Diagnoser och individer

Nattens Bibliotek skriver om den glädje och lättnad som ligger i att slutligen få sin diagnos när man under en lång tid känt att något inte stämmer. Hon skriver om "Dyslexi, ADHD. Bipolär. Tourettes. Hjärnskada." men kunde lika gärna skriva om MS, diabetes, reumatism. Diagnoser på symptom man måste förhålla sig till hela livet, ofta inrätta sig liv utifrån. Diagnoser som öppnar en dörr av information, av andras erfarenheter att ta del av, av förklaringar och möjligheter att få hjälp att underlätta vardagen och livet. Diagnoser som kan utgöra skillnaden mellan ett gott liv och ett miserabelt liv.

Det är bara en liten skillnad på de diagnoser Nattens Bibliotek radar upp och de jag la till. Omgivningens reaktion. Ingen skulle väl få för sig att säga något i stil med det McDanne skriver i en kommentar till hennes inlägg

Om vi ökade förståelsen, för att vi alla är individer, så skulle färre behöva få en diagnos

i en diskussion om reumatism eller MS? Ändå är dessa åsikter lika vanliga som maskrosor om sommaren i diskussioner om t ex dyslexi eller Tourettes. Det finns fortfarande en anda av att den diagnostiserade i själva verket är lat, ovillig, lite dum kanske, och skulle klara av det som är problematiskt bara h*n skärpte sig, la manken till, ryckte upp sig, tog sig i kragen. Ett skuldbeläggande som gör situationen mångdubbelt tyngre att bära för den diagnostiserade.

Och det är beklagligt.

Winds of change

Det är en intressant tid vi lever i. Saker och ting tycks gå både bakåt och framåt på samma gång, samtidigt som krafter som absolut inte vill ändra på något alls tjuter i högan sky och protesterar mot all form av förändring.

Som alltid i tider som dessa finns en risk att en och annan som inte är lika snabb som alla andra, inte lika stark och inte lika redo att stå på sig blir nedtrampad, faller av vagnen och blir ensam kvar och utlämnad åt att klara sig bäst h*n kan.

Det är ett bekymmer. Förändring är oundviklig, om vi aldrig varit villiga att förändra något hade vi inte kommit långt här i världen, men nog borde vi vara kloka nog vid det här laget att se till att vi inte förändrar på bekostnad av människor? Förändring borde gå mot öppenhet, frihet, samarbete och fred, inte mot murar, åtskillnad, segregation och misstänksamhet, borde den inte?

Socialt utsatt miljö

Om den bisarra logik som ändå finns när unga människor dödar skriver SvD:

Läkaren Clara Gumpert, som är verksam vid sektionen för rättpsykiatri på Karolinska institutet, har tidigare jobbat nästan tio år på behandlingshem för svårt kriminellt belastade ungdomar [...] Det är först i efterhand som man kan se ett slags logik, även om den kan vara bisarr. – Man får inte glömma att det inte bara handlar om individ, utan också om situation. Nästan vem som helst kan döda under mycket pressade förhållanden. Många gånger rör det sig om en serie olyckliga omständigheter

Niklas Långström, chef för Centrum för våldsprevention vid Karolinska institutet tar vid och svarar på frågan om det kan finnas grupptryck med i bilden om där bara är två personer i gruppen:

 Två personer i en intensiv ­relation där starka känslor är i omlopp kan gå in i ett slags ”bubbla” där de skapar sin egen värld. Den enes missuppfattningar och feltolkningar kan tas över av den andre och vridas än mer. Paret kan uppleva samma utanförskap gentemot omgivningen som medlemmar i kriminella gäng. Man påverkas knappt av något utanför bubblan.

Artikeln talar också om hur viktig miljön är i sammanhanget:

Precis som för de flesta brott har den socioekonomiska bakgrunden viss betydelse. Att växa upp i en socialt utsatt miljö ökar risken, än mer om föräldrarna själva är kriminella eller missbrukare. Likadant är det om man själv erfarit övergrepp, eller om man har kriminella kamrater som accepterar eller uppmuntrar våld.

Flera av de unga våldsverkarna i de uppmärksammade brotten under de senare åren har kommit från det som brukar kallas 'välbärgade medelklasshem'. Det kan tyckas att det borde vara motsatsen till en socialt utsatt miljö, men skenet kan bedra.

Hinderlopp

"Ibland blir det bara för många hinder på en och samma gång och man orkar bara inte ta sig över dem" skriver Cizzi och nog är det en känsla vi alla känner igen? Det ena efter det andra, små hinder och stora hinder ovanpå och under och ihoptrasslade med varandra i en enda bröte tills man inte ser någon ände på eländet och bara vill lägga sig i sängen och dra täcket över huvudet, eller skrika högt och sen rymma sin väg. Vad som helst bara man kan komma undan tills alla hinder försvunnit.

Men inte då. Ju mer man tittar på dem ju fler och större verkar de bli.

Knepet är att inte stirra sig blind på den växande högen, för då blir den bara större. Nej, istället tar man ett av hindren, ett litet ett som ligger behändigt till, och tar sig över det. Genast är högen lite mindre, och ett av hindren ligger bakom en. Då tar man ett till, ett endaste, och tar sig över det.

Och så fortsätter man. Bara ett enda litet hinder åt gången. Råkar man slinta med blicken och stirra på högen så vänder man sig om och ser hur många man faktiskt tagit sig över redan. Ett enda litet hinder till är ju lätt i jämförelse, inte sant?

Och så tillslut har man tagit sig över allesammans. Ett i taget blir de hanterliga, det är hemligheten.

abortrestriktioner

Jag har tappat räkningen, jag vet inte hur många gånger vi varit igenom det här nu: vi har fri abort i Sverige. Det ska vi fortsätta med.

Motsatsen, aborträtt med restriktioner, är inte alls rolig. Den är desperata bakgatsaborter, hemmaaborter, förstörda kvinnounderliv, förlorade kvinnoliv, föräldrarlösa barn, tragedier och sorger i långa banor. Oavsett vilka restriktioner det gäller så kommer kvinnor att vilja göra abort av precis just den anledningen ändå.

Men Åsa Passanisi, reporter på Aftonbladet Söndag, tycker annorlunda. Hon uttrycker sig så försiktigt om magkänsla och att våga prata om, säger inte någonstans rent ut att det här med att göra abort för att fostret är av ett visst kön, det tycker hon ska vara förbjudet. Ändå är det precis det hon antyder, gång på gång. Aborträtten måste begränsas, ty Åsa har moraliska betänkligheter kring andra människors val. Försiktigt försiktigt nämner hon det hemmatest för att få reda på barnets kön som nu lanseras i USA.

Grönt streck för pojke och orange för flicka. Testet går att köpa över nätet, och flera svenskar har redan beställt, under förevändningar som att ”det kan vara kul att veta.” Jo, visst kan det. Men lägg till vi i Sverige har fri abort till vecka 18. Plötsligt uppenbarar sig en gråzon. En möjlighet. Ett fördärv

Hon vågar sig på att använda det starka uttrycket fördärv. På sitt prudentliga moralistiskt försynta sätt antyder hon att detta test kommer att få kvinnor att välja bort barn av oönskat kön, bara för att barnet är av oönskat kön, och antyder i sitt ordval vad hon anser om dessa kvinnor.

Tänk er fortsättningen. Tänk de kvinnor som ändå vill låta ta bort det foster som är av ett eller annat kön. Kommer de att betraktas som lite mer fördärvade än de kvinnor som väljer abort av andra orsaker? För att de vill göra den där långa resan först, avsluta sin utbildning först, behålla sin ungflicksfigur, hålla sitt snedsprång på konferensen hemligt eller helt enkelt inte vill ha barn?

Åsa fortsätter sitt resonemang kring testet:

Testet gör det möjligt att välja och välja bort. Ingen behöver veta. Och vem har rätt att döma?

Det är en viktig fråga. Har någon rätt att döma? Jag tycker inte det, varken präster eller prudentliga damtidningsreportrar.

Hur en gud blir till

Johanne Hildebrant skriver i Aftonbladet och ger uttryck för en viss förvåning över att Wacko Jacko försvunnit ut i kulisserna till förmån för ikonen Michael Jackson. "varifrån kommer detta behov att upphöja enskilda individer och tillskriva dem gudomliga egenskaper, trots att man inte ens har träffat personen ifråga?" frågar hon. "Beror det på att det är lättare att fokusera på en kändis än att ta itu med sina egna känslor och problem?"

Johanne Hildebrant har publicerat böcker där hon presenterar en teori om grunden till asagudarna. Hon presenterar där en värld där ett upphöjt prästerskap tillber naturgudarna. Till denna värld kommer ett annat folkslag med en annan kultur, en mörkare, hårdare, kallare kultur. Freja, en av de unga prästinnorna, möter en ung man från denna kultur, varma känslor uppstår men följs omedelbart av konflikter. Jag har inte läst alla böckerna, sanningen att säga har jag bara läst den första ty som berättare har Hildebrant gott om utrymme att utvecklas, därför kan jag inte berätta hur det går.

De arkeologiska och historiska källorna för Hildebrants teori är, såvitt jag förstår, inte helt tillförlitliga, men hennes teologiska filosoferande kring gudars ursprung är desto trovärdigare. Från andra platser i världen har vi både arkeologiska och historiska berättelser kring hur stora kungar, skickliga präster, härförare och till och med barder dyrkats som gudar, hur myter kring dem spunnits tätare och tätare tills det faktum att de faktiskt en gång var människor försvunnit ur människors minne och de helt och fullt lyfts upp till en tillvaro i en tänkt värld ovanför oss andra, dödliga.

Att Hildebrant nu verkar glömt att hon skrivit om gudars tillblivelse skulle av illasinnade personer kunna tolkas som att det inte är hon som skrivit böckerna som bär hennes namn, men låt inte oss gå den vägen nu. Det räcker med att det är beskrivet, och att det är ett väldigt vanligt fenomen i mänsklighetens historia. Relationen mellan fans och idoler är inte vanliga mellanmänskliga relationer, utan relationer mellan en rollfigur och åskådarens föreställning om denne rollfigur. Berättelser om rollfiguren, i modern tid berättade av media och papparazzis, i fornstörre dagar av kringvandrande barder, blir till legender som växer sig större än den människa som delar kropp och namn med rollen.

Vi behöver ha dessa gyllene människor högt där ovanför oss, där de tycks leva sina drömliv i en vackrare värld än vår. Även om verkligheten bakom kulissen är solkig behöver vi dem, som representanter och projektioner för våra drömmar.

Det detta behov säger om vår kultur, Hildebrant, är varken att den är morbid eller sjukligt kändisfixerad. Det säger istället att vi fortfarande är människor, och att vi fortfarande har förmågan att drömma om en gyllene värld ovanför vår egen trasiga, trassliga lerigt grå.

Det är tur det.

Krångligt

Det finns många olika sorters människor här i världen, och det är tur. Det är denna diversifiering som gör världen dynamisk, och det är den som driver oss, människor, framåt. Det är den som kommer att rädda oss från total undergång, och det är den som driver oss till undergångens brant.

Gudstro på nätet

Gudliga veckan går mot sitt slut och jag noterar att många är de som passat på tillfället att klädsamt kokettera med sin gudstro. Kan hända är det en tillfällighet, men jag noterar därtill att den gud som samtliga förklarat sig tro på är den kristne guden. Ytterligare en sak jag noterar i dessa gudlighetsbloggar är att den som inte alls tror på gud eller någon slags gudomlig närvaro är den som måste förklara sig. Den udda fågeln. Den avvikande.

Det är intressant.

Buddha är förresten ingen gud. Det är många som uttryckt sig på ett sätt som om de trodde det.

Om gud och människor

Ämnet för veckan är tydligen gud, och tankar kring det. Fenomentet gud, en önskan att veta att någon större än en själv finns att falla tillbaka på när allt går åt helvete, är förståelig och rent av lite vacker. Så länge det stannar där, så länge det inte börjar användas som ett instrument för att kontrollera och styra över människor är det en vacker önskan och en vacker tanke. Så länge det inte används som ursäkt för att behandla människor olika, att bemöta somliga med mindre respekt än andra, är det en vacker önskan och en vacker tanke.

För mig finns inget högre än respekt för andra människor. Det står över religion, över politik, över kultur. Jag kan skälla på människors åsikter och ageranden, jag kan bli iskallt rasande över människors syn på och bemötande av andra människor, det finns idéer och agerande jag bara föraktar men, och detta är viktigt, det finns inga människor som inte förtjänar att bemötas med respekt.

Det är innebörden i You're no different to me. Oavsett vem du är, var du kommer ifrån, vilken kultur du hör hemma i, hur du ser på världen så är du värd att bemötas med respekt.

Att lita på sin dåre

Ett enda magiskt föremål äger jag. Det är en bok, en liten vit bok med hårda pärmar. Redan det är ovanligt i mina hyllor, jag är en ivrig förespråkare för pocketböcker men just denna fanns bara i en enda upplaga, i två exemplar. Titeln på boken är det som lockade mig att plocka upp den en gång i tiden. Lita på din dåre, heter den. Vem som har skrivit den vet jag inte, jag googlade just och hittade den inte, och jag kan inte hitta den och titta på omslaget heller just nu.

Det är nämligen det som är magiskt med boken. Den försvinner, totalt, spårlöst, absolut, varje gång jag läst den. Hur mycket jag än letar hittar jag den inte, inte förrän nästa gång jag behöver påminnas om dess budskap. Då står den plötsligt där, i bokhyllan, mitt framför näsan på mig.

Vilket för oss fram till min poäng med det här inlägget. Det kan tänkas att det finns någon som läser den här bloggen som behöver ta del av det, men eftersom boken har egen vilja kan jag inte låna ut den, utan får föra det vidare själv. Boken handlar om Jokern i leken, Dåren bland korten. Han som går mot branten, glad i hågen med sitt knyte över axeln och en liten hund glatt skuttande i hasorna. Han är precis på väg att ta steget ut över branten, fullständigt övertygad om att han kommer att landa hyggligt tryggt. Kanske blir det ett hisnande ögonblick innan han når marken där nere, kanske är det stenigt och hårt och han får blåmärken och lite ont här och där. Men det kommer att vara värt det, för väl nere kommer han att hitta något han aldrig skulle funnit annars.

Och det är hans budskap till mig, och till er: tveka inte för länge, då blir du stående på ett ben. Ta klivet, våga lita på din Dåre.



Om han vet vad han talar om? Det vet jag inte, han är ju en dåre när allt kommer omkring.

De utlovade männen i småskolan

Mats på Tysta Tankar vill gärna höra vad folk tycker om saken. Han har, tillsammans med Rasmus Wennergren och Fredrik Karlsson, skrivit en debattartikel i ämnet i Sydsvenskan:

Det råder obalans mellan könen i svensk skola. För att råda bot på detta förhållande gav regeringen Högskoleverket i uppdrag att se över rekryteringsfrågan till lärarutbildningen och problemet med att män oftare hoppar av utan att ta examen. Pojkarnas svaga skolprestationer har tidigare lyfts i ett antal rapporter och i flera intervjuer har utbildningsminister Jan Björklund (FP) oroat sig över att grabbgängen utgör ett hot mot skolans arbetsmiljö. Männen skulle då vara en enkel lösning på skolans disciplinära problem.

Ett sådant mansromantiskt förhållningssätt är svårt att förena med det likhetsfeministiska perspektiv som präglat svenskt skolväsende de senaste åren. Den teoretiska utgångspunkten är att olikheter mellan kön är sociala konstruktioner. Blotta tanken på ett manligt annorlundaskap skapar orimliga förväntningar på män som ger sig in i en kvinnodominerad skola eller förskola. De blir stereotyper och förstör därmed skolans uppdrag att motverka traditionella könsroller.

[...] De förslag som skall stödja män som vill arbeta mot yngre barn är vaga och psykologiserande. Fokus ligger på att det kan bli bättre stämning i arbetslaget med olika kön. Det kvinnliga tolkningsföreträdet utmanas inte. Manliga pedagoger reduceras till könsförebilder medan kvinnorna även fortsättningsvis präglar innehållet.

Christermagister har gett sin syn på saken, och i mångt och mycket håller jag med honom:

Jag anser att det behövs fler män i skolan, helt enkelt för att en större variation behövs. Grundförutsättningen är förstås att alla lärare är goda pedagoger, men även den personliga dimensionen som förebild är en viktig del av lärarrollen. Jag menar inte att man alltid måste vara en fantastisk och felfri förebild för våra barn och ungdomar, verkligen inte! Med förebild menar jag att man är i huvudsak god och att man genom sin blotta existens uppvisar ett alternativ. En man i skolan kan vara förebild bara genom att visa att inte alla män super, slåss eller hänsynslöst jagar ekonomiska vinster, för några elever. En man i skolan kan visa att det är OK även för män att välja ett omsorgsyrke, för andra elever. En man i skolan kan tillföra undervisningen dimensioner som inte hade funnits annars, som passar vissa elever. Hur bra en pedagog än är, oavsett kön eller stil, så skulle det inte vara lyckat att klona denna pedagog; det är en variation av goda pedagoger vi behöver. Inte bara i ett genusperspektiv.

Här kommer en ganska ofärdig tanke: Björklund verkar se en enda anledning att ha män i skolan, som stämmer väl överens med hans övriga “pedagogik”; han anser att män är bättre på att hålla ordning i skolan. Han vill ha män med auktoritet som kan kväsa de farliga “grabbgängen” med hjälp av sin fysiska styrka. Hans bild av män i skolan är därför mycket annorlunda än min, och lösningarna blir antagligen väldigt olika…

Där har ni bakgrunden. Morrica tycker såhär: Självklart, givetvis behövs det män i småskolan, lika självklart som att män behövs överallt annars i tillvaron. Det är, som Christermagister säger, absolut nödvändigt med mångfald. Män, kvinnor, gamla, unga, dansband, punk, invandrare, utvandrare, kringvandrare och stugsittare, romantiker, rationalister, drömmare och konkretisörer, mjukisbyxor och auktoriteter, handikappade, sportfånar, homosexuella, asexuella, normsexuella och kameleonter, nitbälten, schalar och hawaiiskjortor. På en gång. Alla lika betydelsefulla.

Men hur ser det ut i dagens skolor? Är där en färgglad blandad sallad som lockar och erbjuder många olika smakupplevelser och en varierad och bred uppsättning näringsämnen och vitaminer?

Inte så ofta, nej. Det är ett fasligt tantvälde i svenska skolor, låt oss vara uppriktiga om den saken. (Jo, hr Linden, jag vet, patriarkatets lakej och tjo och tjim. Men gå inte i taket ännu, häng med en stund till om du vågar) När en man, eller otant av annat slag, kommer in i skolan hamnar han, eller hon, automatiskt lite vid sidan av. Tanterna sluter sina led, de nya smaker och konsistenser denna nya, främmande grönsak i salladen erbjuder betraktas med skepsis. Därefter finns två vägar att gå, och i det här läget ligger båda tillsynes likvärdiga, med löv där ännu ingen satt sin fot.

Alternativ ett: otanten är en alltför främmande fågel, och de slutna leden förblir slutna. Otanten hänvisas till snickarverkstan, kojbyggande och annat steretypiskt otantigt, och normerna förblir som de varit.

Alternativ två: otanten tas så småningom upp i leden, och en konformerande transformering sker. Otanten tantas till, i förhållningssätt, i agerande, i uppträdande. Och normerna förblir som de varit.

Det behövs en tredje väg. Det tantliga tolkningsföreträdet behöver sopas ut i vårstädningen, fönstren behöver öppnas, luft och ljus behöver släppas in. Tanterna behövs, de gör ett mycket bra jobb, men inte bara tanter. In med piercade punkare, mysiga muslimer, skrattande sk8are, mullrande män och typiska tanter, alla tillsammans på en gång och håll ett strängt öga på normen så att den förblir färgglad salladsskål snarare än jämngrå smältdegel där allas egenskaper konformeras och likriktas.

Jesses vilken drapa! Den som läst ända hit får en guldstjärna.

Män i förskolan kommer i morgon

Jag hade tänkt skriva lite om det här med manliga lärare i förskolor och skolor, men efter att ha blivit informerad om att jag är "en medlöpare till vår gemensamma fiende, patriarkatet", att jag "blivit blåst av sexismen att vilja föda fascistsoldater... åt männen som styr planeten" och dessutom borde (ödmjukt, antar jag) tacka hr Linden som så vänligt och klarsynt, och alls inte på något vis vare sig rabiat eller trångsynt, upplyst mig om sakernas läge så känner jag att det är lite svårt att formulera mina tankar i ämnet. Jag är dessutom inte helt säker på vilken kategori jag anses ingå i, om jag är en del av patriarkatet eller om jag ingår i motståndarlaget. Det känns som om det lutar åt det första, åtminstone i hr Lindens ögon.

Nåväl, värre har jag fått höra.

Jag ber att få återkomma till frågan kring män i förskolan i morgon, när jag hunnit få lite perspektiv på min egen position i sammanhanget.

Uppdatering: Möjligen bör jag fortsättningsvis hänföras till kategorin ***-hatare, jag har bara inte räknat ut vad *** står för ännu.

Salander

En alldeles riktig, tredimensionell Salander bor på Nya Zeeland. Han är blond, arton år gammal och har just anställts som säkerhetskonsult på telebolaget TelstraClears.

Det finns moral i den historien.

Spanande efter flydda tider

Mycket Expressen nu. Den har en smidigare, mer lättladdad sida än konkurrenter och jag sitter för stunden vid en gammal, trött och liten dator som inte vill jobba mer än nödvändigt.

Mats Larsson saknar räderna i musikpalatsen, skriver han. Han berättar drömmande om besök i New Yorks Tower Records och Londons Virgin Megastore, och suckar över hur det visserligen är så mycket smidigare att handla på nätet, men ändå! Visst får han tips av butiken, om hur den som handlat detsamma som han handlat också visat sig intresserad av något annat. Datorgenererade tips i alla ära, skriver Larsson:

Men ändå, ändå. Jag saknar mina räder i musikpalatsen. Saknar mötet med andra människor där. Saknar utbytet av tips från någon kunnig försäljare.

Jag är ingen kunnig försäljare, men ett tips kan du få: sök dig till musiksiter här på nätet. Nöj dig inte med butikernas genererade tips, utan prata med människor som gillar detsamma som du gillar. Du kommer att få massor med tips, och vet du, det är på många sätt nästan lika mysigt som räderna i palatsen.

om Barbie

Britta Svensson i Expressen befinner sig i valet och kvalet: en Barbie till en tvååring? Hon suckar nostalgiskt och berättar om hur Barbie för henne, som liten flicka på sextiotalet, var något rent fantastiskt.

Hon är ovärderlig.
Varför?
Det var ju hon som tog mig vid handen och visade mig världen. Som hjälpte mig hemifrån. Som viskade att jag kunde bli något annat än det jag såg omkring mig.
Barbie är 1900-talets största feministiska ikon. I hennes värld är det hon som regerar, en drottning som inte behöver någon man, annat än som accessoar iklädd smoking. Hon är skapad av en kvinna (Ruth Handler) i en helt mansdominerad omgivning, för en hel värld av små flickor.

Det låter ju fint och bra, men frågan är om Barbie verkligen representerar samma sak för barn idag som hon gjorde då? Femtiotalet, när Barbie skapades, var en våldsam kulturkrock, den gamla världen smällde ihop med den nya, tonåringarna gjorde entré på scenen, tog plats, skapade om tillvaron utifrån sin horisont, trots den gamla världens protester. Britta Svensson vill, säger hon, "ge [Barbie] till alla små flickor jag känner, som en symbol för att kvinnor är starka, underbara, oövervinneliga" men jag undrar om det verkligen ligger till så? Vi är i en brytningstid igen. 1900-talet ligger bakom oss. Barbie, representerar hon månne den gamla världen? Jag tror det. Den som tar flickorna vid handen och visar dem världen idag ser annorlunda ut. Hur? Jag är för gammal, jag vet inte. Jag tillhör det gamla gardet, men jag skulle gett ungen en Pink-platta.

Dessutom är jag lite skeptisk till att ge en tvååring, som med största sannolikhet fortfarande har en tendens att käka upp det mesta, en leksak med 42 miljoner små delar av ergonomisk kvävningsstorlek.

Skugge, det vore mig en glädje och en ära att uppfylla din önskan

För ett par dagar sedan skrev Ebba von Sydow en klok krönika om prestationsstress hos unga kvinnor.

jag kan väl ändå inte klaga, där jag står i min nyshoppade, gräddvita Acnetopp och stans mest slutsålda ankelboots och strax ska välkomna 700 glada Veckorevynläsare? Hyfsat glammigt "Sex and the city"-liv, drömjobb, 27 år, glatt leende, herregud, jag hinner ju till och med spela tennis. Så varför känns det ändå som att jag ibland håller på att explodera av alla måsten och borden?

För den som ibland tittar in på Expressens sida är bloggbråket som följde på denna krönika ingen nyhet. Linda Skugge, som de senaste åren på sin blogg vältrat sig likt en glad gris i "Livspussel och stress [...] jobb, barn, hem - och ännu mer jobb" gick raskt i taket. "Jag undrar verkligen vad det är hon inte får ihop. Hur kan hon inte ha tid när hon bara har sig själv att ta hand om?" väser Skugge på sin blogg. Von Sydows kommentar antyder förvåning:

För jag är uppriktigt överraskad. Detta trodde jag inte om Linda Skugge, men hon verkar tycka att alla barnlösa unga kvinnor som pusslar med karriär, kompisar och kärlek ska hålla klaffen. Vi vet nämligen inte vad "jobbigt" är.

Givetvis har Skugge, som placerat sig stadigt i den pastellfärgade skyttegrav där många medelklassmammor sitter tryggt bänkade, en välbalanserad kommentar även till detta: "När jag ser tillbaka på mig själv som ung och barnlös och minns alla tankar som jag då så självupptaget hade så önskar jag att nån kunde ha slagit mig på käften."

Skugge, jag skulle vilja råda dig att vara försiktig med vad du önskar. Rätt som det är går en önskan i uppfyllelse. Jag skulle gärna slå dig på käften, om jag trott det skulle kunna ruska dig ur ditt självrättfärdiga skrytande kring hur jobbigt just ditt liv är. Men, som tur är för dig och andra i din situation, jag tror inte det skulle hjälpa ett dugg. Tvärtom. Kanske borde jag också råda dig att tänka på att livet är ingen tävling, det finns inget pris för den som det är mest synd om, den som stressar mest eller den som mår sämst. Men jag tror du är lite för självcentrerad just nu för att kunna se det, så jag väntar ett par år med det rådet, du behöver få mogna i din egen takt.

von Sydow, dig tänker jag inte ge något råd alls, utan istället uppmana dig att läsa dina egna ord. Attacker i stil med dem du fått utstå bemöter man lämpligen med tystnad. Och det kloka rådet i din första krönika, den som utlöste hela detta duktighetsneurosutbrott från Skugge mfl, läs det en gång till, och lyd det sen.

Good enough. Inte perfekt, inte bättre än, inte minst lika bra som, utan good enough. Perfekt ger inga extra poäng, bara neurotisk bitterhet.

grubblar vidare

Någon blir ju sårad om jag inte säger något också, men blir jag mindre sårad om jag sårar någon annan också? Sannolikt inte.

Så många vinklar på en enda liten sak!

grubblar

Det var inte lätt det här inte. Kanske vore det klokaste att helt enkelt låta bli? Någon kommer att bli sårad, och allt behöver inte sägas.

Jag grubblar vidare ett tag.

Mer DiLeva i världen

Vi behöver hoppets röst, allesamman, unga, gamla, starka, svaga, friska, sjuka, rika, fattiga. Allesammans behöver vi hoppets röst.



Och vi behöver lyssna på den, lita på den och veta att den finns där. Thomas DiLeva har kommit en lång väg från the Pillisnorks, men den varma vänligheten, den skenbara sävligheten som ger tid har inte förändrats.

Lärarprofessionalism

Med ständigt stigande förvåning tar jag del av hur kristendomens eventuella särställning i skolan diskuteras och debatteras, jämta andra religioners vara eller icke vara som friskolor och fenomen i vår sekulära skola.

Det framhålls att en lärare som är bekännande kristen kan hamna i en konstig situation om h*n tvingas undervisa om evolutionsteorin, även om h*n skulle anse ID lika trovärdig, hur fel det är att kristnas skattepengar skall gå till 'ateistiska' skolor och funderas med rynkade pannor över hur lärare skall förhålla sig vid direkta frågor om sin tro.

Jag är också bekymrad, och fundersam. Vart tog lärarprofessionalismen vägen? Insikten om den enorma makt man besitter som lärare, betygsättare, bedömare, måste gå hand i hand med en insikt om att man just därför måste hålla en professionell distans. Jag är inte privatpersonen Morrica när jag jobbar, jag är lärare. Jag umgås inte privat med mina elever, tackar alltid nej till vänliga inbjudningar till fester och avstår från att bjuda in dem, hur underbara och trevliga de än är. Träffas vi ute hälsar vi, skakar hand, skrattar och skämtar lite men umgås inte, dricker inte ihop och går inte tillsammans.

Den dag betygen är satta, och utdelade, kan jag bli privat med eleverna, då kan jag spela rollspel, gå på fest, köpa deras skivor och gå på deras spelningar, ta en öl tillsammans, skratta och lära känna privat. Men inte förr. Fram till skolavslutningen är jag läraren, de elever, och den distinktionen måste hållas. Inte för min skull, men för elevernas. De ska kunna komma till mig och be om hjälp och råd, väl vetande att det som sägs i förtroende dyker inte upp på vare sig Facebook eller fest. De ska få sina betyg för att de förtjänat dem, och inte behöva höra skvaller om att de nådde toppen för att de och jag brukar gå ut tillsammans.

Denna distans gäller min egen livsåskådning också. Skolan har ett uppdrag att förmedla kunskap om de stora världsreligionerna, och om religionens betydelse som fenomen. Jag, läraren, har i uppdrag att utföra detta förmedlande. Jag har inte i uppdrag att förmedla min privata livsåskådning. Det är inte detsamma som att dölja den, hymla med den eller vara någon jag inte är. Det är bara enkel professionalism.