onsdag 27 januari 2010

Garage

"Garaget fyller en central funktion i den västerländska framgångsmyten" kan vi läsa i SvD. Det är så centralt att företag faktiskt hyrt garage eller carportar när de känt att konceptet kan komma att lyfta för att kunna vara en del av garagemyten.
Att vem som helst, oavsett bakgrund, med lite uppfinningsrikedom kan bli en vinnare är ett av kapitalismens grundläggande löften. Det är en lockande och på samma gång oerhört manlig fantasi
En del av lockelsen i myten ligger, tror jag, i det där med 'oavsett bakgrund'. Man kan bli en vinnare utan att förslösa dyrbar tid i skolbänken, utan att behöva utbilda sig eller egentligen anstränga sig. Det räcker att pula i garaget.

Men det är inte den enda funktion garaget fyller, framhåller artikeln:
Glöm den rostfria köksutrustningen, de danska designerlamporna och mosaikkaklet i badrummet. För oss män i den begynnande medelåldern finns inget mer statusfyllt än ett iskallt och unket doftande skrymsle fyllt av bråte. I en intervju i denna tidning från i höstas redogjorde den hyllade författaren Daniel Sjölin för sitt beslut att överge den utblottade tillvaron som författare och i stället satsa på karriären som programledare i tv. Orsaken var att han ville ge sina barn ett garage. ”I garaget finns medelklassens kronjuveler”, hävdade han. ”Bilen, takboxen, skidor till alla, långfärdsskridskor, campingutrustning, allt det där som författare måste låna om de ska göra något sådant”
Dessutom tror jag det handlar om trygghet. En plats där man får vara sig själv, bakom en stängd garagedörr där ingen ser ens små icke politiskt korrekta sidor, de där som måste döljas för att man är rädd att de skulle dömas som vore de fåniga mössor på en facebookbild, trots att de varken är farliga, skamliga eller skrämmande utan är de sidor som gör oss mänskliga. Weezer ger sin syn på saken:



In the garage
I feel safe
No one cares about my ways
In the garage
Where I belong
No one hears me sing this song
In the garage

10 kommentarer:

  1. Inom musik finns den underbara genren "garage" och det finns ett datorprogram med samma namn.

    Det är något viktigt som händer bakom de stängda dörrarna.

    SvaraRadera
  2. Det är viktigt, men jag tycker mig se en förändring - allt mer förvisas ner till garaget, in bakom de stängda dörrarna, dörrarna blir allt grundligare stängda och förbommade.

    SvaraRadera
  3. Tendensen är att pojkarna lämnar det offentliga rummet och lever sina liv på rummet (eller i garaget) och flickor tar större plats i föreningslivet.

    Ungdomsstyrelsens undersökningar är väldigt tydliga när det gäller detta mönstret.

    Datorerna gör att det är oklart om denna s.k. backstage-miljö är privat eller offentlig. En teori menar att det handlar om relationer - men det kan också vara rent teknikintresse.

    Diskussionen finns bra beskriven i Simon Lindgrens "Ungdomskulturer" kapitel 3, som jag av en händelse läser just nu.

    Frågan är vilken betydelse rummet har för vår gestaltning av oss själva?

    SvaraRadera
  4. Är det frågan? Tja, en av frågorna är det nog, men om det är Frågan... jag är lite skeptisk där.

    Det här med garage handlar ju inte om pojkar och ungdomar, utan om medelålders medelklassmän enligt artikeln. Det är två rätt skilda grupper som har könet men inte jättemycket mer gemensamt.

    Jag är rädd att frågan, kanske inte Frågan men definitivt en av frågorna, snarare är: vilken betydelse får det för oss som samhälle om allt mer av det som gör oss till självständiga unika individer förvisas in bakom stängda garagedörrar? Om det som visas fram enbart är det polerade, prydliga 'finrummet' och den propra fasaden medan allt annat, var sig det gäller fåniga mössor, skramliga coverband, modelljärnvägar eller en noga dold faiblesse för att klä sig i damkläder, göms av rädsla för den statusförlust som riskerar drabba en om det kommer fram?

    Jag säger inte att det är så, men jag säger inte att det inte riskerar att bli så heller.

    SvaraRadera
  5. Jag tänker att det här garaget är en del av, och en förutsättning för det som sociologerna kallar "den förlängda ungdomstiden". Det där identitetsarbetet som för i tiden avslutades genom inträdet i vuxenvärden pågår numera genom hela livet. En tyst protest mot livet som uppvisning?

    Jag tror att den här uppdelningen i status/offentlighet och autenticitet/privat är nödvändig för att förstå vad det är som händer under ytan. Samtidigt går det inte att polarisera - vi vill ju gärna visa fram något och bli uppskattade för det. I en individualisisk tid är de här projektet ganska misstänkta. Tänk att det finns människor som gör något för sin egen skull?

    Vi är tillbaka i diskussionen om nördar.

    När det gäller frågan om rummets betydelse kanske jag är färgad av kursen jag undervisar i just nu "Fritidens arenor", som försöker fånga in den här dimensionen av utveckling.

    SvaraRadera
  6. Eller helt enkel en längtan efter krumelurpiller och den relativt ansvars fria tillvaron man hade som ung och obunden?

    Ja, vi är tillbaka i samtalet om nördar. De som inte riktigt har förmågan att helt och hållet gömma sina udda sidor i garaget utan visar upp sig som Den Ickeperfekta Människan. Det tycks finnas något hotfullt i detta stillsamma accepterande av den egna otillräckligheten, nördar väcker ofta andras aggression genom sin blotta uppenbarelse.

    Jag undrar hur det kan komma sig?

    SvaraRadera
  7. På antikrundan möter jag mönsternörden som har 850 citronpressar i källaren och jag blir på oresonligt gott humör!

    SvaraRadera
  8. Hur är han mönsternörd? Vi har väldigt olika definition på begreppet!

    SvaraRadera
  9. Mönsternörden tänker jag har ett äkta intresse för ämnet - inte på jakt efter status eller kommersiell framgång.

    Eftersom han hånas av omgivningen kräver min dramaturgi att han upprättas av nationell teve och belönas med folkets kärlek. (och massor av pengar!)

    SvaraRadera
  10. Ah

    Jag förstår.

    En passionerad samlare, som av omgivningen betraktats som lite knäpp.

    En nörd är för mig något helt annat. H*n befinner sig någonstans i närheten av, eller tryggt förskansad inom, autismspektrat, osäker på hur man hanterar världen, ofta inkapabel eller med nedsatt förmåga att tyda kroppspråk och sociala koder flyr h*n istället in i sin enkla, tydliga, trygga kunskapsvärld, oavsett om det handlar om rent akademiska kunskaper om ett eller annat, musik, rollspel, Star Trek eller något helt annat. H*n koketterar inte med sin nördighet, skryter inte med den eller använder den för att vinna någon slags poänger i diskussioner. H*n är ofta en besserwisser, men inte för att skryta eller vinna utan helt enkelt för att fakta både tryggt och viktigt. Har någon fel i fråga om fakta rättar man personen, inte för att visa att man själv vet bättre utan helt enkelt för att fakta är fakta, och felaktiga fakta leder till felaktiga slutsatser.

    Har du sett Bones? Emily Deschanel gör en utmärkt tolkning av begreppet, som jag ser det, i sin roll som Dr Brennan, liksom Eric Millegan i sin roll som Dr. Zackary Uriah Addy

    Som sagt, vi ser det hela väldigt olika.

    SvaraRadera