Nu blir det valårsmys

SvDs Göran Eriksson pekar på hur alliansen ändrar taktik nu när valet närmar sig med stormsteg.

Igår halkade dock jobbskatteavdraget ner två pinnhål på regeringens prioriteringslista. Först kommer breda skattesänkningar för pensionärer, sedan insatser för barnfamiljer, särskilt ensamstående föräldrar utan jobb eller med deltidsarbete.

Pensionärer är en stor och homogen grupp, ensamstående föräldrar en annan, men de har ett, för politiker, mycket viktigt gemensamt drag: de är väljare.

Förhoppningen är, helt enkelt, att människor nu ska förmås att lyssna på vad som sägs under det dryga halvår som återstår till valet istället för att envisas med att hänga fast i utförsäkringar som driver folk till självmord, missbruk och misär, hur arbetslösheten rakat i höjden, hur arbetslinjen visade sig handla om att det ska finnas någon som står beredd att rycka ut och torka skit i bättre folks trapphus en söndageftermiddag, hur en mössa på en facebookbild värderas högre än både kompetens och faktisk lämplighet på arbetsmarknaden...

När det är valår förändras alltså kärnan i regeringens politik. Arbetslinjen förde de borgerliga till makten, nu ska trygghetslinjen rädda dem kvar.

Det är inte så dumt att minnas vad som sagts och gjorts under de år de fått bestämma, det är trots allt valår i år.

Förändringars tidevarv

Det är mycket som förändrats i världen på senare tid. Ska vi vara ärliga förändras det nog hela tiden, men på senare tid har det blivit så tydligt, upplever jag. Kanske är det åldern som gör att jag upplever att samhället blir allt kallare, hårdare och mindre tillåtande, att individens utrymme blir allt mindre, skillnaderna ökar och hierarkierna blir tydligare samtidigt som fördömandet mot den som inte följer mallen och rör sig åt samma håll samtidigt allt mer markerat.

Det är inte så roligt att se.

Kapten Uppenbar om barns sömnvanor

Barn som inte väcks och dras ur sängen i gryningen sju dagar i veckan blir friskare och starkare än de barn som inte får sova ut åtminstone på helgerna, berättar Expressen.

Nämen?

Allvarligt talat, det visste vi redan, inte sant? Ändå finns det gott om barn som halvvakna dras genom gryningsmörkret på väg till dagis och fritids av sina föräldrar med dåligt samvete. Föräldrarna har inget val, de måste till jobbet och ingen annan kan ta hand om barnens morgonrutin.

Varför gör vi inget åt detta? Vill vi inte att alla barn ska vara så friska och starka det någonsin går? Vill vi inte att de ska utvecklas till sin fulla potential?

Jag vill det åtminstone.

Skolavgifter

Mobiltelefonetikett som disktuerades igår är ett lite rart problem som nog mest har sin grund i bristande tolerans och ovana.

Skolavgifter är ett större problem, och inte alls särskilt rart, och har snarare sin grund i arrogans och obetänksamhet.

I skollagen står bland annat följande:

2 § Alla barn och ungdomar skall, oberoende av kön, geografiskt hemvist samt sociala och ekonomiska förhållanden, ha lika tillgång till utbildning i det offentliga skolväsendet för barn och ungdom.

4 § Utbildningen i grundskolan skall vara avgiftsfri för eleverna. De skall utan kostnad ha tillgång till böcker, skrivmateriel, verktyg och andra hjälpmedel som behövs för en tidsenlig utbildning. I verksamheten får dock förekomma enstaka inslag som kan föranleda en obetydlig kostnad för eleverna.

21 § Utbildningen i gymnasieskolan skall vara avgiftsfri för eleverna. De skall utan kostnad ha tillgång till böcker, verktyg och andra hjälpmedel som behövs för en tidsenlig utbildning. Huvudmannen får dock besluta att eleverna skall hålla sig med enstaka egna hjälpmedel. I verksamheten får också förekomma enstaka inslag som kan medföra en obetydlig kostnad för eleverna.

Expressen inleder idag en artikelserie om skolavgifterna och om hur stora hål den lilla femtiolappen till frökens blommor, matsäckarna varje gång det ska vara utflykt, slanten till buss och inträde och glass på museibesöket, krav på skridskor och skidutrustning till idrotten etc gräver i fattiga familjers ekonomi. Bytardagar i all ära, har man inget att byta med kostar även den begagnade idrottsutrustningen pengar. Avgifterna kan tyckas små och oskyldiga var för sig, men sammanlagt blir det ofta uppåt en tusenlapp per barn och termin, inte en så obetydlig kostnad. För en ensamstående flerbarnsförälder kan dessa tusenlappar bli den tuva som stjälper hela ekonomin.

Skolresor, friluftsdagar och presentinsamlingar tvingar honom att jobba extra för att klara vardagen.
Ensamstående trebarnspappan Sören Andersson vill inte göra fler matsäckar.
- Men man har inte lust att ställa sig upp på ett föräldramöte och säga att man inte har råd

Läste ni 2 § i skollagen i citatet ovan? "Alla barn och ungdomar skall, oberoende av kön, geografiskt hemvist samt sociala och ekonomiska förhållanden, ha lika
tillgång till utbildning i det offentliga skolväsendet för barn och ungdom" Alla barn och ungdomar inkluderar även barn och ungdomar i fattiga familjer. När de tvingas avstå studiebesök, utflykter och annat med den ena kreativa ursäkten efter den andra, för vem vill stigmatiseras med fattigmärket i pannan?, får de inte längre full tillgång till utbildning.

För hundra år sedan kunde läraren ange 'saknar skor eller ytterkläder' som giltig frånvaroorsak för eleverna, i synnerhet under vintern. Är det dit vi är på väg igen? Är det acceptabelt i vårt samhälle?

Jag tycker inte det.

Fame costs

Debatten kring utredningen om lärarutbildningens framtid ger mig mycket att tänka på. Från somliga får jag intrycket att det finns en önskan att behålla det som varit, en önskan jag har förståelse för. Det är vilsamt att veta vad man har, och stressande att inte veta vad som kommer. Lärarutbildningen likaväl som skolan tenderar att omstruktureras då och då utifrån politiska nycker, att hamna i historieberättelserna som Den Som Skapade Det Moderna Skolväsendet tycks vara ett eftersträvansvärt öde bland svenska politiker, men resultatet blir kortsiktighet och en svårarbetad miljö för både elever och skolpersonal. Så önskan att slippa ännu en omstrukturering är inte alls svårbegriplig.

Från andra får jag ett intryck att man vill bevara det som finns av ideologiska skäl. Man tycker faktiskt det fungerar bra, eller åtminstone att det fungerar bättre än det som komma skall. Det har jag respekt för, upplever man det så är det klart man argumenterar utifrån det.

Men sen finns en annan grupp som jag ärligt talat är inte riktigt förstår mig på. De har tidigare uttryckt att lärare borde bemötas med mer respekt, ha högre status och högre lön och allt vad det nu är, en och annan uttrycker samma åsikt nu - MEN de vill ha statusen och lönen och respekten utan att behöva ändra på något. De argumenten har jag väldigt svårt att förstå. Hur skulle resultatet kunna ändras om alla variabler förblir som de är?

Förändringar är jobbiga. Systemet i förslaget kräver ett annat tänkesätt, andra rutiner, det ställer andra krav på studenter och lärare än idag, och det pekar mot ett annorlunda skolsystem. Det nya tänkesättet kommer att slå igenom där också. Det kommer att kosta tid, svett och tårar, det kommer att bli jobbigt att tänka om, att ställa om parametrar och ändra rutiner. Men vill vi ha förändringar i resultatet måste vi ändra variablerna. Vill vi ha mer respekt och högre status måste vi agera på ett sätt som ger respekt och status.

Mer respekt och högre status kommer att ge oss mer inflytande och större möjligheter att påverka vår och elevernas arbetssituation. Vi kommer att kunna arbeta effektivare för långsiktighet, för allas lika rättigheter, för miljön, för skolmiljön, för demokrati, för elevinflytande, för svaga elevers möjlighet att bli starka, för starka elevers rätt att flyga, för socialt utsatta elever att förbättra sin position och så vidare, listan kan göras hur lång som helst. Varje litet snäpp vi lyckas ta oss upp i status och respekt innebär lite mer inflytande, och det, tycker jag, vore bra.

Men vi får det inte gratis.

Om Bröstcancer

Ken Ring framförde låten Be en Bön i tv4 Nyhetsmorgon. Jag vet inte hur längre det ligger kvar, passa på att titta. I låten berättar han om när hans äldre syster June, bara sexton år efter att deras mamma gått bort i cancer, fick bröstcancer, han beskriver hur han tappade telefonen och föll ihop på marken vid beskedet. Han beskriver hur hon försöker skydda honom och trösta honom men "hur ska jag kunna glömma bort den där stunden när jag satt bredvid mamma och torkade blod ifrån munnen?"

Med tårar rinnande nerför kinderna rappar han "jag är så rädd i mitt lilla hörn, jag ber en bön för jag vill inte att du ska dö" och sätter ord på den hjälplöshet, den förtvivlan och den förtvivlan en anhörig känner.

Har du en slant över, fundera på om du inte borde skänka den till Bröstcancerfonden. Det är en sjukdom som slår till i alla samhällsklasser. Den finns i två varianter, den ena är ärftlig. Det innebär att en och samma familj kan drabbas, som i Kens fall, om och om igen. Många överlever men mer än var fjärde dör.

Gör vad du kan för att bidra till att fler överlever och färre drabbas, ok?

Rosa Gänget

Sydsvenskan berättar att "Distriktet Bundelkhand i södra Uttar Pradesh, där Sampat Pal bor, är så långt från det moderna Indien, Bollywood och IT-under man kan komma". Vi får veta att här "har det inte regnat på fem år, bönderna är fattiga och ofta av låg kast. Flickorna gifts bort tidigt och i vissa byar kan det vara svårt att hitta en enda kvinna som kan läsa. Många män lämnar sina familjer för att tjäna pengar i storstädernas slumområden. Det demokratiska systemet fungerar inte – maffian har starkt fäste och utpressar de ensamma kvinnorna med våld. – Ofta handlar problemen här om att de fattiga är förtryckta av de mäktiga i byn och behöver hjälp, säger Sampat Pal"

Det är här Gulabi Gang kommer in i bilden. Ett gäng kvinnor i illrosa saris som kämpar för fattigas rättigheter, bekämpar korruption, köper symaskiner, startar utbildningscentra, stöttar och hjälper varandra och andra kvinnor och lyckats dessutom med konststycket att få västerländska media att rikta uppmärksamheten mot situationen på landsbygden i Indien.

Jag funderar osökt på var de svenska klämkäcka KvinnorKan-mässorna hamnar i relation till detta gäng?

The one in black

Varudeklaration verkar vara dagens melodi. Var jag kommer ifrån, vad jag gjort och vad som gjorts mot mig är vad som gjort mig till den jag är. Jag tänker inte skriva om det, det är inte bara min historia och allt för många riskerar att fara illa om jag berättade den.

Jag fokuserar på nuet istället och lånar ord från the late, great Mr Johnny Cash:

Yesterday's answer

Internet har förändrat verkligheten för många människor. Idag har vi möjlighet att finna själsfränder över hela världen, att få kontakt med likasinnade och kommunicera oavsett tidszon och geografiska detaljer. Nationsgränsernas betydelse minskar, vilket paradoxalt nog innebär att nationalismen ökar, i en föränderlig värld blir det välbekanta hemvana, övergångsobjektet, viktigare. Ännu viktigare blir det att man har något bekant att hålla sig i när ekonomin rasar, jobben försvinner, klassgränserna blir tydligare och man plötsligt inte känner igen världen omkring sig längre.

Men vet ni, det är inte farligt. Internetet är inte ondska, det är inget hot. Det är ett kommunikationsverktyg. Som en telefon, eller ett brev, eller runor ristade i sten. Inget att vara rädd för, utan något att glädjas åt, något som gör världen riktare, mindre och verkligare för oss alla. Nationsgränsers minskade betydelse är något bra, möten och samarbete ökar förståelsen människor emellan och förståelse minskar rädslan. Det är bra för världen på alla sätt.

Dagens frågor behöver andra svar än gårdagens. Det betyder inte att de nya svaren är sämre, eller farligare, eller konstigare. De är bara annorlunda. Släpp taget om den gamla slitna nallen, se den för vad den är, sätt upp den på hyllan och gå vidare i världen utan rädsla. Det går.

Ville bara påminna om den saken.

Radhus, rottweiler, rastaweed

Mäsklukten i radhuskvarteren runt om i landet har ersatts av den tunga lukten från doftgranar, berättar Expressen. Doftgranarna används, får vi veta, för att dölja lukten från haschodlingarna i klädkammare, på vindar, i badkar och i sovrum. Svensson odlar både för husbehov och för att dryga ut hushållskassan, och det är, enligt artikeln, främst medelklassen som hålls med gröna garderober. Marijuanan förvaras i Tupperwarelådor och i kryddhyllor, och barnen får veta att pappas blommor pratar man inte om bland kompisar och på dagis.

Flera beskriver sin drogkonsumtion som ett intellektuellt alternativ till det fördummande underklassupandet:
- Jag tror att det var poeten Raymond Carver som sa att marijuana fick honom att se saker ur ett annat perspektiv. Vi som röker på är tänkande människor, som gillar att diskutera och analysera. Alkohol blir man bara korkad av, säger en forskare på Stockholms universitet.
En socialantropolog berättar att han måste röka på för att inte dö av uttråkning över sina böcker och tjocka avhandlingar. En poet erkänner att han försökt skriva en hel diktsamling med jointen i mungipan:
- Fast det blev tyvärr bara skit, alldeles för långa resonemang

Artikeln låter antyda att för många av hemmaodlarna så handlar den trevliga nya innehobbyn om något utöver rökandet. Hobbyn ligger, antyds det, närmare Ernst Kirchsteiger än Snoop Dogg:

Stämningen på Svenska Cannabisorganisationens välbesökta nätforum Swecan kan snarare jämföras med glöden hos en grupp passionerade Bonzaiträds-entusiaster.
Här borrar man inte sig djupare i liberala teorier och frihetliga principer - utan diskuterar trädgårdstips.
Hur man klonar sticklingar, konstruerar hydrosystem med sprinklers i gillestugan eller ställer in plantornas pH-mätare.
Medlemmarna lägger stolt ut bilder på sina cannabisprojekt och ger varandra uppmuntrande kommentarer. Någon tipsar om recept på marijuanabröd och haschtryfflar.
70-talets flumhippies, som glatt petade ner roliga frön i trädgårdslandet och rökte upp själva bladen var totala amatörer i jämförelse med dagens pålästa potheads.
En 25-årig odlare som jag får kontakt med via Swecan jämför till exempel sin hobby med vinprovning. Själva rökandet är inte ens huvudsaken, menar han:
- Det är så jäkla kul att se plantorna växa, att följa det vegetativa stadiet.

Expressens artikel avsluts med att trebarnspappan Niklas i Dalarna, han med knarkförrådet i garderoben, berättar om sitt odlarliv:

Han berättar att han lever sunt, äter hälsokost och tränar regelbundet på gymmet.
- Jag är ju ingen stenad pundare som sitter hela dagarna framför datorn med en bong och blir dum i huvudet, säger han.
Ibland säljer Niklas knark till vänner och bekanta för att dryga ut hushållskassan, så att familjen kan åka på semester några veckor till Medelhavet. Hans fru röker också på när hon har mensvärk.
- Ibland blir jag orolig för att brevbäraren ska känna lukten. Men risken att åka fast skulle vara större om jag försökte få tag på droger på andra sätt. Jag vill inte beblanda mig med kriminella och köpa haschkakor av Bandidos, säger han.
Jag påpekar att han faktiskt är kriminell själv. Hur motiverar han det? Och vad händer med barnen om han åker dit? Den minsta är bara två år.
Niklas funderar en stund.
- Inget sånt skulle få mig att sluta. Om socialen skulle ta ifrån mig barnen skulle jag ta med familjen och flytta utomlands.
Odlingen i klädkammaren är en form av motstånd, förklarar han. Mot svenssonlivet. I radhuspappans tysta revolt är marijuanan det hemliga liket i garderoben.
- Det är det sista uttrycket för rebelliskhet, för att man inte gått med på samhällets alla normer och regler. Man visar att man trots allt inte har gett upp.

Så bra att få det förklarat. Radhussvensson revolterar, men vill hålla händerna rena, absolut inte beblanda sig med den föraktade underklassen eller smutsiga kriminella. Tre präktiga V har ersatts med tre rebelliska R: Radhuset, Rottweilern och Rastaweeden i garderoben.

Marklundskan

Trots, eller på grund av, den upprördhet mot Marklundskan som blivit följden av debatten kring hennes påstått sanna bok Gömda behåller Expressen henne som krönikör.

Jag reflekterar över om det beror på kontrakt, kontakt eller om det helt enkelt är så att hon drar tillräckligt många läsare? Kanske är Expressen helt enkelt tillräcklig väl medvetna om hur kort folkets minne är, och satsar på att upprördheten och debatten snart är glömda.

Marklundskans skrivande är lika platt och kravlöst som övriga svenska 'deckardrottningars', och många uppskattar genren just för detta. Det är skönt att få sina värderingar bekräftade, att slippa bli utmanad och inte behöva reflektera över något å andra sidan. Kanske är det helt enkelt orsaken till att Expressen väljer att låtsas som inget har hänt? De som protesterade, som kände sig ljugna för när det kom fram i ljuset att Gömda inte är sanning utan en saga, tillhör törhända en annan samhällsklass än de läsare Expressen vänder sig till med sina krönikor?

Vad vet jag?