Det blir kallare

För ett år sedan var det goda tider för många, högkonjunktur och svensken Unnade sig. I år ser det annorlunda ut. Lågkonjunkturens kalla vind snor kring benen inte bara på den som vill låna pengar, utan i ännu högre grad kring den som inte har råd att låna, den som har för mycket månad kvar i slutet av pengarna och avstår att äta för att kunna ge sina barn mat. För den blåser det kallare än någonsin.

Att leva ur hand i mun är ett gammalt uttryck för fattigdom. Det beskriver en situation där man inte ens har tillräckligt för att spara i sin väska till eftermiddagen, utan bara en munfull som inte mättar men dämpar värsta hungern just nu.

Karin Thunberg skriver i SvD om situationen för långtidssjukskrivna. "Vem lyssnar på deras allt svagare röster?" avslutar hon artikeln med att fråga. Vad är det för slags samhälle vi lever i där man behöver ställa en sådan fråga? Thunberg talar för dem med sin starkare röst, men ensam når hon inte långt.

Vill vi leva i ett samhälle där människor tvingas avstå att äta för att kunna ge sina barn mat? Kan vi med stolthet se oss själva i ögonen väl vetande att sjuka och svaga är rädda för regeringens nästa utspel? Jag vet inte hur det är med er, men jag kan det inte. Jag skäms för den girighet som driver samhället idag.