En hemsk fundering

Jag har grubblat och grubblat på om jag skulle skriva detta, och i så fall hur. Risken att någon tar illa vid sig och känner sig utpekad och smått kränkt är stor, men då får det vara så. I bästa fall skriver den som eventuellt upplever sig utpekad något om saken i kommentarsfältet så att vi kan prata vidare om saken.

Det är mycket diskussoner kring skolan just nu, och jag har intrycket att de flesta är rätt överens om att den svenska skolan i dagsläget inte fungerar fullt ut så bra som den borde kunna göra. Orsakerna är många, de som oftast nämns är för stora klasser, för lite resurser, politiker som inte är insatta och fattar huvudlösa beslut och personal, ffa lärare, som av varierande orsaker inte gör ett tillräckligt bra jobb.

Var gång lärarnas betydelse kommer upp på agendan dyker där upp röster som indignerat förklarar hur svårt, för att inte säga omöjligt, det är att göra ett bra jobb under de förutsättningar som råder! Vet någon hur mycket som krävs av lärare i skolan idag? Vet någon hur de springer, hur mycket det gör utöver att undervisa? Förstår någon hur de uppoffrar sig för barnens bästa?

Visst ligger det sanning i detta, dagens lärare har fått fler arbetsuppgifter på sitt bord som tidigare skötts av andra yrkesgrupper. Både städning, kopiering, logistik och administration har hamnat på lärares bord, och lärare har bitit ihop och kämpat på, och går idag på knäna många gånger.

Och då är det kanske elakt av mig att undra, men jag kan inte låta bli, om det inte kan vara så att det finns en och annan som faktiskt på något avigt vis trivs med detta? Som någonstans mår lite bra av att känna att det är rättfärdigt att klaga? Som går omkring och känner sig som en martyr och i smyg faktiskt trivs med att kunna framhålla sitt slit? Som, om jag ett ögonblick får uttrycka mig grovt, trivs med att känna att h*n har rätt att gnälla?

Kan det vara så? En eller annan groda som faktiskt gillar värmen?

Behöver vi göra något åt saken?

Vad, i så fall?