Det är sorgligt, ty man glömmer bort att hela resten av världen ser annorlunda ut än den gjorde då. Det är fyrtio år sedan sjuttiotalet inleddes, sextio år sedan femtiotalet såg sin första gryning, och det är tusentals år sedan de gamla grekerna traskade omkring i sina pelargångar. Vi kan inte återvända dit, hur gärna vi än önskar det. Frågan är om vi ens någonsin varit där, om det inte är så att tiden vänligt och omtänksamt lagt en förmildrande dimma över minnet och bara låter oss se de soliga sommardagarna, och det är till dessa vi längtar?
Nej, kamrater och mötesdeltagare, vi kan inte gå bakåt. Vi lever här och nu och måste vidare framåt, trots att det enda vi kan vara riktigt säkra på är att imorgon kommer att se annorlunda ut än idag, och att gårdagens svar inte besvarar morgondagens frågor. Därför är det viktigt att den skola vi bygger är hållbar, stabil och flexibel, byggd för att förmedla och utveckla kunskap, inte tjäna som monument över något.
Polishuset i centrala Wellington sägs vara jordbävningssäker, tack vare kombinationen av flexibilitet, stabilitet och hållbarhet.
Jag håller med dig, även om det är synd; jag tror att jag skulle trivas med att gå runt i en toga med händerna på ryggen... :-)
SvaraRaderaVisst är det synd att vi inte kan få tillbaka de mysiga delarna av det som var då, men samtidigt måste jag säga att jag är rätt nöjd med att vi inte har slavar längre (minns att t ex Aristotelse var slav när han tjänade som lärare hos Alexander den store), att kvinnor också räknas som medborgare och att alla barn, även de som har föräldrar som är arbetslösa eller outbildade, får gå i skolan. Så toga och pelargångar i all ära, det finns många delar i det antika Grekland som bör få förbli skuggor av minnen av en tid långt långt borta.
SvaraRaderaOch detsamma gäller femtiotalet, och sjuttiotalet. Vi kan inte gå tillbaka, vi måste gå framåt.