Kommentarer

Jag har grubblat länge över detta inlägg, men till slut bestämt mig för att det ärligaste ändå är att skriva det. Jag vill inte styra någon annans sätt att vara, kommunicera, skriva eller kommentera. Jag uppskattar kommentarer, varenda en. Jag kommenterar gärna i andras bloggar också, om det är så att personen skrivit något jag känner att jag har något att säga om, och jag deltar gärna i diskussioner i kommentarsfält i olika bloggar runt om i nätet, förutsatt att jag tycker att jag har något att säga.

Det finns olika kulturer vad gäller detta med att besvara kommentarer man får i sin blogg. Somliga väljer konsekvent att inte besvara kommentarer alls; andra väljer att istället för att besvara dem i kommentarsfältet besvara dem eller kommentera dem i ett nytt blogginlägg. Somliga väljer att svara ibland, på de kommentarer som antingen behöver bemötas, eller tycks erbjuda en öppning till en diskussion. Somliga väljer att alltid svara, antingen i sin egen bloggs kommentarsfält eller genom att gå till kommentatorns blogg och skriva ett svar där.

Och det är om denna sista kultur jag behöver säga några ord. Jag tycker det är intressant, spännande, roligt, givande, kul etc att ta del av andra människors tankar och reflektioner kring det jag precis läst, vilken slags text det än vara månde. Jag tycker det är otroligt roligt när någon gör sig omaket att kommentera på det jag skrivit, det gör mig ofta glad i flera timmar! Ännu intressantare är det att ta del av samtal som ibland utspelar sig i kommentarsfält runt om i bloggosfären, samtal mellan bloggaren och den som kommenterat, samtal mellan flera som kommenterat, samtal mellan bloggaren och flera som kommenterat. För att samtal som dessa ska komma till stånd är det nödvändigt att man kan följa hela kommunikationen på ett enkelt sätt, och att kommentarerna i fråga rör inlägget.

Därför har jag lite svårt att hantera den kultur som går ut på att man, mycket hövligt, går till kommentatorns blogg och skriver, ofta under översta inlägget oavsett vad det handlar om, ett tack för kommentaren eller ett svar på densamma. För mig, som läsare, blir detta rätt svårbegripligt. Det blogginlägg jag just läst har sällan något med kommentaren att göra, och jag tappar intresset.

Tyvärr blir ytterligare en konsekvens av detta att jag blir väldigt restriktiv med att kommentera i de bloggar som hör hemma i denna kultur. Det är inte högfärd, det är inte ohövlighet, det är inte ointresse för vad ni skriver. Det är bara en tants svårigheter att anpassa sig till nya tankesätt.

Jag hoppas innerligt ingen tar illa upp, och att ni kan ha lite överseende med mig i detta.