Sextiotalister, vi måste prata

Sextiotalisternas kollektiva medelålderskrisande liknar tidigare generationers medelålderskrisande i återskapandet av någon slags tonårsagerande. Gråhåriga föräldrarebeller klär upp sig i ungdomliga kostymer, dricker sig till ett eko av tonårens känsla av odödlighet och oändlig framtid och går ut och gör vad man tycker sig minnas att man gjorde som tonåring: hävdar sitt revir, kräver utrymme och skuffar de som står i vägen åt sidan.

Det är inte vackert att se.

Medelålders rebeller med den rebelliska marijuanan i radhusets klädkammare och det busrufsigt ungdomliga håret tuperat fäster den komparativa blicken på sin egen föräldrageneration och väser att "sådana ska vi aldrig bli!" i fullkomlig förnekelse inför verkligheten att precis just det har redan skett.

Dagens ungdomar har det inte lätt, föräldragenerationens medelålderskrisande har följt direkt på samma generations frigörelseprocess. Ungdomarna har många gånger behandlats som dekorativa matchande accessoarer som pyntats med fina leksaker, curlats till en krävande hjälplöshet inför världens krav, skentrygga i föreställningen att föräldrarna alltid kommer att plocka dem av kroken oavsett vilka konsekvenser handlingarna får.

Nu medelålderskrisar curlarna och plötsligt skall ungdomarna hantera en förbryllande blanding av åthutningar och utmaningar när de som borde vara förebilder gör desperat uppror mot sitt eget åldrande.

Kära generationskamrater, att vi går mot döden vart vi går är en skrämmande insikt. Att plötsligt och skoningslöst ställas inför detta kan få vem som helst att vilja skrika och slåss. Men allvarligt talat, sextiotalister, ta inte ut er medelåldersångest på ungdomarna. Det är inte alltid åttiotalisterna har möjlighet eller ens lust att gå emellan när ni lyckats reta upp en hord nittiotalister som inte alls har lust att respektera er som vuxna när ni betett er som trotsiga barnungar mot dem.