Jag tillhör Saltkråkan-generationen. Dvs jag kan se på Saltkråkan och med förtjusning peka på mjölkförpackningar, sockerpaket och sandaler och tjuta: titta, precis som när jag var barn! På den tiden var världen lätt och vacker att leva i. Delvis berodde det såklart på att jag var barn och hade en mycket dimmig uppfattning om den värld som, eventuellt, låg där på andra sidan bergen, men bara delvis.
På den tiden kunde man dricka vattnet i bäckar. Man kunde bada utan att tänka på algernas eventuella giftighet. Man kunde äta snö, den var vit ända tills den tinade bort om våren. Man kunde äta den fisk som drogs upp ur Östersjön, den hade inga mystiska mutationer eller andra konstigheter, bara en massa otrevliga vassa ben. Visst fanns det barn som inte hade nya fina kläder, vi visste precis vilka som fick hjälp, men vi visste också att de fick hjälp.
Det är annorlunda nu, med giftig algblomning, så höga gifthalter i den Östersjöfisk som eventuellt finns kvar att man inte ska äta den, sorgkantad snösmältning, svart av avgaser och en konstant ökande utsatthet för de i samhällets lägre skikt.
Vad väntar bakom nästa krök? Jag vet inte, vissa dagar är jag optimist men de blir färre. Jag tror det är dags att sluta överbeskydda barnen och istället börja bereda dem på en hårdare värld, där inte ens mamma och pappa kan köpa en idyll åt dem och inga murar, hur höga de än är, kan skydda dem mot verkligheten.
Saltkråkan kommer aldrig tillbaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar