ringer Bris, enligt dagens Sydsvenska. Barnen är ännu osäkrare än föräldrarna, och skär sig, skriver självmordsbrev och visar tecken på depression.
Det sista är inte ett dugg förvånande, osäkra föräldrar får osäkra barn, och osäkra barn reagerar. Antingen utåt, i aggression, destruktion, trakasserier, mobbning. Eller inåt, i självdestruktion, de skär sig, skaffar sig ätstörningar, stänger in sig i sin egen osäkerhet.
Hur hamnade vi här, samhället? Och viktigare, hur tar vi oss härifrån? Hur bygger vi upp självkänslan hos var och en av dessa föräldrar igen, och hos var och ett av dessa barn? Vad kan vi, kollektiv, göra, och vad kan vi som individer göra? Fundera på saken ett tag.
Scream for me!
13 år sedan
frågan du ställer handlar om problem som inte kan lösas på ett enda sätt. man måste se det från många synvinklar och ta sig an problemet på lika många sätt.
SvaraRaderaJust denna komplexitet gör det än viktigare att vi, kollektivt, funderar igenom saken, och sen gör något åt det, inte sant?
SvaraRadera