söndag 28 december 2008

Tidens tecken

Utgör dagens unga kommunikationsgenerationen, eller har vi helt enkelt gått in i kommunikationssamhället? Jag ser hur det kommuniceras till höger och vänster, fullständigt oberoende av plats och avstånd, sms blixtras iväg, korta och koncisa, förkortningar utvecklas i en rasande fart för att ytterligare underlätta kommunicerandet, och samtalen irl pågår ostörda trots att de samtalande kan ha fyra andra konversationer igång samtidigt. Var. MSN ligger öppet bakom pågående skolarbeten, tidningsartiklar och vad det nu kan vara som är aktuellt 'på riktigt' och kommunicerandet pågår oavbrutet samtidigt som det arbetas aktivt.

Hur möter vi äldre detta? Bekämpar vi det, försöker anpassa efter hur vi är vana, eller omfamnar vi det med öppna armar och öppet sinne? Jag tror att vi ofta tar till det första alternativet, ty vi klarar inte av multitaskande på samma nivå som den som är uppväxt med det. Vi blir störda när den vi pratar med hela tiden läser på sin mobil och skickar iväg meddelanden, trots att vi egentligen både hör och ser att även den muntliga kommunikationen flyter och inser att samtalet antagligen inte är tillräckligt krävande för att bli lidande. Vi blir störda när vi ser MSN-fönstret ligga över den uppsats om grekiska urnor som borde få elevens fulla fokus, inte för att eleven inte jobbar utan för att vi vet att vi inte skulle klara att göra båda sakerna samtidigt.

Själv går jag in i lyktstolpar och faller ner i diken om jag försöker messa och gå samtidigt, men unga människor vet precis var de har knapparna på telefonen och tänker inte ens på hur de trycker. Att messa tycks lika självklart enkelt som att vinka till någon på andra sidan gatan, och det är inte forntidens långa detaljerade meddelanden heller utan ett enkelt m eller ? räcker för att skickas iväg, besvaras med ett ! eller ^^ och denna stenografiska kommunikation tycks ge samma närhet som ett telefonsamtal, eller rent av ett hastigt möte på gatan.

Fascinerande! Jag iakttar och känner mig som om jag såg ett ånglok för första gången. Horisonten vidgas, och långt borta blir plötsligt närmare. Samtidigt pickar den gamles oro över det nya i mitt huvud: men blir de inte splittrade? Kan de verkligen fokusera när det behövs?* Och tänk om vi tappar kontakten med varandra, när vi plötsligt kommunicerar på olika sätt?**

*De vet när de ska stänga av också, för att ge något odelad uppmärksamhet, de där ungdomarna. När lärde de sig det? Av vem?

**De är lyckligtvis tålmodiga med oss stofiler och tar ner tempot till vår nivå när vi är med. Oftast.

2 kommentarer:

  1. Återigen en sann och mycket välskriven krönika. Fick själv frågan på julafton av en äldre släkting varför jag bloggar. Jag försökete förklara att det var som att brevväxla med hela världen och att man får se alla häftiga vanliga människor som aldrig skulle uppmärksammas annars. Men de förstod inte.

    SvaraRadera
  2. Det verkar som om det växt upp en sotad glasvägg mellan generationerna, mellan de som bloggar för att synas och de som bloggar för att kommunicera. Din beskrivning av varför är ju klockren, det är som att brevväxla med hela världen, åtminstone den del som läser och förstår svenska.

    SvaraRadera