Mobilchock

Jag har en rosa mobil. Den är rätt sliten, rätt liten och väldigt rosa. I morse ringde den på bussen, jag plockade fram den och svarade (Trots allt är Cell en saga. Det är bara en saga. Inte sant? Jo, bara en saga) och tösen intill mig gjorde stora ögon.

- Har du en rosa mobil? Det trodde jag aldrig!

Jag förklarade som det är, jag har ärvt den, men hennes reaktion, och en snarlik reaktion från två unga töser på nästa buss, fick mig att fundera på det här med utseende och vad det gör med våra förväntningar på människor. För visst är det så att vi omedelbart skapar oss en bild av människan vi har framför oss, utifrån hur hon eller han ser ut. Kläder, frisyr, färger, ja till och med skor, påverkar vår uppfattning av människan. Mer utifrån igenkänning än något annat, tror jag. En människa som på något vis påminner oss om någon vi tycker om får vi ett positivt första intryck av; en människa som på ett eller annat vis påminner om någon vi tycker illa om blir vi genast misstänksamma mot. Sen fyller vi i den bilden med detaljer utifrån vår förväntan. Därför blir vi lätt förvånade om en präst dyker upp i kedjor och läder, om den gamla damen med rullatorn visar sig älska skräckfilm, om hon den svartklädda har en rosa mobil eller om ett band som Killer Instinct spelar något vi inte väntar oss.





De förväntningar vi har på människor utifrån hur de ser ut återspeglas i hur vi bemöter dem. Handlar det om någon vi ser på bussen en gång och kanske aldrig mer gör det inte så stor skillnad för det mesta, handlar det däremot om någon vi möter dagligdags bör vi sträva efter att så fort vi kan se förbi ytan och se människan.

Ecce homo, minns ni?