En oroande tanke

Vi tycks stå inför ett paradigmskifte i den svenska skolverkligheten. Sånt rör alltid upp känslor, orsakar oro och frustration, rädsla för vad som komma skall och hur det ska bli och vad som ska ske och vem som ska vart och hur och när och varför och i omkvädet oroligt upprepade tänkom ditt och tänkom datt.

Det är fullständigt naturligt. Man vet vad man har, vem vet vad man får, man vet hur det är, vem vet hur det går?

Det som oroar mig är tanken på att en och annan sprattlar emot inte av oro utan av ren bekvämlighet, inte av omtanke om eleverna eller kollegorna utan rätt upp och ner för att det är besvärligt att behöva ändra på sig. Någon antydde att risken finns att blir det profilklasser så kommer de lärare som inte undervisar i dessa att slå av på takten, bara lära ut det absolut nödvändigaste och inte mer.

Jag, som tänkt precis tvärtom, att profileringen skulle ge utrymme för alla elever att utvecklas mer än nu, och möjlighet för lärarna att guida dem på denna resa utan att behöva känna att de försummar antingen de ena eller de andra, blev bryskt väckt ur min glittrande dröm där lärare är lärare för att lära ut, inte för att vara kompisar eller ordningsvakter.

Det oroar mig.