När en lärare säger att Bibeln bara är påhitt anses han vara objektiv. Om en lärare skulle säga att Bibeln hjälper oss att få veta mer om Gud så indoktrinerar han.konstaterar Kyrksyster helt riktigt. Kristendomens oerhört dominerande ställning i västvärlden har lett till att det ofta tas för givet att den skall och bör ha en särställning i skolan, både i religionsundervisning och i andra ämnen. Det förekommer argument om att konceptet ID skall framhållas som en realistisk teori jämte evolutionsteorin; kristen etik framställs som överlägsen annan etik utan att vi egentligen reflekterar över saken, den är så självklart invävd i den västerländska kulturen och vi är, de allra flesta av oss, uppväxta med både julevangelium och korsfästelseberättelse.
Den ack så lilla men betydelsebärande vinklingen som finns dold i Kyrksysters, och många med henne, uttalande är att det finns bara två sidor: antingen är man med, eller så är man emot. Det stämmer givetvis inte. När en lärare säger att bibeln lär människor mer om gud indoktrinerar läraren. När en lärare säger att bibeln innehåller berättelser som visar hur kristna ser på sin gud håller sig läraren till läroplanen. En till synes liten men betydelsebärande skillnad.
Jag håller med, det är rena rama Bush-retoriken! Med eller emot, svart eller vitt! Jag tycker att de religiösas tendenser att vilja dela upp mänskligheten efter tro redan i barndomen (religiösa friskolor mm)är riktigt otrevlig. Har de så litet förtroende till sina egna utsagor att de måste indoktrinera barnen? Kan de inte förlita sig på att barnen gör ett eget och vettigt val i vuxen ålder?
SvaraRaderaDessutom är det uppenbart att "vi" här i västvärlden alltid bedömer kristendomen efter de mest liberala utövarna och alla andra religioner efter de mest fanatiska.
Det beror nog väldigt mycket på att vi är så vana vid kristendomen att vi inte riktigt ser den, den är vardag, den är inte alls underlig. Ingen reagerar nämnvärt om vi skulle möta en kollega på väg till kyrkan en söndagförmiddag. Den finns överallt omkring oss, så vi ser att de mer fanatiska faktiskt är undantag. Andra religioner, däremot, är främmande fåglar, udda strumpor i byrån. Vi ser dem direkt, de riktigt hoppar fram ur sammanhanget och framstår alla som lika främmande, även om det är en ara och en nymfparakit där bland skatorna så ser vi 'papegoja'. Den neongröna ankelsockan blir plötsligt lik den neutralt mörkblå knästrumpan just i det faktum att de båda skiljer sig från de övriga prydliga paren vita tubsockor.
SvaraRaderaOch jag tror du har rätt, både skatorna och tubsockorna är rädda att beblanda sig, den exotiska aran är ju väldigt lockande i sin färgprakt, för att inte tala om den där mörkblå strumpan som går hela vägen ända upp till knät. Då kan man nog bli osäker både som skata och som tubsocka.
(skrev hon och hoppades innerligt att läsarna hänger med i det färgsprakande bildspråket)
Det kan ju vara precis tvärtom också.
SvaraRaderaMan tar så för givet att det är objektivt att avfärda kristen tro. Men ack så subjektivt att tro.
Det är svart och vitt.
Någon total neutralitet vad gäller livsåskådning finns inte. Alla förhåller sig på något vis till religion.
Jag är inte ute efter indoktrinering. Jag vill ha öppenhet.
Själv uppfostrad i den trångsynta sextiotalsskolan där undervisningen skulle vara "objektiv" men stank av tidsanda och av lärarnas outtalade åsikter både om kyrkan och om politiken - mår jag illa av att unga människor tycks vilja tillbaka till denna anda.
Under 80- och 90talen fanns en insikt om att det var bättre att ge barnen öppen information om var man själv stod. Lärare som inte själv var kristna bad kyrkan om hjälp med att berätta om de stora högtiderna och om vad kristen tro är.
Andra livsåskådningar var också välkomna.
Barnen mötte oss fördomslöst.
Idag ska dom indoktrineras i förväg med diverse fördomar om dom alls får träffa oss.
Öppenhet och tolerans är vad jag har förespråkat.
Sen må andra vara så inskränkta att dom inte vågar släppa fram alla röster.
Jag är ledsen, Kyrksyster, dina ord bekräftar för mig snarare det jag skrev än visar på någon annan sida. Många religiösa människor delar gärna världen i ljus och mörker, svart och vitt, ont och gott, tydligt och klart vad som är vad. De flesta är medvetna om att där inte finns någon glasklar skiljelinje, men många, skrämmande många, tror att det faktiskt gör det och delar gärna in människor i onda eller goda, ljusvandrare och mörkervandrare, svart eller vitt. Inga nyanser, inga regnbågar.
SvaraRaderaBarn präglas starkt av sin omgivning, en älskad lärare som hävdar att bibeln berättar om den enda rätta guden, inte om hur kristna ser på sin gud på samma vis som koranen berättar om hur muslimer ser på sin gud, präglar barnen och ger dem bekräftelse på att det finns ett vi, som tror på den enda rätte guden, som är goda, som vandrar i ljuset, och det finns ett de, som tror på något helt annat (oavsett vad det vara månde) och vandrar i mörkret, synden, dödskuggans dal eller vad man väljer att kalla det. Tro mig, jag har har hört många alternativa benämningar på min vägs placering i tillvaron, och då är jag ändå bara en rätt vanlig tant.
En sekulär skola lär inte att det finns vi och de, eller att det finns goda och onda. Den lär att det finns de som läser i bibeln och tror på att den berättar om deras gud, att det finns de som läser i koranen och tror på att den berättar om deras gud, att det finns människor som finner sin vägledning i vinaya eller brahmasutra eller rent av genom att lyssna på speciell sorts musik. Och alla är vi människor, alla betraktar vi samma värld, bara från olika utsiktspunkter. Inget rätt, inget fel, bara olika.
Oavsett lärarens privata tro. Läraren är ingen förkunnare, ingen förmedlare av tro. Lärarens uppgift är en helt annan. Det är inte enkelt, men ursäkta, ingen lovade att det skulle vara någon rosenträdgård.