Om IT och gamla stötar

Infontologi citerar, apropå människors, samhällets, institutioners och organisationers sätt att förhålla sig till IT, Douglas Adams:

Anything that is in the world when you’re born is normal and ordinary and is just a natural part of the way the world works. Anything that’s invented between when you’re fifteen and thirty-five is new and exciting and revolutionary and you can probably get a career in it. Anything invented after you’re thirty-five is against the natural order of things

Adams var en klok man. För visst stämmer det? Se er omkring i samhället omkring er. Barn som växer upp idag har aldrig upplevt en värld utan mobiltelefoner och internet. Uppslagsverk i sjuttiofem band som uppdateras vart femte år och då kräver att man traskar iväg till närmaste välsorterade bokhandel och köper ytterligare delar för flera hundra tillhör liksom kassettdäcken och telefonkioskerna lägereldarnas och sagornas tid för dem. För den som växte upp tillsammans med Internet är det inte lika naturligt, nya finesser fascinerar och framstegen har wow-faktor, men det är inget underligt, det är en del av livet som man gläds åt och använder med förtjusning.

Men för dem som sitter på pengarna och i beslutandeposition, de som växte upp pre-Internet, för dem är IT ingen självklarhet. För dem är det i bästa fall en förlängning av det som är självklart för dem, tidningar, uppslagsverk, fasta telefoner, faxar, snigelpost och postorderkataloger och de använder det just så. I sämsta fall är IT i deras ögon en leksak, ett tidsfördriv och en onöda.

Och det är synd.

Och nu blir det modeblogg

Har man sett på maken, tanten har gått och blivit trendig på gamla dagar!

Kära söta ni

Jag är inte döende, jag blev bara lite fnattig på artikeln om de läskiga kistorna.

Bara för säkerhets skull

Mina nära och kära känner mig tillräckligt väl för att aldrig någonsin få för sig att ens reflektera över något sånt här den dagen mitt liv är över, men bara för säkerhets skull vill jag ändå nämna följande:

Miljön är viktig. De generationer som följer efter oss bör också ges möjlighet att andas ren luft, dricka rent vatten och uppleva att snö är vit, inte svart av avgaser och nedfall. Välj därför en raskt nedbrytbar, miljövänlig och så billig som möjligt variant. Knytkalas bättre än catering. Kärlek, omtanke och kramar till de som är kvar bättre än tjusiga kransar och buketter. Sidenbanden med tryck på är INTE MILJÖVÄNLIGA, inga såna.

Och kom ihåg, den dagen jag försvinner så har jag inte gått ifrån er. Jag kommer bara gå lite i förväg och vänta på er när ni kommer ikapp. Jag lovar!

Musikfoto

Musikfotos tema den här veckan är ögon, öron och/eller mun. Min första tanke är den här herren:



Hans ögon ser faktiskt ut så, bilden är inte behandlad på något vis.

Och till den bilden finns väl bara en låt som passar:

Kvinnliga präster

Biskop Bertil Gärtner, sannolikt mest känd för sitt motstånd mot kvinnliga präster, är död. Dagstidningarna skriver om det, såklart, men just jag råkade först på nyheten i en av de prästbloggar jag följer.

Jo, så är det. Ärkehedning som jag är följer jag en skock prästers bloggar. Jag gör det av samma anledning som jag följer de flesta andra bloggar jag följer: de skriver bra, de har en atmosfär i sitt skrivande som gör att jag gärna läser deras ord, och viktigast av allt, de beskriver en sida av samhället jag sällan kommer i kontakt med i mitt dagliga liv.

Förvånad konstaterar jag när jag tittar rätt på saken att jag följer en skock kvinnliga prästers bloggar. Den ende mannen i rullan har slutat jobba som präst och ägnar sina dagar åt något annat. Hur blev det så? Jag funderar över de prästbloggar som rensats ut från rullan och kommer fram till att det har både med perspektivet och atmosfären i bloggarna att göra. Har bloggaren ett för snävt perspektiv blir det lätt internt och jag tappar intresset, och är bloggen alltför styltigt skriven tröttnar jag också raskt. Kan det vara så illa att manliga präster helt enkelt skriver sämre, eller har jag bara haft otur och stött på tråkmånsarna i mina irrfärder på nätet?

Dr Jekyll eller Mr Hyde?

Jag talade med någon om lärarrollens komplexitet, och hur det faktum att läraren också är Bedömaren, den vars uppgift det är att avgöra om eleven nått målet eller inte, ligger som en skugga över inlärandet.

Som lärare kan man hantera detta på olika sätt. Man kan t ex försöka bortse från detta i klassrummet och fokusera på att bemöta eleverna som jämlikar, jobba tillsammans med eleverna och hjälpas åt att finna vägen fram mot målet. Det är den metod som får utbildningsminister Björklund att tugga fradga.

Högst personligen finner jag den metoden lite oärlig, som om man som lärare försökte låtsas att någon annan vore Bedömaren. Jag har ett tydligt intryck av att eleverna, de allra flesta elever, är ständigt medvetna om att läraren faktiskt är Bedömaren. Det skymtar i deras strävan att anpassa sina uppgifter efter hur de tror att läraren vill ha svaren, det glimtar fram i frågor som 'är det här viktigt? Kommer det på provet?' och det märks tydligt i utvecklingssamtalets vanligaste fråga: 'Hur ligger jag till?' Och detta i sin tur leder mig till slutsatsen att om jag, som lärare, försöker agera som om jag inte vore Bedömaren riskerar jag att göra mina elever osäkra och otrygga eftersom de inte vet från dag till dag vilket ben jag står på, om de har Dr Jekyll eller Mr Hyde framför sig.

Men vem vet, jag kanske har helt fel?

Musikfoto

Veckans tema är Dans, och mitt utbud på dansbilder är oerhört begränsat. Därför bestämde jag mig för att tolka uttrycket i en vidare bemärkelse. Lövens dans för vinden kontrasterade vackert mot molnens dans en dag i somras:



Min faibless för nordisk folkmusik överraskar då och då, och min glädje för experimentella arrangemang höjer ett och annat ögonbryn. Technoversionen av den finska gruppen Loitumas Levan Polkka gör mig rent förtjust:



Orginalet är inte så illa det heller:

Desperation

Desperata människor gör desperata drag.

Vi ser det överallt omkring oss i samhället, dagligen ser vi människor göra desperata val för att klara sig i ett allt hårdare, kallare och människofientligare samhälle.

Jag undrar om regeringen också ser det? Jag tvivlar.

Kulturfyra

Vad kul det var att se alla bilder i förra veckans Kulturfyra. Det där med bilder verkar många gilla. Den här veckans fyra kulturella frågor går att besvara med ord eller med bild. Vilket som.

Något jag tycker är kul att fantisera kring ibland är frågor som den som veckans Kulturfyra har.

1. Boken om dig, vilken slags bok skulle det bli? En deckare? En biografi? En faktabok? En romantisk roman? Ett drama? En komedi?

Romantik är inte Harlequin eller Vita Serien. Romantik är artonhundratal, mysticism, dramatiska landskap, dystert väder och svarta olycksbådande fåglar som kretsar mot den grå himlen. Det är vindlande, filosofiska tankar i ett enkelt rum med en bekväm stol, en bokhylla och en brasa. Det är drama och passion, mod och uppoffringar, vänskap och svek, längtan och då och då lite humor. Placera den tanken i en dystopisk nutid och du börjar närma dig.



(besök Ross Dearsleys blogg och se mer fantastisk konst!)

2. Viken författare tycker du skulle passa skriva boken om dig, eller vilken författare skulle du vilja skriv den boken?

Charlotte Brontë



3. Om boken blev film: vilken skådespelare skulle spela dig?

Kathy Bates



4. Finns det någon låt som du tycker handlar om dig på något sätt?

Kunskap och förmåga

Det finns en otydlighet i debatten kring skola och utbildning, kunskapsbegreppet hystas omkring som en färgglad leksak men vad den egentligen innehåller är mer otydligt.

Låt oss använda en konkret bild för att förklara skillnaden:

Att gå är en förmåga, förvärvad och förfinad genom målmedveten träning.

Att veta vart man går är kunskap, uppnådd genom analys av fakta och information som ställs i relation till varandra och vad man redan vet.



Hängde du med, Björklund?

Politiskt ledarskap FTW!

Thomas Bodström är en av landets mer kända socialdemokratiska politiker. Han har en hel del på sin agenda, bland annat sitter han i riksdagen, han spelar fotboll, han är advokat, han är pappa och han sitter i styrelsen till den skola där han har sina barn.

Att gilla konceptet friskola är inte helt rumsrent i alla socialdemokratiska rum vilket fick Expressen att ana en möjlighet till lösnummerförsäljning, så de ställde raskt frågan om vad man tycker om Bodströms engagemang i sina barns skolvardag till bland andra Mona Sahlin. Hon tycks ha hört kritiken mot henne tala om veligt ledarskap och tycks ana ett tillfälle att visa att kritikerna har fel:

Thomas Bodström har haft sina barn på Pysslingen, var nöjd med verksamheten och gick in i styrelsen. Det viktiga för mig och de andra i oppositionen är att barn skall ha bästa möjligs kvalité i omsorgen. Jag skall ta Thomas i örat, men av den anledningen att han måste fråga sig om han har tid med både riksdagsarbetet och styrelsearbetet och allt annat

Samvetsgrannt följer Expressen upp örontagningen. Hur det gick får vi veta ett par dagar senare när Thomas Bodström intervjuas om händelsen och ger oss en glimt in bakom de socialdemokratiska kulisserna:

Hon betonade att hon verkligen tycker att jag sköter riksdagsarbetet bra, men att om jag inte sköter det bra så ska hon ta mig i örat

Någon sa ungefär att en skicklig politisk ledare vet att det är viktigare att framstå som kapabel än att faktiskt vara det. Det känns inte som om jag tar alltför stora ord i min mun om jag antyder att det kanske finns lämpligare ledare för ett parti än den som hytter med fingret mot medarbetare som sköter sitt uppdrag med bravur.

Kulturfyran

Hmm, Kulturfyran har haft två veckor uppehåll. Det har inte varit meningen. Jag har jobbat en hel del och haft fullt upp.
Men, låt oss köra igång en nu, rejält försenad.
Jag tänkte att vi gärna får svara med bilder.

Jag tog häromdagen en bild på stolen bredvid min säng. Bilden, ni ser den överst i inlägget här, säger en del om mitt intresse för böcker, men samtidigt säger den en del om mitt förhållningssätt i livet. Att alltid ha för mycket eller väldigt mycket på gång.

1. Vem är du ur kultursynvinkel? Säg det gärna med en bild.



En bild på min arbetsplats får besvara frågan: böcker, skivor, filmer, internet, Alice Cooper och Yorrick på hedersplatser - Shakespeare och metal innehar särställningar i min kulturella sfär. Och så fönstret öppet för att ta emot det nya, det som jag ännu inte har en aning om att det ens finns.

2. Vilken bok har senast påverkat dig starkt?

Neil Gaimans Fables & Reflections

3. Vilken bok har du senast lagt undan utan att läsa klart?

Year of Magical Thinking av Joan Didion har jag lagt undan flera gånger och har fortfarande inte lyckats ta mig till slutet av. Den är så stark, så vacker, så ärlig och öppen. Jag kommer tveklöst att läsa den till slut men jag måste ta den i portioner, så är det bara.

4. Visa oss ett youtube-klipp eller bild, som gör dig glad.

Musikfoto - färdas

Temat i veckans musikfoto är färdas.

Om morgnarna i bussen till skolan är det trångt, sittplatserna är ofta fyllda redan innan bussen lämnar busstationen och den som kliver på senare får hitta plats där det finns. Bussarna är ofta sena och chaufförerna stressade och inte alltid trevliga. Ändå väljer vi att färdas uteslutande med kollektiva färdmedel numera. Jag äger ingen bil och det är främst helt enkelt för att jag inte har samvete till det längre. Till och med de tidiga morgontimmarna luktar avgas nu, snön smälter svart om våren, polarisarna smälter, algerna blommar. En enda människa som avstår bil gör ingen avgörande skillnad, men jag gör i alla fall inte saken sämre.

Jag väljer att en låt som börjar bli allt vanligare som begravningsmarsch. Den illustrerar också den väg vi människor väljer att fortsätta på när vi desperat håller fast vid en skövlande livsstil:

Lite om lärarlöner

Politikerna vill ha påtagligheter, siffror i kolumner på papper i mappar, utvecklingsbeskrivningar, åtgärdsplaner. De vill kunna få grepp om det undanglidande i lärarjobbet, sätta ord på det som mystiskt beskrivs som ‘vi gör så mycket som inte syns på papperet’. Lärarnas generella ovilja att dokumentera lämnar politikerna trevande efter något konkret i en tillvaro av rökslingor. När de får grepp om de handgripliga NP* hänger de i för kung och fosterland ty här är något mätbart och jämförbart, precis vad de sökte!

Och då blir det såhär.

Så skrev jag i en kommentar till ett inlägg i bloggen Pedagogikpolitik kring SvDs artikel om lärarlönerna i Trelleborgs kommun. Samtidigt läser jag i Expressen hur Björklund uttalar sig om lärarlönerna:

Tycker du att lärare har den lön de förtjänar?
– Det är oerhört känsligt att som utbildningsminister, med en kommunaliserad skola, uttala en åsikt om det, men... jag tycker inte det.
Vad ska du göra åt det då?
– Jag kan inte göra annat än att påtala det

och det kan han ju faktiskt inte. Så länge skolorna är kommunaliserade är det upp till lokala politiker att sätta villkor och löner. Det blir kanske inte så värst jämlikt, och kanske inte så värst mycket lön, men det blir åtminstone... dåligt betalt, snålt med fortbildning och taskig arbetsmiljö i många kommuner i landet.

*Nationella Prov

Nämen!

Familjen Reinfeldt tjänar stora pengar på fastighetsskattereformen berättar DI. Tänka sig!

Björklund möblerar ogenerat om bland ansvarsområdena lär vi oss i Lärarnas Tidning. Tänka sig!

Regeringen kan sin Machiavelli.

Fame costs

Debatten kring utredningen om lärarutbildningens framtid ger mig mycket att tänka på. Från somliga får jag intrycket att det finns en önskan att behålla det som varit, en önskan jag har förståelse för. Det är vilsamt att veta vad man har, och stressande att inte veta vad som kommer. Lärarutbildningen likaväl som skolan tenderar att omstruktureras då och då utifrån politiska nycker, att hamna i historieberättelserna som Den Som Skapade Det Moderna Skolväsendet tycks vara ett eftersträvansvärt öde bland svenska politiker, men resultatet blir kortsiktighet och en svårarbetad miljö för både elever och skolpersonal. Så önskan att slippa ännu en omstrukturering är inte alls svårbegriplig.

Från andra får jag ett intryck att man vill bevara det som finns av ideologiska skäl. Man tycker faktiskt det fungerar bra, eller åtminstone att det fungerar bättre än det som komma skall. Det har jag respekt för, upplever man det så är det klart man argumenterar utifrån det.

Men sen finns en annan grupp som jag ärligt talat är inte riktigt förstår mig på. De har tidigare uttryckt att lärare borde bemötas med mer respekt, ha högre status och högre lön och allt vad det nu är, en och annan uttrycker samma åsikt nu - MEN de vill ha statusen och lönen och respekten utan att behöva ändra på något. De argumenten har jag väldigt svårt att förstå. Hur skulle resultatet kunna ändras om alla variabler förblir som de är?

Förändringar är jobbiga. Systemet i förslaget kräver ett annat tänkesätt, andra rutiner, det ställer andra krav på studenter och lärare än idag, och det pekar mot ett annorlunda skolsystem. Det nya tänkesättet kommer att slå igenom där också. Det kommer att kosta tid, svett och tårar, det kommer att bli jobbigt att tänka om, att ställa om parametrar och ändra rutiner. Men vill vi ha förändringar i resultatet måste vi ändra variablerna. Vill vi ha mer respekt och högre status måste vi agera på ett sätt som ger respekt och status.

Mer respekt och högre status kommer att ge oss mer inflytande och större möjligheter att påverka vår och elevernas arbetssituation. Vi kommer att kunna arbeta effektivare för långsiktighet, för allas lika rättigheter, för miljön, för skolmiljön, för demokrati, för elevinflytande, för svaga elevers möjlighet att bli starka, för starka elevers rätt att flyga, för socialt utsatta elever att förbättra sin position och så vidare, listan kan göras hur lång som helst. Varje litet snäpp vi lyckas ta oss upp i status och respekt innebär lite mer inflytande, och det, tycker jag, vore bra.

Men vi får det inte gratis.

Dokumentation

Det tycks mig som det inom svenskt skolväsende finns en viss motvilja gentemot fenomenet dokumentation. Själv har jag uselt minne och är som en direkt av följd av detta en hängiven dokumenterare. Det som inte är nedskrivet har inte hänt.

För ett par år sedan blev jag av med min almanacka mitt i läsåret. Katastrof! Jag hade inte en aning om vad vi gjort, vad vi inte gjort, vad vi skulle göra eller vem som gjort vad. Eleverna var änglar och utnyttjade inte situationen (tack tack tack allesammans!) men jag kan lovar er att jag kände mig grundligt korkad! Sen dess har jag två almanackor och tackar den moderna tiden för Bluetooth och synkronisering. Tappar jag den ena har jag informationen i den andra.

Det tar mindre tid att dokumentera än att virra omkring och undra vad man gjort och glömt. Det är bekvämt, det är enkelt att dela med andra, och det är varaktigare än minnet. Åtminstone om minnet är av samma sort som mitt.

Så varför dokumenteras inte mer och med större förtjusning i svenska skolor? Jag gissar synnerligen ovetenskapligt och helt utan minsta statistiskt underlag på något av dessa tre alternativ:

Man är bekväm och dessutom lite hemligt rädd att misslyckas med det nya. Man vet vad man har men inte vad man får, och det man har har man ju haft i många år och det har minsann fungerat så bra, varför skulle man göra sig omaket och lära om?

Jo, det är ju tänkbart förstås.

Eller man är smått högfärdig? Det som sker bakom kulisserna är svårt för utomstående att förstå, nästan magiskt, skulle vi skriva ner det skulle det ändå inte förtås ty så mycket outsagt som bara insatta förstår sig på sker.

Nej, så kan det väl inte vara?

Kanske är man rädd och orolig? Kanske är man rädd för att någon ska komma och titta på det man gör och genomskåda ens brister? Säga att kejsaren egentligen är naken och plötsligt skulle man stå där naken ensam och utskrattad?

Så hoppas jag verkligen att det inte är, det vore för sorgligt om det var så man tänkte.

Troligen rör det sig helt enkelt om en oro för det nya, en rädsla för att ändra på det som är och en osäkerhet inför framtiden.

Men vet ni, det är inte så dumt med dokumentation. Det blir som en slags dagböcker, ord och bilder, minnen samlade för nu och eftervärlden.

Musikfoto

Låt som berör är temat i dagens Musikfoto, och det är texten vi skall fokusera på. Dags för lite old school hiphop således. Kombinationen sir Elton John och Tupac kan kännas lite otippad men resultatet berör mig in i hjärtat. Ghetto Gospel berättar både om den verklighet många många människor lever i och den dröm om en bättre framtid för alla Tupac närde och ständigt återkom till i sina texter. I texten framhålls det som görs tydligt med den oväntade kombinationen: oavsett vilken bakgrund vi kommer ifrån, vilken hudfärg, sexuell läggning, religion eller kultur vi är sprungna ur, är vi alla människor och tillsammans kan vi bygga något fantastiskt.

There's no need for you to fear me
If you take your time to hear me
Maybe you can learn to cheer me
it ain't about black and white 'cuz we're human
I hope we see the light before it's ruined
My Ghetto Gospel

Men istället för att omtänksamt dela med oss av vad vi har så att det räcker till alla och ingen står utan byggs murar med grindar och lås. I Malmö har de första bosättarna i det nybyggda ghettot Viktoria Park flyttat in, och jag funderar över om deras vakter, murar och grindar stänger ute den värld de är så rädda för eller stänger in dem själva?



Kanske funderar innevånarna i denna Gated Community i San Fransisco över samma sak?

Jag förstår Björklund

Jodå, ni läste rätt. Det händer att jag förstår Björklunds reaktioner på det han föraktfullt avfärdar som flum.

Det händer t ex när någon avslutar ett meddelande, eller inlägg, med kramisar. I det läget spelar det ingen roll hur många examina och akademiska meriter människan besitter, min respekt för dennes professionalitet får sig en törn. Väljer människan kjamizz som avslutning och pepprar sin text med *fnittrar* eller *hihihi* har vi en lång och seg uppförsbacke framför oss innan vi når någon nivå där jag kan ta honom eller henne på allvar överhuvudtaget.

Jag önskar då och då att jag inte reagerade så, kanske är det någon allergisk reaktion?

Förväxla bara inte min förståelse för Björklunds reaktioner med någon slags sympati för hans ignorans, kontrollmani eller hans fixering vid tonårspojkar.

Skolknotan

En enda skolkare kostar staten 15 miljoner kronor, berättar Expressen. Uträkningen som gjorts av nationalekonomer på uppdrag av skolverket tycks stämma bra.

Haken för de här ungdomarna är ju att väldigt många av dem som i mellanstadiet och högstadiet börjar glida ur skolan, de ramlar ut livslångt. Det leder till två kostnadseffekter: dels måste den personen försörjas av samhället, dels går vi miste om den personens produktionsförmåga, säger nationalekonomen Ingvar Nilsson till SvD

Regeringen lyssnar inte på lärare, vi 'talar i egen sak' och 'lever inte i verkligheten' och 'ser inte de stora sammanhangen', men kanske lyssnar de på nationalekonomer?

Regering och riksdag: Ge skolan en tiondel av dessa pengar, en och en halv miljon per skolkare, och luta er sen tillbaka och se er investering gå med vinst.