Hinderlopp

"Ibland blir det bara för många hinder på en och samma gång och man orkar bara inte ta sig över dem" skriver Cizzi och nog är det en känsla vi alla känner igen? Det ena efter det andra, små hinder och stora hinder ovanpå och under och ihoptrasslade med varandra i en enda bröte tills man inte ser någon ände på eländet och bara vill lägga sig i sängen och dra täcket över huvudet, eller skrika högt och sen rymma sin väg. Vad som helst bara man kan komma undan tills alla hinder försvunnit.

Men inte då. Ju mer man tittar på dem ju fler och större verkar de bli.

Knepet är att inte stirra sig blind på den växande högen, för då blir den bara större. Nej, istället tar man ett av hindren, ett litet ett som ligger behändigt till, och tar sig över det. Genast är högen lite mindre, och ett av hindren ligger bakom en. Då tar man ett till, ett endaste, och tar sig över det.

Och så fortsätter man. Bara ett enda litet hinder åt gången. Råkar man slinta med blicken och stirra på högen så vänder man sig om och ser hur många man faktiskt tagit sig över redan. Ett enda litet hinder till är ju lätt i jämförelse, inte sant?

Och så tillslut har man tagit sig över allesammans. Ett i taget blir de hanterliga, det är hemligheten.