Hur en gud blir till

Johanne Hildebrant skriver i Aftonbladet och ger uttryck för en viss förvåning över att Wacko Jacko försvunnit ut i kulisserna till förmån för ikonen Michael Jackson. "varifrån kommer detta behov att upphöja enskilda individer och tillskriva dem gudomliga egenskaper, trots att man inte ens har träffat personen ifråga?" frågar hon. "Beror det på att det är lättare att fokusera på en kändis än att ta itu med sina egna känslor och problem?"

Johanne Hildebrant har publicerat böcker där hon presenterar en teori om grunden till asagudarna. Hon presenterar där en värld där ett upphöjt prästerskap tillber naturgudarna. Till denna värld kommer ett annat folkslag med en annan kultur, en mörkare, hårdare, kallare kultur. Freja, en av de unga prästinnorna, möter en ung man från denna kultur, varma känslor uppstår men följs omedelbart av konflikter. Jag har inte läst alla böckerna, sanningen att säga har jag bara läst den första ty som berättare har Hildebrant gott om utrymme att utvecklas, därför kan jag inte berätta hur det går.

De arkeologiska och historiska källorna för Hildebrants teori är, såvitt jag förstår, inte helt tillförlitliga, men hennes teologiska filosoferande kring gudars ursprung är desto trovärdigare. Från andra platser i världen har vi både arkeologiska och historiska berättelser kring hur stora kungar, skickliga präster, härförare och till och med barder dyrkats som gudar, hur myter kring dem spunnits tätare och tätare tills det faktum att de faktiskt en gång var människor försvunnit ur människors minne och de helt och fullt lyfts upp till en tillvaro i en tänkt värld ovanför oss andra, dödliga.

Att Hildebrant nu verkar glömt att hon skrivit om gudars tillblivelse skulle av illasinnade personer kunna tolkas som att det inte är hon som skrivit böckerna som bär hennes namn, men låt inte oss gå den vägen nu. Det räcker med att det är beskrivet, och att det är ett väldigt vanligt fenomen i mänsklighetens historia. Relationen mellan fans och idoler är inte vanliga mellanmänskliga relationer, utan relationer mellan en rollfigur och åskådarens föreställning om denne rollfigur. Berättelser om rollfiguren, i modern tid berättade av media och papparazzis, i fornstörre dagar av kringvandrande barder, blir till legender som växer sig större än den människa som delar kropp och namn med rollen.

Vi behöver ha dessa gyllene människor högt där ovanför oss, där de tycks leva sina drömliv i en vackrare värld än vår. Även om verkligheten bakom kulissen är solkig behöver vi dem, som representanter och projektioner för våra drömmar.

Det detta behov säger om vår kultur, Hildebrant, är varken att den är morbid eller sjukligt kändisfixerad. Det säger istället att vi fortfarande är människor, och att vi fortfarande har förmågan att drömma om en gyllene värld ovanför vår egen trasiga, trassliga lerigt grå.

Det är tur det.