ett vet jag som aldrig dör: dom över död man

Jonas Gardell skriver klokt i Expressen. Han skriver om ungefär detsamma som Johanne Hildebrant skrev om i Aftonbladet häromdagen, men från ett annat perspektiv. Gardell skriver om de efterlevandes behov av att den bild eftervärlden bevarar av den döde är den bild de själva helst vill se, och hur därför delar av den dödes verklighet och vardagstillvaro helt behändigt förtigs eller rent av förnekas.

"Till slut", skriver Gardell, "kanske Michael Jackson var absolut sig själv"

Kanske tar man ifrån honom detta när man, av välvillig respekt givetvis, väljer att fokusera på den sång och dansman han var för ett antal - hur många? 10? 15? fler? - år sedan istället för att låta hela hans jag vara en del av griftetalet? Genom att ta stor hänsyn till en grupp efterlevande ökar man ofta en annan grupps smärta.

Vägen till helvetet är stenlagd med goda intentioner, säger man. Läs Gardells ord, och försök se det allmängiltiga i dem.