Behärskade soppåsar

Alla känner, och jag tror alla känner lika mycket, lika intensivt, i grund och botten.

Men det samhälle vi lever i tillåter inga känslor, ett sånt samhälle som vi har byggt kräver behärskade människor för att fungera. Behärskade människor som biter ihop om sorg, rädsla, illamående, skräck, ilska, glädje, allt, tills de spricker som överfulla soppåsar. Behärskade människor som undrar vad det är för fel på dem när de får ont i magen, huvudvärk, hjärtklappning, panikångest, allergiska reaktioner på saker de inte är allergiska mot, egentligen; behärskade människor som gör allt för att dölja sin smärtande mage, sitt värkande huvud, sitt klappande hjärta för alla runtomkring. Alla behärskade människor runt omkring som inte ser ut att ha dessa känslor, som varken visar glädje eller sorg utan bara lugn behärskning. Behärskade människor som fortsätter jobba, som fortsätter le, som fortsätter driva samhället vidare i samma spår tills påsen spricker och det härskna, stinkande innehållet rinner ut.

Behärskade människor som rynkar på näsan och vänder ryggen åt den vars påse inte höll, den som plötsligt visade sina känslor.

Samhället skapar sjuka människor, och det är så inpiskat i oss att den som inte biter ihop och gör sig till en soppåse till och med betraktar sig själv som underlig.

Är inte det underligt?