ett vet jag som aldrig dör: dom över död man

Jonas Gardell skriver klokt i Expressen. Han skriver om ungefär detsamma som Johanne Hildebrant skrev om i Aftonbladet häromdagen, men från ett annat perspektiv. Gardell skriver om de efterlevandes behov av att den bild eftervärlden bevarar av den döde är den bild de själva helst vill se, och hur därför delar av den dödes verklighet och vardagstillvaro helt behändigt förtigs eller rent av förnekas.

"Till slut", skriver Gardell, "kanske Michael Jackson var absolut sig själv"

Kanske tar man ifrån honom detta när man, av välvillig respekt givetvis, väljer att fokusera på den sång och dansman han var för ett antal - hur många? 10? 15? fler? - år sedan istället för att låta hela hans jag vara en del av griftetalet? Genom att ta stor hänsyn till en grupp efterlevande ökar man ofta en annan grupps smärta.

Vägen till helvetet är stenlagd med goda intentioner, säger man. Läs Gardells ord, och försök se det allmängiltiga i dem.

Hur en gud blir till

Johanne Hildebrant skriver i Aftonbladet och ger uttryck för en viss förvåning över att Wacko Jacko försvunnit ut i kulisserna till förmån för ikonen Michael Jackson. "varifrån kommer detta behov att upphöja enskilda individer och tillskriva dem gudomliga egenskaper, trots att man inte ens har träffat personen ifråga?" frågar hon. "Beror det på att det är lättare att fokusera på en kändis än att ta itu med sina egna känslor och problem?"

Johanne Hildebrant har publicerat böcker där hon presenterar en teori om grunden till asagudarna. Hon presenterar där en värld där ett upphöjt prästerskap tillber naturgudarna. Till denna värld kommer ett annat folkslag med en annan kultur, en mörkare, hårdare, kallare kultur. Freja, en av de unga prästinnorna, möter en ung man från denna kultur, varma känslor uppstår men följs omedelbart av konflikter. Jag har inte läst alla böckerna, sanningen att säga har jag bara läst den första ty som berättare har Hildebrant gott om utrymme att utvecklas, därför kan jag inte berätta hur det går.

De arkeologiska och historiska källorna för Hildebrants teori är, såvitt jag förstår, inte helt tillförlitliga, men hennes teologiska filosoferande kring gudars ursprung är desto trovärdigare. Från andra platser i världen har vi både arkeologiska och historiska berättelser kring hur stora kungar, skickliga präster, härförare och till och med barder dyrkats som gudar, hur myter kring dem spunnits tätare och tätare tills det faktum att de faktiskt en gång var människor försvunnit ur människors minne och de helt och fullt lyfts upp till en tillvaro i en tänkt värld ovanför oss andra, dödliga.

Att Hildebrant nu verkar glömt att hon skrivit om gudars tillblivelse skulle av illasinnade personer kunna tolkas som att det inte är hon som skrivit böckerna som bär hennes namn, men låt inte oss gå den vägen nu. Det räcker med att det är beskrivet, och att det är ett väldigt vanligt fenomen i mänsklighetens historia. Relationen mellan fans och idoler är inte vanliga mellanmänskliga relationer, utan relationer mellan en rollfigur och åskådarens föreställning om denne rollfigur. Berättelser om rollfiguren, i modern tid berättade av media och papparazzis, i fornstörre dagar av kringvandrande barder, blir till legender som växer sig större än den människa som delar kropp och namn med rollen.

Vi behöver ha dessa gyllene människor högt där ovanför oss, där de tycks leva sina drömliv i en vackrare värld än vår. Även om verkligheten bakom kulissen är solkig behöver vi dem, som representanter och projektioner för våra drömmar.

Det detta behov säger om vår kultur, Hildebrant, är varken att den är morbid eller sjukligt kändisfixerad. Det säger istället att vi fortfarande är människor, och att vi fortfarande har förmågan att drömma om en gyllene värld ovanför vår egen trasiga, trassliga lerigt grå.

Det är tur det.

Krångligt

Det finns många olika sorters människor här i världen, och det är tur. Det är denna diversifiering som gör världen dynamisk, och det är den som driver oss, människor, framåt. Det är den som kommer att rädda oss från total undergång, och det är den som driver oss till undergångens brant.

I våndan över att söka efter rätt ord

Ibland sätter någon ord på det man själv inte kunnat finna rätt ord för. Då behöver man inte göra mer än länka, och tacka.

Tack.

Kulturfyra

Veckans kulturfyra är inspirerad av att sommaren verkar ha kommit på allvar och göteborgarna hade jättetur med det strålande vädret när deras allsång på Liseberg sändes i tv för första gången.

1. Gillar du allsång? Brukar du titta på allsång på Skansen, eller föredrar du att vara med och sjunga själv?

Jag gillar när folk sjunger tillsammans, och jag gillar att sjunga tillsammans med folk. Men jag gillar inte allsångskonceptet, det är alltför klämkäckt.

2. Allsången i Göteborg sänds från Liseberg. Vilket nöjesfält gillar du bäst, Liseberg eller Gröna Lund? Eller något annat? Eller gillar du inte nöjesfält?

Vid entrén till helvetet ligger ett enormt nöjesfält som man är tvungen att passera igenom för att komma vidare. Nej, jag gillar inte nöjesfält, varken stora eller små.

3. Finns det någon åkattraktion du vägrar åka?

Samtliga.

4. Sjunger du i badrummet?

Självklart, gör inte alla det? Det är ju enda gången jag kan sjunga opera!

Om Spotify igen

Vi har haft en lite vacklande inledning på vår bekantskap, Spotify och jag. De spellistor tjänsten erbjöd mig var väldigt fel för mig, italiensk disko och radiopop är inte, har aldrig varit och kommer, hoppas jag, aldrig att bli mina melodier. Deras utbud har stora hål i artisters och bands kataloger och vissa grundstenar fattas, helt enkelt. Dessutom har de en kategoriindelning som väl inte helt överensstämmer med min genreuppfattning.

Men nu har de gjort en uppgradering, och fått ordning på åtminstone ett av problemen. Rekommendationena jag får är plötsligt både relevanta och intressanta, så jag är glad att kunna säga att Spotify tar sig.

Nej, tyvärr, inte en enda inbjudning har jag kvar.

Lärmiljö

Klassrum ser ofta väldigt lika ut. Bänkar och stolar för eleverna, en whiteboard eller i förekommande fall en smartboard för läraren, och eleverna placerade i första hand för att alla ska kunna se whiteboarden och läraren där framme. Nästan oavsett ämne ser klassrummen ut så, med små variationer.

Betyder det att vi en gång för alla funnit den optimala pedagogiska klassrumsplaneringen och dito möbleringen? Eller betyder det att vi än en gång trillat dit på 'så har vi alltid gjort'?

Det är klart att det är praktiskt med skrivplatser till alla elever när det måste skrivas, och det är klart att det är viktigt att alla ser vad som skrivs på tavlan. Men det är inte alltid det behöver skrivas på tavlan, och samtalet, det viktiga, oundgängliga samtalet, är ofta svårt att få någon riktig fnutt på i standardmöblerade klassrum.

Det finns alternativ. Inte för att ersätta, men för att komplettera. Se hur Robert Frost och hans elever förlorar sig i samtal kring det de just läst, i otvungna soffor och smått hemtrevlig miljö:


Visserligen sitter de alla vända mot Frost, men nog inbjuder sofforna till tämligen otvungen samtal, även studenterna emellan? Att de ser lite uppstyltade ut på bilden skyller jag på att de blir fotograferade.

Pelargångar inbjuder också till samtal, långsamma vindlande krokiga finurliga underfundiga kloka filosofiska samtal, samtal om statsskick, om böcker, om filmer, om livet och framtiden, om historia, religion och kultur. Varje skola behöver en pelargång eller flera, gärna en där man faktiskt kan gå runt utan att störa andra alltför mycket, och utan att bli alltför distraherad av världen omkring, likt den i Lyceum, men även raka fyller sin funktion.



Har man inga pelargångar att tillgå kan en vacker skolgård, gärna med tillhörande äppelträdgård, vara en god ersättare till pelargången:



Det är sommarlov nu. Låt oss fundera över våra lärmiljöer inför hösten. Kan vi variera den traditionella klassrumsmöbleringen för att göra inlärningssituationen för eleverna ännu bättre?

Socialdemokraterna prioriterar bort miljöfrågor

Det socialdemokratiska skånska regionrådet Uno Aldegren förklarar idag i Sydsvenskan att varför han tar bilen istället för att åka kollektivt, samt varför han avstår från samåkning:

Är miljöfrågorna viktiga?

– Jag tycker inte det, vi har viktigare frågor i Region Skåne.

Har du några partikamrater du kan samåka med till regionfullmäktige?

– Nej, Ulla-Britt Andersson (S) bor utanför, i Påarp.

Hans Johansson bor 600 meter i från dig?

– Förr bodde han på norr. Alltså … det finns större frågor. Miljön är inte den största frågan i vårt parti.

Vi lägger på minnet att miljöfrågor inte är viktiga för socialdemokraterna.

Neda betyder röst

Min kunskap i persiska är oerhört begränsad, det rör sig om ett fåtal ord: Chai, naturligtvis, ordet för te tror jag de flesta känner till. Lotfan betyder snälla. Matin betyder lugn. En handfull ord till, och sen kan jag inte mer. Långt ifrån tillräckligt för att kunna föra en konversation, jag kan inte ens fråga om vägen. Idag talade någon om för mig att Neda betyder röst på farsi. Jag önskar att jag fått veta det på något annat sätt, inte för att en ung flicka dog, sexton år gammal skjuten av en prickskytt gömd på ett tak.

Uppdatering: enligt den intervju med Nedas fästman som Nima funnit var hon något lite äldre först hävdades. Jag önskar ändå att jag fått lära mig att Neda betyder röst på något annat vis.

Gudstro på nätet

Gudliga veckan går mot sitt slut och jag noterar att många är de som passat på tillfället att klädsamt kokettera med sin gudstro. Kan hända är det en tillfällighet, men jag noterar därtill att den gud som samtliga förklarat sig tro på är den kristne guden. Ytterligare en sak jag noterar i dessa gudlighetsbloggar är att den som inte alls tror på gud eller någon slags gudomlig närvaro är den som måste förklara sig. Den udda fågeln. Den avvikande.

Det är intressant.

Buddha är förresten ingen gud. Det är många som uttryckt sig på ett sätt som om de trodde det.

Ny minister

Den nye ministern Tobias Krantz har helt klart sina ljusa sidor. I Expressens chatt svarade han på frågan "När du inte håller på med politik. Vad gör du då (på fritid)?" svarade han såhär: "Jag läser, gärna deckare. Jag har just nu en av Ian Rankins böcker på nattygsbordet." Människan läser Rankin, det ger pluspoäng i min bok. Dessutom säger han om Komvux att "Komvux är mycket viktigt. Det ger ungdomar som vill byta spår i livet en andra chans" Låt oss hoppas att han på ett pedagogiskt och lättförståeligt sätt kan förklara detta även för Björklund.

Håll nu stilen, Krantz, så kanske vi rent av kan komma att komma överens du och jag.

Om gud och människor

Ämnet för veckan är tydligen gud, och tankar kring det. Fenomentet gud, en önskan att veta att någon större än en själv finns att falla tillbaka på när allt går åt helvete, är förståelig och rent av lite vacker. Så länge det stannar där, så länge det inte börjar användas som ett instrument för att kontrollera och styra över människor är det en vacker önskan och en vacker tanke. Så länge det inte används som ursäkt för att behandla människor olika, att bemöta somliga med mindre respekt än andra, är det en vacker önskan och en vacker tanke.

För mig finns inget högre än respekt för andra människor. Det står över religion, över politik, över kultur. Jag kan skälla på människors åsikter och ageranden, jag kan bli iskallt rasande över människors syn på och bemötande av andra människor, det finns idéer och agerande jag bara föraktar men, och detta är viktigt, det finns inga människor som inte förtjänar att bemötas med respekt.

Det är innebörden i You're no different to me. Oavsett vem du är, var du kommer ifrån, vilken kultur du hör hemma i, hur du ser på världen så är du värd att bemötas med respekt.

Kulturfyra

Nästa deckare som ligger och väntar på att bli läst av kulturfyran är Elizabeth Georges nya ”Stråk av rött” (recenserad av DN). Jag gillar Elizabeth George sätt att skriva och hennes bok om hur hon jobbar när hon skriver inspirerar mig mycket.
Och utredaren Marianne Eliason har nu föreslagit att den svenska filmcensuren för vuxna läggs ned. Utifrån dessa två saker utgår veckans Kulturfyra.

1. Vilken eller vilka böcker planerar du att läsa i sommar?

Fables and Reflections av Neil Gaiman, Twilight av Stephenie Meyer, 1984 och Animal Farm av George Orwell, Stardust också av Neil Gaiman, liksom Coraline, Doors Open av Ian Rankin, Morvern Callar av Alan Warner, sen får vi se vad som kommer i min väg.

2. När passar det bäst att läsa deckare, när regnet öser ner eller under ett parasoll på stranden? Eller på tåget? Eller någon annan stans?

Det beror på deckaren. Är den välskriven, välberättad och intressant med något mer än en alltför tillrättalagd mordhistoria passar den i fickan att plockas fram närhelst det blir tid: på bussen, på tåget, i väntrummet hos tandläkaren etc. Är den platt och illa berättad som dessvärre många av dagens dussindeckare är passar den bäst i pappersåtervinningen.

3. Vad tycker du om filmcensur?

Generellt är censur katastrof. Filmcensur är inget undantag.

4. Finns det någon film som du är så hemsk att den borde inte släppts alls?

Nej

Qarlsson skämtade inte, hon menade vad hon skrev

Annika Qarlssons blogginlägg där hon jämställde piratpartister med våldtäktsmän var inte ett skämt. Hon gör ett par lama försök att upprätta sig själv i ännu ett par blogginlägg men lyckas istället förstärka det hon först skrev.

Människan som skriver detta är riksdagsledmot, utsedd att leda riket. Hon har makt och inflytande, hög lön och hög status i samhället. Hon förefaller däremot helt sakna omdöme och perspektiv. Inledningsvis valde hon att kommentera valresultatet såhär:

Däremot så finns en tanke och en reflektion kopplat till Piratpartiets framgång med många unga män som lagt sin röst på dom för att värna den personliga integriteten. Tänker på statistiken som kom härom dagen som visar att det är ofattbart många unga kvinnor som våldtas av unga män som de känner lite grann eller lite mer. Och jag får inte ihop det - tycker unga män att integritet är viktig eller tycker de inte det???

och försöker förklara sig såhär:

Jag har förstått att mitt tidigare inlägg tolkats som att jag anklagar alla Pirtpartister (sic!) och alla unga män för att vara våldtäktsmän. Så är inte fallet. Jag ber om ursäkt om jag varit otydlig. Det jag efterlyser är alla mäns engagemang att även nå samma höjder var gång en ung kvinnas integritet kränks som får konskevenser (sic!) för resten av hennes liv. För problemet med det ökande antalet våldtäkter måste fler män diskutera, rasa över och kräva resultat [...] Men de är för få. Männen som agerar är för få. Våldtäkterna, övergreppen eller otrygghetskänslan blir inte prioriterade eller väcker inte reaktioner runt kaffeborden på arbetsplater (sic!) eller i skolan när de händer. Om enade krafter vänds mot de dagliga inkränkningarna på många kvinnors integritet så skulle stora saker ske…

Efter att ännu en gång upprepat att hon lever i föreställningen att män struntar fullkomligt i våldtäker och övergrepp mot systrar, vänner, bekanta och kvinnor i allmänhet levererar hon en bortförklaring som sannolikt är avsedd att tolkas som den ursäkt det inte på något vis är:

Jävligt klantigt att skriva så att många uppfattar det som att jag anklagar dom för att vara våldtäktsmän. Fel av mig ! Helfel av mig !!!

Demokratiska val leder ibland till att rena miffon, i brist på bättre ord, hamnar i ledande ställning. Deras väg dit ser lite olika ut, men handlar i mångt och mycket om att odla rätt kontakter. Men det handlar också om tillåtande. Vill vi ha henne kvar? Tillåter vi att hon stannar kvar på en så viktig position, trots den människosyn hon tydligt visar upp? Det är upp till oss. Personligen anser jag att hon visat att hon inte har vad som krävs, i mycket högre grad än den som lämnat några tv-avgifter obetalda.

Vad tycker ni? Nej, säg det inte till mig, och inte till henne heller. Säg det till media, till tidningar och tv, skriv det i bloggar och twittra det, och ta del av vad andra säger om saken. Lyssna och läs. En av demokratins hörnpelare är kommunikation, samtal och åsiktsutbyten människor emellan.

Du är inte garanterad demokrati

Den demokrati vi här tar för given som en medfödd rättighet har kostat blod svett och tårar, och runt om i världen blöder, svettas och gråter människor i denna dag för att vinna samma rättighet. Det är värt att påminna om då och då. Nimas löpande rapportering är t ex väl värd att ta del av.

Centerpartistisk humor

Jag förstår mig inte riktigt på centerpartister, trots att jag försöker. Det är något så hycklande oäkta över mycket som kommer från det hållet, och jag tror att detta mitt oförstående förklarar varför jag inte ens småler åt Annika Qarlssons skämtsamma inlägg om unga män. Hon kallar lite lagom bondkomiskt inlägget Tankar efter ett val... och, tror jag, försöker sig sedan på en parodi av något slag:

Många ha senaste veckan försökt ge svaren på varför det gick som det gick i EP-valet. Tänker inte bidra med någon lång utläggning på vad jag tror. Däremot så finns en tanke och en reflektion kopplat till Piratpartiets framgång med många unga män som lagt sin röst på dom för att värna den personliga integriteten. Tänker på statistiken som kom härom dagen som visar att det är ofattbart många unga kvinnor som våldtas av unga män som de känner lite grann eller lite mer.

Och jag får inte ihop det - tycker unga män att integritet är viktig eller tycker de inte det???

Jag är inte säker på om det är Björklunds skräckblandade fascination för unga män, Kristdemokraternas maniska moraliserande eller Sverigedemokraternas retorik om somliga unga män hon försöker göra parodi på, kanske skulle jag le om jag förstod det.

För hon menar väl inte allvar? En riksdagsledamot med uppdrag inom arbetsmarknadsutskottet, där hon enligt sin egen sida jobbar med "just arbetsmarknadsfrågor, jämställdhetsfrågor och integrationsfrågor", därtill förste vice gruppledare för Centerpartiets riksdagsgrupp och förbundsordförande för Centerkvinnorn är väl inte så urbota inskränkt att hon tror att unga män generellt sätt har våldtäkt som hobby? Nej, det måste vara ett försök att skämta.

Däremot får jag erkänna att stavning hon valt till sitt efternamn lockar fram ett småleende. Nej, inte egentligen stavningen som sådan, men den påminner mig om prästerskapets strävan att latinisera sina namn i äldre tider, ett sätt att antyda ett finare ursprung för att visa att man stod över sin församling också av börd, oavsett om så var fallet eller inte. Sånt har alltid roat mig lite, trots att det egentligen är rätt sorgligt.

Kaos i skolan

Wikipedia om kaos:

Kaosforskning, kaologi, populärt namn för matematisk forskning om ickelinjära, dynamiska eller komplexa system. Namnet relaterar till studiet av kaotiska system, system där små skillnader i starttillstånd leder till stora oförutsägbara skillnader i sluttillstånd ("Fjärilseffekten"). Även matematiskt helt deterministiska kaotiska system kan producera oförutsägbarhet. Katastrofteori, vilken studerar när plötsliga förändringar inträffar, inkluderas ofta. Andra aspekter av området som studeras är självorganisation och mönsterbildning, hur system som startar i enkla eller slumpmässiga tillstånd producerar regelbundna eller komplexa beteenden

Kaosstjärnas pilar visar på några av de olika vägar ett skeende kan ta, trots att startpunkten är densamma. Den påminner om att något som i ögonblicket verkar trivialt kan ha stor effekt på lång sikt, men också att det finns balans.

I mitten av stjärnan är nuet. Nuet är alltid i mitten. I samma ögonblick resan ut längs en av pilarna börjar försvinner alla de andra och lika många nya dyker upp kring nuet. Bilden har alltid tilltalat mig, och alltid talat till mig. Den påminner mig om att man, mitt i nuet, har alla dessa möjliga vägar. Den påminner mig också om att allt man gör får konsekvenser, bra konsekvenser, dåliga konsekvenser och ibland konsekvenser som man inte förrän långt senare vet om de är bra eller dåliga.

Idag diskuteras skolpolitik i media, bland politiker och bland förståsigpåare på ett sätt som om man faktiskt kunde dela upp skolan i olika sinsemellan oberoende block. Som om man kunde prata om förskola utan att vara medveten om de konsekvenser den har på gymnasiet, som man kunde prata om grundskolans sista år utan att förstå hur viktiga de första var. Man bortser helt från alla pilar utom den enda man bestämt sig att följa, och vill inte förstå hur nuet flyttar sig och öppnar nya vägar för varje steg man tar.

Det är farligt.

Jag har en kaosstjärna som följer mig alltid, överallt, som en ständig påminnelse om att inte stirra mig blind på en punkt utan ständigt vara medveten om det som kommit innan, det som kommer sedan, och det som händer omkring mig.

Björklund, vi behöver prata - igen

Jag läser i SVD en recension av boken Genans och värdighet av Dag Solstad. Boken är säkert givande på sitt sätt, det är jag övertygad om, men jag har inte läst den så vi lämnar den därhän så länge och koncentrerar oss istället på recensentens avslutande avvikelse:

Häromveckan meddelade regeringen att gymnasieskolan helt och hållet ska underkasta sig arbetsmarknadens krav. En konsekvens av detta är att eleverna på de praktiska programmen inte längre ska läsa skönlitterära böcker under engelsklektionerna, de ska läsa bruksanvisningar

Detta, Jan, måste vi prata om. Varken du eller arbetsmarknaden vet vad ni pratar om här, det är tydligt. Arbetsmarknaden vill ha arbetare som kan ta till sig en facktext även om den är skriven på engelska, och har uttryckt något som du tolkat som att de anser att vägen till detta går genom att öva eleverna intensivt på just detta moment.

Så är inte fallet.

För att eleverna utan större mankemang skall kunna tillgodogöra sig en facktext behöver de, utöver att känna till adekvata fackuttryck, en hyggligt driven engelsk läsförståelse, något som övas upp genom att läsa sammanhängande texter. De behöver också kunna uttrycka sig, både i skrift och i text, samt förstå talad engelska även om talaren haltar fram. Ett språk är mer än en glosrad på ett papper, käre Jan, och i en allt mer internationaliserad värld är det ett handikapp att inte ha en brukbar engelska.

Jag förstår fullt ut att du har svårt att hinna sätta dig in i denna fråga, så slappna istället av och lita på att engelsklärarna vet vad de gör. Och du, byt ut dina medhjälpare, de lurar dig och får dig ibland att se rätt dum ut. Och det vill du väl inte?

Vems datalagring?

Trafikdatalagringslagen har stött på problem. Det är inga etiska spörsmål kring integritet, säkerhet eller något sådant, inga juridiska spörsmål kring konsekvenser och användande, nej då. Det är helt simpelt plump ekonomi som ställer till det berättar SVD. Frågan man fastnat på är helt enkelt:

om det är skattebetalarna eller operatörerna, och därmed abonnenterna, som ska betala. Utredningen kom fram till att operatörerna ska betala, men det råder delade meningar om det här mellan olika departement, säger Centerpartiets rättspolitiske talesperson Johan Linander till SvD.se. Enligt honom är det justitiedepartementet och näringsdepartementet som är oense. Det senare vill att staten står för kostnaderna medan justitiedepartementet anser att operatörerna ska betala – något som också den statliga utredningen föreslår [...] Står man på näringssidan anser man att kostnaderna inte ska läggas ut på enskilda näringsidkare bara för att staten ställer nya krav. Det kan man tycka är principiellt riktigt, men vi på justitiesidan ser problem med det. Risken är att kostnaderna skenar om operatörerna inte själva behöver betala för de investeringar de gör, säger han

Dels handlar det om dyra investeringar i teknologi som inte kommer att ge branschen något tillbaka, dels har regeringen i smyg skärpt till tolkningen av direktiven i betydande omfattning:

enligt branschen gör det faktum att regeringen vill gå längre än direktivet kräver att prislappen troligtvis hamnar på över en miljard kronor. Regeringen vill bland annat att operatörerna ska lagra uppgifter om misslyckade samtal där ingen svarar och var en mobiltelefon fanns när ett samtal avslutades. Dessutom finns planer på att operatörerna måste kunna lämna ut uppgifterna inom en timme dygnet runt, året runt. Inget av detta finns med i direktivet. Budskapet från operatörerna är därför tydligt: "vi vill inte betala för en lag vi inte ens vill ha"

Stå på er operatörer. Ni är inte de enda som inte vill ha den här lagen. Trots regeringens spel för gallerierna sipprar ibland unkna dunster ut från det som pågår bakom kulisserna. Räcker det för att få folk att ana vad som händer?

Artister och internet

The relationship between artist and fan is changing if you haven't noticed, along with the way we consume and experience music and even communicate since the internet arrived.

Trent Reznor, sångare i Nine Inch Nail, talar i forum på bandets hemsida bland annat om de förändrade villkoren för musikindustrin idag:

It's been an interesting experiment over the last couple of years or so. Faced with leaving the infrastructure of traditional record labels and figuring out what the right thing to do is in this new world - I found myself realizing that for me to have any concept of how to interact with the community and know what they might want / what they find appropriate, I need to immerse myself in that world and live it for a while.
The reason no record label knows how to market anything to new media is they don't live there. They don't get it because they don't use it. What you've seen happen with the marketing and presentation of NIN over the last years is a direct result of living next to you, listening to you, consuming with you and interacting with you. Directly. There's no handlers or PR people here, it's me and my guys - that's it. There's no real plan, even - it's just trying to do the right thing that respects you the fan, the music, and me the artist. That's the goal - a mutual and shared respect.

Alla går inte riktigt samma väg, men min personliga tro är att den väg NIN och många med dem valt är ett klokt val. Att delta i det nya, vara en del av det och hantera det utifrån sina egna erfarenheter istället för att antingen desperat hänga fast i det som inte längre är eller låta någon annan, någon av alla dessa självutnämnda experter på internetkommunikation t ex, ta kommandot är klokt.

Närheten har givetvis ett pris. Världen är en stor plats och här finns alla sorters människor, även de som har lite svårt att hantera det här med perspektiv. Reznor berättar om människor som har svårt att skilja på verklighet och fantasi, om människor som blivit arga och rent av hatiska över att han förändrats som människa sedan 1994 och om människor som ger sig på hans relation och hans flickvän men han framhåller att även om de är påträngande och envetna, ibland rent av hotfulla och skrämmande, så är de få.

Reznor och NIN, liksom många andra artister, författare, konstnärer etc har valt att ta del av den nya umgängeskulturen. De väljer att kommunicera direkt med sina fans över hela världen och delar generöst med sig både av sin tid och annat. Och de belönas av fansen med lojalitet, uppmärksamhet och i form av skivköp, bokköp etc. Den som väljer att stå helt utanför kan få viss kultstatus som eremit, men riskerar fullt medvetet att helt hamna i bakvattnet och glömmas bort. I valet mellan en bok av en författare man hört tala om den och en bok av ett okänt namn väljer nog de flesta boken av författaren de vet vem det är.

Världen är inte ur led, den är förändrad och Guillous och Marklundskor har allt att vinna och inget att förlora på att kliva av de höga hästar de ändå inte kan hantera och följa Reznors exempel. Så farligt är det inte.

Ministerskifte

Lars Leijonborg avgår, det gläder vi oss åt. Vem kommer att ta över taburetten? Sannolikt stannar positionen inom folkpartiet som nischat sig som alliansens skolexempel, och av de då tillgängliga alternativet tycks Camilla Lindberg vara det enda rimliga, eller vad säger ni?

Hjälp!

Jag har ägnat ett par dagar åt tämligen informellt galluppande kring att ge och be om hjälp.

Det visar sig, föga oväntat men nu synnerligen empiriskt och vetenskapligt *hum hum* påvisat att de flesta av oss gärna, åtminstone i teorin, ger hjälp. Att ge hjälp får oss att känna oss generösa, kapabla, starka, dugliga, kraftfulla, snälla, omtänksamma och betydelsefulla. Vi känner också, visar det sig, även om vi inte har lust att klämma fram det på en gång utan den grundlige forskningsresanden i det mänskliga psyket tvingades luska listigt, att den vi hjälpt hamnar i en viss skuld till oss. Inte pengamässigt eller ens officiellt, men skulle vi behöva ett par extra händer vid något tillfälle bör den hjälpte genast ställa upp.

Det visar sig också, lika empiriskt och vetenskapligt *hrm* påvisat, att de flesta av oss undviker så långt det är möjligt, och en bra bit till, att be om hjälp. Att be om hjälp får oss att känna oss mindre värda, svaga, hjälplösa, och underlägsna. Vi upplever också att vi hamnar i skuld hos den som hjälpt oss, en skuld vi aldrig kommer att kunna betala tillbaka fullt ut.

Det är alltså inte så konstigt att vi gärna ger men ogärna ber om hjälp.

Men låt oss för resonemangets skull vända på perspektiven en stund. Den som ber om hjälp ger ju något alldeles fantastiskt till den som ger hjälpen! Titta på listan på känslor här ovan, allt detta positiva skänker den hjälpsökande till den hjälpgivande. Är det verkligen rimligt att den som gett så mycket positivt skall känna sig i skuld till den som fått alltsammans?

Vi borde kanske be varandra om hjälp oftare, för att ge varandra en möjlighet att känna sig behövda, betydelsefulla och kapabla?

gå och rösta

Runt om i världen slåss människor och dör i kampen för att få rösta. Vi har den rätten, kasta inte bort den utan hedra den: Ta med dig en vän, gå dit och rösta. Se till att ingen politiker får in i sitt huvud tanken att 'så få röstar att vi kan lika gärna begränsa även den rättigheten'.

Kulturfyra

Astrid Lindgren-priset 2009 delades ut under högtidliga former i Konserthuset i Stockholm. Kulturbloggen var där och har bloggat om det. Under utdelningen fick vi reda på att arbetet med att vaska fram nästa års pristagare redan har börjat. Redan finns mer än 150 nomineringar från världen över. Så den här gången handlar Kulturfyran om Astrid Lindgren.

1. Vilken är din favoritbok av Astrid Lindgren?

Ronja Rövardotter återvänder jag till om och om igen. Lovis metoder för att uppfostra både barn och rövare borde få tjäna som inspiration för både föräldrar, förskolor och skolor.

2. Vem är din favoritkaraktär i Astrid Lindgrens böcker?

Farbror Melker, denne ensamstående ständigt kämpande kärleksfulle fader, disträ och opraktisk, filosoferande och alltid med sina barns bästa för ögonen. Även när han saltar efter behag.

3. Vilken karaktär är mest lik dig?

Madickens pappa, tror jag.

4. Vem tycker du borde få Astrid Lindgren-priset?

Egentligen jag själv, för att jag försöker sprida budskapet från hennes berättelser över världen. Men jag antar att jag inte är känd nog, och antagligen varken tillräckligt politiskt korrekt, charmig eller ens i rätt bransch, så istället skulle jag vilja nominera Pink för att hon ständigt står på unga flickors sida.

Utan snus i tre dagar

Utan snus i tre dagar försmäktar vi på denna ö, skrev Pippi när de trodde de tappat bort båten. Utan lektioner i tre dagar har vi spelat sällskapsspel och haft det nöjsamt. Tack, fantastiska härliga elev som tog initiativ till detta!

I morgon är det dags för trädgårdsfest, och sedan är det bara avslutningsdagen.

Underbara ettor och tvåor, välkomna tillbaka i höst, jag ser fram mot att träffa er igen.

Kära treor, jag önskar er allesammans utan undantag lycka till i framtiden. Ni har verkligen varit en helt fantastisk årskull på alla vis, och det har varit en glädje och ett privilegium att få följa er en bit på vägen. Berätta hur det går för er, vilka vägar ni tar här i livet. Och kom tillbaka och hälsa på, vi kommer att sakna er!

Avstånd

Jag mäter mina avstånd i tid. Andra mäter dem i meter och kilometer. Det händer att detta leder till viss förvirring men oftast går omvandlingen smidigt och olikheten stör inte kommunikationen.

Men jag har funderat en del kring detta på senare tid, av olika anledningar har det blivit aktuellt. Återspeglas ens världsbild i hur man mäter sina avstånd? Vad säger isåfall mina mätmetoder om mig?

Jag vet inte, men tanken är intressant.