Det svåraste när man lär sig ett nytt språk är inte språket som sådant, orden och grammatiken finns tydligt och överblickbart beskrivet och är tämligen enkla att ta till sig, det finns listor med talesätt och till och med över vissa gesters betydelse i olika språk, och att få en ytförståelse klarar de flesta på ett par år.
Men resten, oh, det kan ta en livstid!
För språk är ju inte bara orden och grammatiken, det är ju allt det där andra, den tysta kommunikationen, referenserna, det underförstådda, alla de där koderna, kulturella och lokala, som den infödde talaren fått med sig från allra första början men den som lär sig språket mekaniskt måste lära sig.
Låt mig ge ett par exempel på hur jag menar:
Jag var för en tid sedan på besök i en norrländsk kuststad tillsammans med en kollega från södra sverige. Efter vår morgonpromenad genom staden var jag glatt överraskad över hur öppet och vänligt de flesta vi mötte hälsat på oss, trots att ingen av oss var från staden, det var inte alls den slutna och avståndstagande stämning jag minns från tidigare decennier. Min kollega, däremot, uppfattade människorna på ett helt annat sätt. Hon uppfattade människorna vi mött som högfärdiga, upplevde att de såg förbi henne som om hon inte fanns och kände sig mycket illa bemött.
Koden var dold för henne. De vänliga men diskreta hälsningsnickar jag såg överallt omkring mig gick henne helt förbi, hon såg dem helt enkelt inte. Lyckligtvis talade vi om saken, jag förklarade vad jag såg och plötsligt var koden uppenbar för henne också, och hon såg den vänligheten jag också såg.
Ett annat exempel på språkliga koder är det vindlande indirekta sätt på vilket man säger ifrån på svenska. Det lämnar oräkneliga öppningar för missförstånd för den som inte kan koden utan och innan. En vän till mig, hon är ryska men pratar utmärkt svenska, klagade över hur omöjligt det är att få ett rakt besked från en svensk hantverkare! När hon ringt och frågat om det var möjligt att få hjälp redan samma vecka hade hantverkaren svarat 'det kan bli svårt' och menat 'nej, det är omöjligt jag har alldeles för mycket att göra!' Min vän, däremot, lyssnade på orden han sa och tolkade dem som att han visserligen hade mycket att göra men verkligen skulle försöka klämma in henne i sitt veckoschema, hon var ju trots allt en kund och han hade ju inte sagt nej.
Koden var obegriplig och frustrerande för henne, hon suckade tungt över oss krångliga försiktiga svenskar som inte kan säga rent ut vad vi menar. Det som är artigt för oss blev snudd på en oförskämdhet för henne.
Att lära sig ett annat språk är mer än att lära sig kommunicera med människor, även om det är en god början. Det tar tid, och det måste få ta tid, och framstegen är ibland lika svåra att se som ett svenskt nej, och ännu svårare att mäta för den som står där med linjal och glosprov.
Men det är mödan värt, ty när man väl börjar få syn på koderna öppnar sig en ny värld.
