Dokumentation

Det tycks mig som det inom svenskt skolväsende finns en viss motvilja gentemot fenomenet dokumentation. Själv har jag uselt minne och är som en direkt av följd av detta en hängiven dokumenterare. Det som inte är nedskrivet har inte hänt.

För ett par år sedan blev jag av med min almanacka mitt i läsåret. Katastrof! Jag hade inte en aning om vad vi gjort, vad vi inte gjort, vad vi skulle göra eller vem som gjort vad. Eleverna var änglar och utnyttjade inte situationen (tack tack tack allesammans!) men jag kan lovar er att jag kände mig grundligt korkad! Sen dess har jag två almanackor och tackar den moderna tiden för Bluetooth och synkronisering. Tappar jag den ena har jag informationen i den andra.

Det tar mindre tid att dokumentera än att virra omkring och undra vad man gjort och glömt. Det är bekvämt, det är enkelt att dela med andra, och det är varaktigare än minnet. Åtminstone om minnet är av samma sort som mitt.

Så varför dokumenteras inte mer och med större förtjusning i svenska skolor? Jag gissar synnerligen ovetenskapligt och helt utan minsta statistiskt underlag på något av dessa tre alternativ:

Man är bekväm och dessutom lite hemligt rädd att misslyckas med det nya. Man vet vad man har men inte vad man får, och det man har har man ju haft i många år och det har minsann fungerat så bra, varför skulle man göra sig omaket och lära om?

Jo, det är ju tänkbart förstås.

Eller man är smått högfärdig? Det som sker bakom kulisserna är svårt för utomstående att förstå, nästan magiskt, skulle vi skriva ner det skulle det ändå inte förtås ty så mycket outsagt som bara insatta förstår sig på sker.

Nej, så kan det väl inte vara?

Kanske är man rädd och orolig? Kanske är man rädd för att någon ska komma och titta på det man gör och genomskåda ens brister? Säga att kejsaren egentligen är naken och plötsligt skulle man stå där naken ensam och utskrattad?

Så hoppas jag verkligen att det inte är, det vore för sorgligt om det var så man tänkte.

Troligen rör det sig helt enkelt om en oro för det nya, en rädsla för att ändra på det som är och en osäkerhet inför framtiden.

Men vet ni, det är inte så dumt med dokumentation. Det blir som en slags dagböcker, ord och bilder, minnen samlade för nu och eftervärlden.