan i det jag skrivit att jag skulle ha sådana värderingar, som jag tycker är ganska extrema. Dels tycker jag att tonläget, med mitt namn inklämt i meningen andades lite "klapp på huvudet".
SvaraRaderaJag blev inte så där väldigt upprörd, däremot kan jag vara envis och när du sedan, i stället för att bemöta min kommentar kom med anklagelser om att jag var grovt generaliserande och gav sken av att vilja visa mig kunnigare än vad jag var kände jag att jag måste stå på mig.
Jag tycker att jag, både i denna diskussion och andra som du varit delaktig i, visat att jag tar skolfrågor på stort allvar.
Men jag tycker egentligen att allt detta varit ett stickspår till den ursprungliga diskussionen. Du har, i din läsning av Åkessons kåseri fått en ganska osympatisk bild av hans värderingar. Jag har fått en annan bild och tyckte att det kunde vara givande att delge den här för att få lite nyansering.
Jag själv förhåller mig ganska neutral till hela diskussionen om dyslexins vara eller icke vara. Jag upplever att både Bo Sundblad och Martin Ingvar varit lite extrema i sina förhållningssätt. Det jag däremot tar ställning mot är den iver det i dag finns i skolorna att sätta diagnos på alla barn som inte passar in. Dels skapar det en intolerans mot olikheter, dels stigmatiserar det de barn som får diagnosen.
Det här med kommunikation i text är inte helt enkelt. Det är ju väldigt vanligt att skrivna ord uppfattas annorlunda av den som läser dem än den som skriver dem. Det är en viktig insikt, och orsakerna kan vara flera. Det kan vara så att den som skriver är inne i en speciell sinnesstämning som läsaren inte känner till, det kan vara så att det skrivaren tar för givet är underförstått ser inte läsaren alls eller omvänt, det kan vara så att skribenten tänker sig ett tonfall i texten som läsaren inte alls noterar, etc.
SvaraRaderaEnligt min empiriska erfarenhet av elever, lärare, föräldrar, politiker, skolor och livet upplevs diagnoser ofta som särskiljande och stigmatiserande av dem som står vid sidan av - av föräldrar, av lärare, av människor som inte har minsta erfarenhet och ofta väldigt liten förståelse för hur fruktansvärt jobbigt livet i skolan kan vara för den som t ex läser en tiondel så fort som alla andra, för den som inte kan se skillnad på b och d hur mycket h*n än försöker, för den som måste kämpa så hårt för att överhuvudtaget kunna sitta stilla att det inte blir någon koncentration kvar till att lyssna på vad läraren eller övriga elever säger.
Den diagnostiserade, däremot, upplever i de flesta fall diagnosen som en befrielse. Följer därpå en ökad förståelse från föräldrar, lärare mfl, om så bara i form av ett 'jaja, var det det som var felet' blir livet lite lättare. Följer däremot en irritation från omgivningen och ett 'tro inte att du ska få några fördelar av att du har en *insert föraktfullt tonfall* diagnos', ja då blev det ju givetvis annorlunda och befrielsen kommer först senare, i ett annat sammanhang. Men den kommer.
Sån har min ringa erfarenhet av ämnet sett ut.
Det kan ju också vara läsaren som är i en specifik sinnesstämning. Jag tycker fortfarande att både den som talar och den som lyssnar har delat ansvar för hur budskapet når fram.
SvaraRaderaJag tror att anledningen till att dyslexidiagnosen ses som en befrielse ofta är att skolans tolerandsnivå för olikheter är så liten att barnet, utan diagnos, stämplas som ett pucko av både lärare och föräldrar, men med en diagnos blir barnet i stället handikappat, vilket ju givetvis är skönare. Stigmatisering är kanske ingenting som nödvändigtvis uppfattas som negativt av den utsatta individen, men det kan ändå ha negativa koncekvenser.
Rolf Helldin har skrivit en bok om specialpedagogik i gymnasiet, både den boken och Bengt Perssons bok visar hur specialundervisning som tar utgångspunkt i olika elevers diagnoser ofta få negativa konsekvenser för dem på flera plan. Ofta sker denna specialundervisning i separata utrymmen där eleverna segregeras från andra elever, dessutom är det ofta inte mer läs- och skrivövningar som behövs, utan andra sammanhang där språket kan användas.
Jag tror att ivern att diagnostisera barn inte springer ur någon slags illvilja, tvärtom har man ofta goda avsikter, vi har ett system där det är mycket lättare att få loss resurser för barn med diagnoser och det är då kanske inte så konstigt att vi vill stämpla barnen. Men till och med Martin Ingvar har höjt ett varnande finger och påpekar att man inte nödvändigtvis har dyslexi bara för att man har svårt att läsa och skriva.
Oavsett vad du tycker om saken så är och förblir det skribenten som påverkar ordvalet. Läsaren har ingen möjlighet att påverka detta, utan är hänvisad till att efter bästa förmåga tolka och förstå vad skribenten avsett.
SvaraRaderaDet är bra att du läser mycket om saken, och att diskutera det man läser om är ett bra sätt att både befästa, pröva och utöka sina kunskaper.
Det stämmer ju så väl, alla problem med att läsa och skriva är inte dyslexi, men en del är. Lika illa som det är att överdiagnostisera är det att underdiagnostisera. Det är viktigt att den som gör den grundliga utredningen som bör föregå varje diagnos är insatt, kunnig och väl utbildad inom området, oavsett om det rör sig om dyslexi, pollenallergi, ADHD, anorexi eller något annat. Det är också viktigt att den som tar del av utredningen och den eventuella diagnosen är kunnig, skicklig och väl utbildad, och har elevens, inte skolans budgets, bästa för ögonen.
Om vi håller oss till dyslexi, som vi pratat mest om i den här tråden, så är ju problemen lika verkliga för eleven oavsett om de beror på dyslexi, bristande förkunskaper, synfel, koncentrationssvårigheter eller något helt annat. Att hantera problemen kräver olika insatser, det säger sig självt att synproblem inte blir bättre av en intensiv lästräning, eller att bristande förkunskaper inte avhjälps av ens den skickligaste av optiker.
Men du, ingen blir handikappad av en diagnos. Funktionshindret finns där, konkret och verklighet, oavsett om man har ett namn på det eller inte. Och man är som individ innerligt medveten om att man är annorlunda långt innan en utredning ens kommer på tal, att man inte klarar eller får slita som ett djur för att klara det andra klarar med självklarhet. Man är också ofta väl medveten om att detta är något man inte bör låtsas om, något man inte bör prata om. Det är något skamligt, något som skulle stigmatisera en om det kom ut.
Den stora skillnaden är att med ett namn på det som skiljer en från andra, oavsett om namnet är dyslexi, astigmatism eller något annat, får en förklaring till vad som varit annorlunda. Man blir medveten om att man inte är så helt felkonstruerad som man trott, det finns andra som lever med samma problem, som utbildar sig, jobbar och lever liv precis vanliga liv.
Om du skulle säga att du gillar äpplen så skulle jag kunna tolka det som att du hatar päron. Men det vore ju orimligt att du skulle behöva ställas mot väggen för att du inte varit tydlig med att du visst gillar päron... Jag tror att du och jag har olika uppfattningar om hur det här med kommunikation funkar. Enligt min uppfattning utgår man väldigt mycket ifrån tidigare referenser, associationer och fördomar när man tolkar andra människor, och det vore orimligt att avsändaren skulle ta ansvar för lyssnarens tidigare erfarenhetet. Du associerade det jag sa till en grupp blivande lärare som enligt din uppfattning inte tar läs- och skrivinlärning på allvar, det kan jag inte ta ansvar för och jag kunde inte ha tagit med dessa referensramar i beräknande när jag skrivit tidigare inlägg.
SvaraRaderaJag tycker att ditt inlägg tydligt visar att problemet inte ligger så mycket hos elever med bristande förmågor utan hos en skola som inte har kompetens att möta varje elev på dess egen nivå. Lösningen kan inte vara att diagnostisera barn för att sedan ge dem specialundervisning. Lösningen måste vara att undervisningen är bra från start.
Hade vi haft en mer tolerant skola hade kanske problemen inte blivit så stora, och framför allt: hade man börjat med läs- och skrivundervisningen i treårsåldern hade många de elever som har svårt med läsning och skrivning varut mycket mer i kapp i dag.
Och därmed var vi tillbaka vid rektor Åkessons grötmyndigt formulerade ord om "alla, efter 80-talet uppfunna, handikapp som allergier, Asberger, Damp, ADHD, anorexi, dyslexi, dyskalkyli, oral galvanism, anal magnetism ... endast fantasin sätter gränser" som varken visar på tolerans eller kompetens. Du har rätt i att grunden till många problem ligger just där.
SvaraRaderaLycka till med dina fortsatta studier. Det finns mycket intressant att lära här i världen för den som har ett öppet sinne och mod att våga erkänna, framförallt för sig själv, att man inte kan allt och rent av har fel ibland.
Du har inte tolkningsföreträde vad gäller Åkessons budskap med sitt kåseri, du vet att jag är av en annan uppfattning. Du ger intryck av att vara både rabiat och objektivistisk när du verkar vägra förstå att olika människor kan tolka samma text på olika sätt.
SvaraRaderaJag förstår faktiskt inte vad du försöker säga i ditt andra stycke. Försöker du göra gällande att jag inte vågar erkänna när jag har fel och att jag inte har ett öppet sinne? I så fall tror jag inte att du läst mina inlägg ordentligt.
Kristoffer, jag har inte förnekat dig din uppfattning om Åkessons kåseri. Däremot har jag inte tagit den till mig som min, utan vidhåller att i mina ögon låter han både intolerant och okunnig. Du skrev "Jag tycker att ditt inlägg tydligt visar att problemet inte ligger så mycket hos elever med bristande förmågor utan hos en skola som inte har kompetens att möta varje elev på dess egen nivå" och när jag instämde och gav dig rätt blev du än en gång upprörd. Det är en intressant, om än lite svårtolkad, reaktion.
SvaraRaderaMed mitt andra stycke avsåg jag helt enkelt att önska dig lycka till med dina fortsatta studier. Jag passade samtidigt på att tala lite gott om bildning i största allmänhet eftersom det tycktes passa så väl in i ämnet.
Det var tråkigt att du än en gång valde att leta imaginära pikar mot dig i mina ord.
Det finns en inkoncekvens i din argumentation som är ganska intressant. När jag skriver någonting som du missuppfattar menar du att det är jag som bär ansvaret för att jag formulerat mig på ett sätt som låter sig missuppfattas. Men när jag missuppfattat dig är det jag som väljer att missuppfatta. Oavsett vilket så hamnar ansvaret ensidigt hos mig.
SvaraRaderaDu har en retorik som jag kan uppfatta som nedlåtande och mästrande, det är kanske inte alls din avsikt, men jag tror att du, om du läser ditt inlägg en gång till inte har så svårt att förstå varför jag kunde missupfatta dig.
Givetvis, Kristoffer, om du upplever det så upplever du det så. Jag är inte i position att göra något åt den saken.
SvaraRadera