Skoldebatten, jag kan inte släppa den

Ibland får jag en känsla av att debatten kring de kommunala skolorna och friskolorna i någon mån handlar om att viljan att förändra är mycket mindre än tanken om att sakernas läge inte är optimala i dagsläget. Man väljer att fokusera på det goda, på det som fungerar väl. Man väljer att inte låtsas om att barn far oerhört illa i svenska skolor, på grund av huvudmans bristande ansvarstagande.

Det känns bekymmersamt.

Hade jag varit drastisk hade jag dragit hemska paralleller till mönsteranläggningar som visas fram för pressrepresentanter, men det avstår jag ifrån. Det finns kommunala skolor som fungerar väl, det finns kommuner som tar sitt uppdrag på yttersta allvar och gör ett mycket gott jobb.

Men det finns andra kommuner också. Bortser vi från det bortser vi från de barn som växer upp där.

Är det rimligt?

Inspirerande visioner

Jag behövde fundera lite över argumenten i skoldebatten, skrev jag häromdagen. Så läste jag Fredriksbloggen om framtid och visioner, och fick tillbaka inspirationen.

Läs ni också, skratta åt Björklund och låt er ett ögonblick förföras och inspireras av visionerandet. Det ger kraft och glädje.

Tänkta tankar

Det är nyttigt att inse att de tankar man själv umgåtts med, lekt med, bollat med, tänkt och vänt och vridit på är inte med automatik lika självklart bekanta för andra. Jag hörde Troed Troedsson tala idag, om framtiden, om det paradigmskifte vi i princip befinner oss i just nu. Egentligen har det redan skett men eftersom vi befinner oss i den fas där vi, som samhälle, ännu inte vant oss vid eller riktigt uppfattat vad som skett - befinner oss i. Han talade bland annat om dagens ungdom, ett ämne jag berört ibland, han talade om kommunikation, om framtid, om attityd och om skolan i framtiden.

Jag kände så väl igen allt det han sa, alla tankar han presenterade och ritade och illustrerade. Jag har tänkt dem, och stämmer in. Han nämnde till och med min tanke om skolan som ett lärdomstempel, dit människor kommer för att studera och lärarna finns och fungerar som en slag mellanting mellan vägvisare, handledare och guider, visar vägen och samlar in mer kunskap; där forskning sker och allt finns samlat och spritt över hela världen på samma gång, eftersom vi lever i den tid vi gör med Internet och öppna gränser (jo, i mina framtidsdrömmar är det öppna gränser). Han kallade det inte lärdomstempel, men han beskrev det precis, så när som på pelarsalarna (men han kan ju inte veta allt) och de många läsrummen, både verkliga, lite här och där i världen, och virtuella.

Men alla reagerade inte likadant. För många var detta nya tankar, inte helt lika bekväma och invanda som mina. Jag är glad att jag såg det, jag har lätt att bara traska iväg i egna tankar och missar att andra tänker på annat sätt.

When shadows come alive

Hon sjunker ihop, stänger in smärtan i sig själv, döljer sig och sin svaghet bakom håret. Inom henne rasar ilskan, smärtan vill ut i arga ord och vilda gester. Men hon stänger den inne, hanterar den själv efter bästa förmåga, ensam utlämnad åt dess kraft.



Vi lever i en kultur där vår position i samhället riskeras om vi visar svaghet. Vi är rädda att det ska komma fram att vi någon gång har ätit antidepressiva tabletter, vi smyger med att vi går till terapeuter och förväntar oss att den som råkat ut för något traumatiskt, kroppsligt, mentalt eller socialt, ska bita ihop och komma igen på rekordtid. Vi tvekar länge innan vi vågar söka hjälp för att vi vet att vi inte bara hamnar i tacksamhetsskuld, vi blottar också strupen för den vi söker hjälp hos genom att visa vår föraktade svaghet. Vem vet när denne kommer att använda detta mot oss?

Det är rätt sjukt, vårt förhållande till svaghet. Vi hjälper gärna, eftersom det placerar oss i den starkes position, men riskerar livet om vi vågar placera oss i den svages ett ögonblick. Istället biter vi ihop tills vi går under. Kollektivt, av all den smärta vi stängt in i oss.

Martin Ezpeleta skriver att Sverige borde gå i terapi. Det har han rätt i.

Se fler skuggbilder på My Modern Met

Alla Hjärtans Dag

Det är nu till helgen, om någon till äventyrs missat det. Jag misstänker att det är bakgrunden till den akuta kärleksnojja som svallar omkring mig som ett stormande hav.

Kära söta unga människor, ta del av en gammal kvinnas livserfarenhet:

Det spelar inte roll om du är lång eller kort, mager som en sticka eller kurvig eller rund. Det gör detsamma om du är nördig eller cool, rolig eller torr som fnöske, charmig som en hundvalp eller iskallt stilig, söt eller rent av uppfattar dig själv som ful. Det gör ingen skillnad om du samlar på frimärken, läser ögonen i kors, spelar gitarr eller skådar fåglar, eller något helt annat som jag inte har plats att räkna upp.

Det finns människor som tycker om dig. Det finns människor som finner dig oerhört attraktiv. Det finns människor vars hela liv har blivit bättre bara för att du finns i deras närhet.

Nojja inte, söndag må tituleras alla hjärtans dag och ge oss en massiv överdos av hjärtan så gulliga att man smäller av, men det är faktiskt bara en vanlig söndag i februari. Oavsett om du firar den eller inte så kom ihåg att du är älskad, och inte bara av mamma!

Skånes djurpark, varghägnet och på slutet några elever

Känner ni till vad som hände i Skånes Djurpark i helgen? Vargarna tog sig ut ur hägnet och flocken avlivades. Vargar är rätt smarta djur, och när en av hannarna väl fått kläm på att det gick att tugga av vajrarna som skulle hålla staketet på plats var det bara en fråga om tid innan de kunde ta sig ut.

I hägnet intill gick därtill mumsiga kronhjortar och bara väntade på att bli söndagslunch för en flock vargar. Djurparkspersonalen såg sig ingen annan råd än att avliva flocken, med skarpa skott. Man såg enligt vissa uppgifter till att få ut alla besökare innan man började skjuta, enligt andra gick det lite annorlunda till. Jag var inte där, så jag vet inte.

Det har ju varit en del skriverier om vargar och vargjakt den senaste tiden, dock inte på det här sättet, men det är inte ämnet för dagen. Istället skulle jag vilja ta avstamp i Kvällspostens artikel om att man tror att vargflocken sannolikt inte var helt harmonisk. Det antyds i t ex SvD att de två hannarna som först tog sig ut "kan ha utmanat den rådande hierarkin" eller helt enkelt velat ta sig ifrån flocken för att det inte fanns plats för dem längre. Kvällsposten igen:

Alfaparet Vera och Viljar och deras flock etablerades i Skånes djurpark under Staffan Åkebys tid som djurparkschef.
Under de senaste åren har vargparet blivit föräldrar till flera ungar.
- Vera har varit mycket produktiv och fått åtta valpar varje år. De flesta av ungarna har vi skickat till andra djurparker, men några har behållits från var årskull för att få en bra struktur i flocken, säger Staffan Åkeby.

Jag håller det för tänkbart att det en djurparkschef ser som en bra struktur i en vargflock inte med automatik överensstämmer med vad vargarna själva tycker.

Men jag kan inte låta bli att känna att vargarnas migration ut ur hägnet var rätt sund. Visserligen är det så att de är så domesticerade att de sannolikt aldrig skulle överleva ute i naturen utan gå på husdjur och kanske rent av människor för att få tag i mat. De är inte vilda, men de är heller inte tama. De är inga husdjur. De befinner sig i ett ingenmansland någonstans däremellan. Trots detta tog de sig därifrån. De föll inte ihop i letargi utan tog sig ut ur hägnet, och även om friheten inte varade länge så hade de den en kort stund.

Någonstans i detta ser jag en parallell till skolungdomar, ihopfösta i klasser där de inte känner att de passar in, där de inte har någon annan plats än möjligen längst ner, kanske rent av under hackkycklingarna, eller svävande som ensamma satelliter utanför alla gemenskaper. Det är inte så konstigt att de också gör som vargarna, gnager av en vajer och tar sig ut. Även om deras gnagande ser annorlunda ut, och består i t ex dagdrömmande, trots eller hysterisk arbetsnarkomani så strävar de också mot friheten.

Det borde vi göra något åt.

Nu ska vi vara nu ska vi vara snälla

I en kommentar till ett annat inlägg här i bloggen skriver Mats om lärarstudenters grubblande över

dilemma om relationer ("Hur kan jag få barnen att tycka om varandra") där idelaen korsar varandra. Alla ska vara snälla - Alla ska ha rätt att välja fritt.

Han sätter fingret på ett av de verkligt stora bekymren i den sociala miljön i svensk skola idag: Alla ska tycka om varandra, alla ska vara snälla och alla ska få vara med, trots att vi när det gäller vuxna utan att blinka accepterar att det faktiskt är som det står i visan "alla kan ju inte älska alla här i världen". I och med att vi har dessa mer eller mindre uttalade förväntningar på att alla barn faktiskt ska lära sig att inte bara acceptera varandra och uppföra sig hövligt mot varandra utan faktiskt tycka om och leka tillsammans med alla andra, utan undantag, ställer vi många gånger högre krav på dem än vi gör på oss själva.

Jag tror att mycket vore vunnet om vi synkroniserade kraven och förväntningarna vi ställer på barnen med kraven och förväntningarna vi ställer på oss själva. Dels skulle det bli en rimligare situation, kraven skulle bli möjliga att leva upp till, dels skulle det vi säger och det vi gör, vi vuxna, plötsligt stämma många gånger bättre överens.

Om vi släppte förväntningarna på att alla barn SKA tycka om alla andra barn på sin dagisavdelning/i sin klass/i sin grupp och ersatte dem med förväntningar på att alla barn SKA uppföra sig hövligt och respektfullt mot alla andra barn, och acceptera dem som individer oavsett om de har glasögon, konstiga kläder, bryter på ett annat språk eller har föräldrar som ägnar sig åt ovanliga saker, strippar, är kommunalråd, sitter i fängelse, eller står på en scen etc tror jag att det skulle bli lättare, både för barnen och för oss vuxna, att nå fram.

Vad tror du?

Svensk Hjälte trots kommunens agerande

Svenska Hjältar, i år står bland andra tioåriga Liv bland de nominerade. Liv var utanför bland eleverna, men det är gry i tösen. Hon samlade ihop pengar och gav skolan för att hjälpa till att finansiera ett besök från Friends med föräldrautbildning, kamratstödshjälp, lärarutbildning med mera. Ett strålande initiativ, givetvis, all heder till tösen. Numera är situationen i skolan annorlunda:

På skolgården är det samling kring hjälten. Alla vill vara med. Precis då ropar någon att USA:s president Obama fått Nobels fredspris.

– Äh, fredspriset borde gå till våran Liv! kommer det unisont.

All heder till tösen, men vad säger vi om skolan och kommunen? Det länder dem inte till heder att en tioårig tös var tvungen att ta tag i situationen för att det skulle hända något. Tyvärr är det en alltför vanlig historia, kommuner runt om i landet brister både i handlingplaner och i praktiskt arbete. Våra barn och unga lever i en fruktansvärt utsatt situation, kommuner bryter mot lagen och räknar kallt med att slippa granskning och påföljd.

Vi kan starta insamlingar och skicka pengar till unga Liv, som borde slippa bära denna ansvarsbörda, vi kan skicka pengar till Friends, men vi kan inte köpa oss fria från vårt ansvar. Det är vi vuxna som måste lära barnen att bete sig mot varandra.

Ett billigt sätt är att föregå med gott exempel.

Skolor bryter mot lagen - igen

BEO, Barn och Elevombudet, är en del av skolinspektionen. De beskriver på sin hemsida sitt uppdrag:

Tillsammans med Skolinspektionen övervakar BEO den del av skollagen (14 a kapitlet) som gäller kränkande behandling. Vi ska också tillsammans med Diskrimineringsombudsmannen (DO) arbeta för att motverka kränkningar, diskriminering och trakasserier av barn och elever. En mycket viktig uppgift är att ta tillvara barn och elevers rättigheter. Det innebär att vi utreder anmälningar om kränkande behandling och kan företräda enskilda barn och elever i domstol.

Vi ska också informera om lagstiftningen och ge råd om hur skolorna kan arbeta förebyggande.

De har ett digert arbete framför sig. Vi läser t ex i SvD om hur kommunala skolor runt om i landet bryter mot skollagen:

Att inte kontakta föräldrarna är brott mot skollagen, menar BEO – skolan är enligt lagen skyldig att agera när man får kännedom om mobbning. Handlingsplikten innebär att man måste börja utreda ett ärende så fort man får informationen och sedan vidta åtgärder.

Men lagen slutar inte där. Skolan är också skydlig att arbeta preventivt för att motverka mobbning och upprätta särskilda likabehandlingsplaner. Men enligt siffror från Skolinspektionen saknar de flesta skolor detta – nio av tio skolor har ingen sådan plan.

– Det är jättenonchalant av kommunerna. Det finns handledning för hur man ska göra så det är inte så att man saknar verktyg. Men det verkar som om skolorna inte insett vilket ansvar man faktiskt har, säger Lars Arrhenius till SvD.se.

Är det okunskap, ovilja eller missriktad spariver som ligger bakom skolornas brister i arbetet mot mobbing? Jag tror tyvärr på en kombination av alla tre, tillsammans med en tanke om att man kommer undan med detta bara man håller varandra om ryggen i kommunen. De flesta barn och föräldrar biter ju ihop och lider i tysthet.

Gör inte det. Bit inte ihop. Säg ifrån, lev om, protestera, skrik och klaga och får ni ingen hjälp så vänd er till högre instans, och sen ännu högre. Maila t ex direkt till BEO: beo@skolinspektionen.se

Mobbing är inte ok någonstans, ingen behöver finna sig i det och skolan är skyldig att informera och agera. Det är inte helt okomplicerat att få stopp på mobbing, men ingen ska behöva stå ensam mot både mobbare och skola.

Winds of change

Det är en intressant tid vi lever i. Saker och ting tycks gå både bakåt och framåt på samma gång, samtidigt som krafter som absolut inte vill ändra på något alls tjuter i högan sky och protesterar mot all form av förändring.

Som alltid i tider som dessa finns en risk att en och annan som inte är lika snabb som alla andra, inte lika stark och inte lika redo att stå på sig blir nedtrampad, faller av vagnen och blir ensam kvar och utlämnad åt att klara sig bäst h*n kan.

Det är ett bekymmer. Förändring är oundviklig, om vi aldrig varit villiga att förändra något hade vi inte kommit långt här i världen, men nog borde vi vara kloka nog vid det här laget att se till att vi inte förändrar på bekostnad av människor? Förändring borde gå mot öppenhet, frihet, samarbete och fred, inte mot murar, åtskillnad, segregation och misstänksamhet, borde den inte?

Vad ingår i lärarjobbet?

I Christermagisters blogg har en diskussion kring vad som egentligen ingår i lärarjobbet utbrutit. Magister-Janne skrev i en kommentar bland annat:

Skulle man använda samma retorik från ledningen som i skolan på t ex volvo eller en liten mekanisk verkstad skulle arbetarna häpna och facket ställa till ett h-vete. Omöjligt helt enkelt…

I skolan förväntas man ju nästan utföra renovering, sköta service av fastigheten samt köpa inredning med egna pengar, vilket är fullständigt rimligt?
Man ska både städa och laga saker dessutom – vad gör vaktmästaren? Finns det en sån?

Frågeställningen är viktig ur många aspekter. Förväntas lärarna lägga arbetstid på att hålla lokalerna i skick blir det mindre tid över till undervisning och elever, lärarnas fokus blir splittrat och arbetsuppgifterna otydliga. Förväntas lärarna göra detta utanför arbetstid undrar jag, ärligt talat, varför facket inte exploderar i protester. Christermagister skriver i sitt inlägg om att utnyttja lärarkompetensen om hur mycket tid han la på annat än lärarjobbet, åtminstone när han var yngre:

Jag tänker på hur jag tog föräldrarna till hjälp och målade om hela klassrummet, samt grupprummen utanför, när jag fick mitt första jobb. På hur många gånger jag har rotat runt i skolornas källare för att hitta bokhyllor, bord och stolar som går att använda efter några timmars renovering (och ibland inköp av material för egna pengar). Jag tänker på hur många gånger jag har spenderat flera dagar med att packa ner (och sedan upp) mina och elevernas saker i lådor för att vi måste byta klassrum. Ibland har jag fått lov att bära allt själv… Jag har köpt en massa böcker för egna pengar och använt i skolan, ramat in och satt upp tavlor på väggarna, rensat avlopp, tvättat gardiner, bytt lampor… Och hur mycket tid som i regel går åt till att stå i kö vid kopiatorn, vänta på en dator att arbeta vid och sedan logga in på det gamla skrället vill jag inte ens tänka på!

Visst kan man argumentera om hur viktigt det är med föräldrarengagemang, sannolikt gjorde måleriprojektet sitt till för att föräldrarna skulle lära känna varandra och Christer, åtminstone de som deltog, men jag funderar krasst över vem som betalade färgen? Och hur rimligt är det att en lärare förväntas acceptera ett klassrum som är i så usel skick att det måste akutmålas och möblerna renoveras innan eleverna kan använda det? Vad är det för slags arbetsmiljö, egentligen?

Janne framhåller att detta inte är en alldeles självklar fråga, där finns en hel del förväntningar från andra håll än skolledningens också:

Det klassiska och svårlösta dilemmat mellan att å ena sidan hålla fast vid sin yrkesroll (och status) och å andra sidan göra ett slags evigt undantag för att ”ställa upp för laget”.

Håller man på sitt blir man stämplad som osolidarisk och svår att samarbeta med, men ställer man upp för laget sätter man krokben för både sig själv och kollegorna.

Mitt svar är att det är just detta som är nyckeln till problemet - om vi istället för att 'ställa upp för laget' genom att rensa avloppet, renovera möbler eller byta lysrör 'ställer upp för laget' tillsammans, genom att påpeka att detta inte ingår i vårt jobb men att det måste fixas för att vi ska kunna göra ett gott jobb och stöttar varandra till att inte falla till föga och fixa det 'bara den här gången' kan vi ändra på detta.

Det är inte så enkelt som det låter, det kräver organisation, mod och ihärdighet, och det kräver att vi härdar våra hjärtan och inte fixar lite 'för elevernas skull'. Det är ju för elevernas skull vi behöver få bukt med detta bortvittrande av vår arbetstid, inte sant? Det är inte vi som brister i vårt uppdrag när färgen faller från väggarna och möblerna är trasiga, det är vår arbetsgivare. Det är vår arbetsgivares plikt att reda ut saken, inte vår.

Skulle det kännas för jobbigt, och klassrummet helt orimligt för eleverna finns det andra lokaler på skolan man kan använda så länge - bibliotek, matsal, uppehållsrum, kanske. Konferensrum, rektorsexpedition osv.

Gubbslem

Jag har återigen anledning att skämmas över hur mina generationskamrater uppför sig i samband med allmänna festligheter. På en musikfest anordnad för att samla in lite pengar till bröstcancerfonden uppförde sig än en gång den uppväxande generationen som man bör uppföra sig på en allmän festlighet, de dansade till musiken, umgicks, pratade, skrattade och var allmänt trevliga. En glädje att se.

Mina generationskamrater söp. Framförallt männen söp och raglade bokstavligt talat omkring, högljutt hojtande *skämtsamheter* och skrattande åt sina egna skämt. Inte mycket till förebilder, men om det stannat därvid.

Men du, slem, som valde att stöta på en femtonåring, hur tänkte du? Tänkte du överhuvudtaget på att hon var yngre än din egen dotter, som generad fick gå och be om ursäkt å dina vägnar? Trodde du verkligen att en femtonåring skulle vilja mysa med dig, som du föreslog? Trodde du hon skulle tycka att du var go när du tryckte dig mot henne?

Ett råd till dig, gubbslem: drick aldrig mer. Din stackars dotter förklarade att du inte alls är sån när du är nykter, så håll dig nykter i fortsättningen. Du klarar inte att hantera alkohol.

Skolavgifter

Mobiltelefonetikett som disktuerades igår är ett lite rart problem som nog mest har sin grund i bristande tolerans och ovana.

Skolavgifter är ett större problem, och inte alls särskilt rart, och har snarare sin grund i arrogans och obetänksamhet.

I skollagen står bland annat följande:

2 § Alla barn och ungdomar skall, oberoende av kön, geografiskt hemvist samt sociala och ekonomiska förhållanden, ha lika tillgång till utbildning i det offentliga skolväsendet för barn och ungdom.

4 § Utbildningen i grundskolan skall vara avgiftsfri för eleverna. De skall utan kostnad ha tillgång till böcker, skrivmateriel, verktyg och andra hjälpmedel som behövs för en tidsenlig utbildning. I verksamheten får dock förekomma enstaka inslag som kan föranleda en obetydlig kostnad för eleverna.

21 § Utbildningen i gymnasieskolan skall vara avgiftsfri för eleverna. De skall utan kostnad ha tillgång till böcker, verktyg och andra hjälpmedel som behövs för en tidsenlig utbildning. Huvudmannen får dock besluta att eleverna skall hålla sig med enstaka egna hjälpmedel. I verksamheten får också förekomma enstaka inslag som kan medföra en obetydlig kostnad för eleverna.

Expressen inleder idag en artikelserie om skolavgifterna och om hur stora hål den lilla femtiolappen till frökens blommor, matsäckarna varje gång det ska vara utflykt, slanten till buss och inträde och glass på museibesöket, krav på skridskor och skidutrustning till idrotten etc gräver i fattiga familjers ekonomi. Bytardagar i all ära, har man inget att byta med kostar även den begagnade idrottsutrustningen pengar. Avgifterna kan tyckas små och oskyldiga var för sig, men sammanlagt blir det ofta uppåt en tusenlapp per barn och termin, inte en så obetydlig kostnad. För en ensamstående flerbarnsförälder kan dessa tusenlappar bli den tuva som stjälper hela ekonomin.

Skolresor, friluftsdagar och presentinsamlingar tvingar honom att jobba extra för att klara vardagen.
Ensamstående trebarnspappan Sören Andersson vill inte göra fler matsäckar.
- Men man har inte lust att ställa sig upp på ett föräldramöte och säga att man inte har råd

Läste ni 2 § i skollagen i citatet ovan? "Alla barn och ungdomar skall, oberoende av kön, geografiskt hemvist samt sociala och ekonomiska förhållanden, ha lika
tillgång till utbildning i det offentliga skolväsendet för barn och ungdom" Alla barn och ungdomar inkluderar även barn och ungdomar i fattiga familjer. När de tvingas avstå studiebesök, utflykter och annat med den ena kreativa ursäkten efter den andra, för vem vill stigmatiseras med fattigmärket i pannan?, får de inte längre full tillgång till utbildning.

För hundra år sedan kunde läraren ange 'saknar skor eller ytterkläder' som giltig frånvaroorsak för eleverna, i synnerhet under vintern. Är det dit vi är på väg igen? Är det acceptabelt i vårt samhälle?

Jag tycker inte det.

Tack och lov att det kommer en generation efter oss!

Jag har sagt det förr, och jag säger det igen: ungarna som växer upp nu har banne mig potential att reda upp all skit vi och våra föräldrar har ställt till. Hur de har skaffat sig den förblir nog ett mysterium, men faktum är att de har den.

Kolla den här tösen, t ex:

10 år och gör mer mot mobbning än flera skolledningar sammanlagt lyckas åstadkomma på ett år. Snygg i håret är hon också.

You rock, Liv!

Skolknotan

En enda skolkare kostar staten 15 miljoner kronor, berättar Expressen. Uträkningen som gjorts av nationalekonomer på uppdrag av skolverket tycks stämma bra.

Haken för de här ungdomarna är ju att väldigt många av dem som i mellanstadiet och högstadiet börjar glida ur skolan, de ramlar ut livslångt. Det leder till två kostnadseffekter: dels måste den personen försörjas av samhället, dels går vi miste om den personens produktionsförmåga, säger nationalekonomen Ingvar Nilsson till SvD

Regeringen lyssnar inte på lärare, vi 'talar i egen sak' och 'lever inte i verkligheten' och 'ser inte de stora sammanhangen', men kanske lyssnar de på nationalekonomer?

Regering och riksdag: Ge skolan en tiondel av dessa pengar, en och en halv miljon per skolkare, och luta er sen tillbaka och se er investering gå med vinst.

Övervakade elever är övergivna

Josh visar vägen till en artikel i SvD. Svenska Stöldskyddsföreningen har beställt en undersökning av hur gymnasielever och deras föräldrar, lärare och rektorer ställer sig till det här med kameraövervakning, och resultatet redovisas stolt. Jag hoppas ni inte har något emot att jag fokuserar på eleverna? Har ni läst min blogg tidigare förvånar det er antagligen inte. Undersökningen visar följande:

•70 procent av gymnasieeleverna tror att kameraövervakning skulle öka tryggheten i skolan.

•89 procent av gymnasieeleverna tror att det skulle förebygga skadegörelse i skolan.

•Nio av tio gymnasieelever skulle tillåta kameraövervakning på den egna skolgården och på vissa platser inomhus i skolan, under förutsättning att de visste att materialet bara skulle användas om något allvarligt inträffat (stöld, skadegörelse, mobbning, våld eller narkotikalangning) och om det var en av skolan utsedd säkerhetsansvarig som fick tillgång till materialet.

[...]

•Sju av tio gymnasieelever skulle till och med tillåta kameraövervakning inne i klassrummen.

Det stämmer. Ungdomar ställer sig positiva till kameraövervakning, de frågar rent av efter det. Det intressanta är varför de vill ha den. Det är en sorglig sanning om ungdomars verklighet som visar sig i svaret. Elever som svarat på frågan om vad de skulle vilja ändra på för att göra sin egen verklighet bättre är mellan fjorton och sexton. De kommer ur olika socialgrupper, bor i olika kommuner i landet och både i tätort och på landsbygd. De sa såhär, och var isande överens:

“Vi vill att det ska finnas vuxna där vi är. På rasterna i skolan, utanför skolan vid skolbussen, på vägen dit och hem. Vi vill att det ska finnas vuxna ute på kvällarna också, vi vill att det ska finnas någon som kan sätta stopp innan det blir bråk, för det kan vi inte. Och vi vill att det ska finnas någon man kan be om hjälp, och fråga om råd. Men om det inte kan finnas det, för att de vuxna inte har tid och det inte finns pengar så vill vi åtminstone att det finns kameror så att det filmas vad som händer så man kan bevisa efteråt vem som gjorde vad.”

De vill ha vuxna närvarande. Kamerorna är bättre än den utsatthet de upplever idag, bättre än ingenting, men det de vill ha är vuxna.

Socialt utsatt miljö

Om den bisarra logik som ändå finns när unga människor dödar skriver SvD:

Läkaren Clara Gumpert, som är verksam vid sektionen för rättpsykiatri på Karolinska institutet, har tidigare jobbat nästan tio år på behandlingshem för svårt kriminellt belastade ungdomar [...] Det är först i efterhand som man kan se ett slags logik, även om den kan vara bisarr. – Man får inte glömma att det inte bara handlar om individ, utan också om situation. Nästan vem som helst kan döda under mycket pressade förhållanden. Många gånger rör det sig om en serie olyckliga omständigheter

Niklas Långström, chef för Centrum för våldsprevention vid Karolinska institutet tar vid och svarar på frågan om det kan finnas grupptryck med i bilden om där bara är två personer i gruppen:

 Två personer i en intensiv ­relation där starka känslor är i omlopp kan gå in i ett slags ”bubbla” där de skapar sin egen värld. Den enes missuppfattningar och feltolkningar kan tas över av den andre och vridas än mer. Paret kan uppleva samma utanförskap gentemot omgivningen som medlemmar i kriminella gäng. Man påverkas knappt av något utanför bubblan.

Artikeln talar också om hur viktig miljön är i sammanhanget:

Precis som för de flesta brott har den socioekonomiska bakgrunden viss betydelse. Att växa upp i en socialt utsatt miljö ökar risken, än mer om föräldrarna själva är kriminella eller missbrukare. Likadant är det om man själv erfarit övergrepp, eller om man har kriminella kamrater som accepterar eller uppmuntrar våld.

Flera av de unga våldsverkarna i de uppmärksammade brotten under de senare åren har kommit från det som brukar kallas 'välbärgade medelklasshem'. Det kan tyckas att det borde vara motsatsen till en socialt utsatt miljö, men skenet kan bedra.

Oh nej, inte ännu en!

Jag vet inte om det är mitt minne som filtrerar tidigare år men har verkligen så fruktansvärt många unga människor råkat illa ut varje sommar? Nej, det kan inte vara möjligt! Nog måste det vara exceptionellt, och ett förfärligt undantag det som händer just nu?

Jag känner mig mycket gammal

På spaning uti den tid som flyr

Dagens föräldrageneration kallas ofta den ironiska generationen. Ironi är en svårbemästrad konst, och få ens i den ironiska generationen bemästrar den i någon högre grad. Den kräver fingertoppskänsla, elegans, timing och uppbyggnad, och den kräver att den man kommunicerar med är insatt i den värld man ironiserar kring. Fattas någon beståndsdel blir det vanligen plump lyteskomik av det hela, och inte alls vare sig roligt eller minnesvärt.

Den uppväxande generationen, våra barn, borde benämnas den kommunicerande generationen. Det kommuniceras konstant, hela tiden, i oändligt antal riktningar, på olika nivåer, på skämt och på allvar på samma gång med olika personer.

Föräldragenerationen tar ofta illa upp när den kommunicerande generationen skickar sms på mobilen samtidigt som de talar med föräldern. Man känner sig, från den ironiska generationens sida, ringaktad och ouppmärksammad. Man känner sig förbisprungen och gammal, och kan ibland reagera som gamla generationer reagerat på det nya obegripliga i alla tider: med ilska och avståndstagande.

Och det är ju dumt.

Jag noterade idag hur moderna människor kommunicerar med sina hörlurar. När man möter någon bekant skickar man en signal om sin egen tillgänglighetsstatus med dessa. Tar man av sig dem med en tydlig rörelse signalerar man att man är tillgänglig för en stunds samtal. Tar man av sig den ena och låter den hänga ner har man visat att man hinner stanna till, hälsa och utbyta ett par ord men inte mer. Tar man av sig den ena och håller den i handen signalerar man att man hinner sakta ner farten, hälsa, men måste gå vidare. Behåller man hörlurarna på och vinkar signalerar man Upptagen, hinner inte stanna nu, vi pratar en annan gång!

Så praktiskt!

Säkert finns fler lika praktiska kommunikatorer som jag ännu inte upptäckt, berätta gärna om ni noterar något intressant.

Lärare är väl också människor? Ja, det är just vad de är

Jag skrev igår lite om det faktum att lärare, precis som t ex poliser, på många sätt är offentliga personer. Jag skrev det som en utveckling av min kommentar hos Jag ska bli lärare men uttryckte mig lite illa, eftersom mina ord tolkades som att lärare bör vara mönstermedborgare, prydligt perfekta ut i ögonfransarna.

Och så var det inte jag tänkte, snarare tvärtom, egentligen.

Det jag tänkte när jag skrev

Som lärare är man i allt väsentligt en offentlig person. Att vara offentlig person innebär att man har ögon på sig även när man inte direkt befinner sig i sin yrkesroll, i synnerhet när man befinner sig i det offentliga rummet

var istället att man som lärare vinner mycket på att vara sig själv, så långt det är praktiskt möjligt, i klassrummet och bland kollegorna. Man kan tycka att det känns onödigt och fånigt att behöva säga rent ut att man t ex är homosexuell, tillhör Jehovas Vittnen eller att man på hobbybasis spelar i ett dansband. Det är väl inget som påverkar ens arbete, man är inte sämre på att lära ut konsten att trassla upp en ekvation för att man tillhör en speciell församling, eller sämre på att lära eleverna göra volter för att man är basist i ett dansband, eller hur? Givetvis inte, precis som det gör fullkomligt detsamma om man lever tillsammans med Anna eller Erik.

Men, för det finns ett men. Den lärare som valt att inte berätta om exempelvis sin homosexualitet löper ständigt risken att någon ser att h*n lever tillsammans med en person av samma kön, och att ryktet börjar gå. Och vips är det som egentligen är fullkomligt irrelevant i sammanhanget en stor sak, och frågan varför personen inte sagt något börjar viskas bakom ryggen på läraren.

Har man däremot varit öppen med det från början, redan vid anställningsintervjun, så har man tagit udden av skvallret. Jag menar inte att man ständigt ska prata om saken, såklart, den är trots allt en rätt oviktig detalj, det räcker gott med att vara sig själv så att man inte riskerar att ens yrkesjag rätt som det är frontalkrockar med ens privata jag. I synnerhet för den som, i likhet med poliser och lärare, har ett yrke där människors bild av vem h*n är ett arbetsverktyg finns det mycket att vinna på att spela med öppna kort, att hitta en balanspunkt där h*n kan vara sig själv och undvika, så långt det går, att försöka leva upp till en bild av perfektion, samtidigt som h*n minns att för elever, föräldrar och framtida arbetsgivare är och förblir h*n läraren även vid fruktdisken på Konsum.

När man funnit den balansen, då blir man en hejdundrande förebild kan jag lova!