camorran och lågkonjunkturen

Konjunkturnedgången är utan tvekan här och finanskrisen gör att den får ett betydligt snabbare förlopp än den annars skulle fått

skriver Pia Gripenberg i DN. I Sydsvenskan skriver Maja Lundgren om Neapel, om sin bild av ett Neapel där hon under ett års tid levde och fascinerades:

Att bo i ett camorrakvarter, som jag gjorde under närmare ett år, är att successivt lära känna ett janusansikte. Med risk för att låta pompös skulle jag vilja säga att Neapels dubbelnatur är människans. Vardag, gemyt, små bestyr, snicksnack, sköta sitt – och så en plötslig grymhet.

Det är en empirisk sanning att verkligheten påverkas av observationen. Det kan bli en chockartad historia när verkligheten är camorra

Hon berättar om hur året hon bodde i kvarteret var ett ovanligt lugnt år

Två mord inträffade med några månaders mellanrum. Det är inte mycket för att vara där. Båda skedde på min parallellgata, Via Emmanuele De Deo, och jag bröt mot skjutjärnsjournalistikens regel nummer ett: jag grät.

Janusansiktet: efter ett mord såg jag många dystra och deprimerade ansikten, men där fanns också eufori. Jag tror inte att det var fienders glädje över en död konkurrent, utan dödskult – den som gör att det inte är ovanligt att folk uppehåller sig vid mordplatser, ungefär som det finns folk här i Sverige som åker till trafikolycksplatser. Blodet på Via Emmanuele De Deo fick vara kvar tills det regnade bort.

Människooffer, ett primitivt sätt att vitaliseras. Kusligare än frosseriet var kanske likgiltigheten

Hon fortsätter sin artikel med att citera Roberto Saviano:

”Hur gör jag för att säga till min hemtrakt att den måste upphöra med att låta sig klämmas mellan de starkas arrogans och de svagas feghet?”

I den verklighet jag rör mig igenom till vardags ser jag hur de som har pengar och resurser i allt högre grad stänger in sig bakom murar och vakter. Vilken slags samhälle är vi på väg emot? Svensson skriver:

En svag stat och social misär är grunden till de kriminella gängens makt. Vi får inte låta den borgerliga regeringen skapa en liknande situation i Sverige genom sin aprivatiseringar och nedskärningar. Därför borde det satsas mer pnegar på förskola, skola och fritidsverksamhet för barn och ungdomar. privtaiseringar som ökar klassklyftorna och misären bör stoppas. Återkommunalisering, återförstatligande etc bör ske. Nivåerna i a-kassa, sjukersättningsssystem osv bär återställas osv

och hänvisar oss till Tomas Lappalainens artikel i AB där Lappalainen berättar om ett land där statens svaghet, i ekonomisk såväl som inflytelseaspekt, lämnat utrymme för en samhällsmodell vi känner igen från sagor och berättelser, en samhällsmodell där vapenmakt och allianser styr, där den styrande gruppen idag i morgon kan vara utbytt, död och ersatt av en helt ny.

Det är om mörkret i den här världen Savianos lysande bok berättar. Men hans stora poäng är att visa hur denna syditalienska värld där lagen är så svagt förankrad har visat sig ha stora konkurrensfördelar när just lagar och regler tappar sitt grepp i en framrusande globalisering. Där många andra företagare tror att de kan luta sig mot någon sorts spelregler så vet klanerna exakt när det blir mer lönsamt att skjuta ihjäl konkurrenten snarare än att göra affärer med honom. Fri konkurrens i vanlig västlig mening är en skyddad verkstad jämfört med camorrans verkligt fria konkurrens.

En stat utan inflytande och kraft öppnar dörren, lågkojunkturen gör människors situation än mer utsatt. Här i Sverige säljer staten ut sitt inflytande och ger privata intressenter utrymme att ta över, sjukvård, skolor, vägar, myndigheter. Det är en god idé att se med vakna ögon på världen.