Det talas mycket om Familjen i dagens media. Skilsmässoantalet bör minskas, med politiska medel om inget annat fungerar, föräldrar, dvs i första hand mammorna, bör stanna hemma längre med barnen.
Familjens boendemiljö ska vara en idyll, med egen tomt, nästan ingen trafik, skogsbacke runt knuten, trygg skolväg, små, homogena, klasser, med aktiv föräldraförening och glada fröknar. Magistrar kan nog vänta tills barnen blir större, visst är det bra med jämlikhet men det är ju det där med män och pedofili...
Kommer ni ihåg Bröderna Lejonhjärta? Har ni läst boken? Minns ni Nangijalas båda gröna dalar? Båda har de små idylliska hus, familjer, trädgårdare, blommande buskar och träd, vita duvor som flyger över taken och över höga, svarta bergen där vargarna jagar om natten. I båda dalarna lever familjer, barn och gamla om varandra. Den stora skillnaden är muren kring den ena. Den, ni vet, som stänger inne Törnrosdalen. Tengils mur.
Astrid Lindgren sa mycket tänkvärt hon, med sina böcker.
Vem är det som bygger upp muren kring dagens idyller? Vem stänger in, och varför?
De har förresten ingen kärnfamilj alls, varken här eller där, bröderna Lejonhjärta.
Scream for me!
13 år sedan
Det finns många funktionella atypiska familjer i Astrid Lindgrens böcker, ensamstående pappor (Saltkråkan, Mio Mio). Som du säger, idyllen kan också vara ett fängelse. Jag tror att barn ska möta alla typer av människor utom drogpåverkade oc hkriminella
SvaraRaderaDrogpåverkade och kriminella är människor de också, och lever i samma värld som barnen gör, och som vi alla gör, den världen barnen måste få lära sig hantera.
SvaraRadera