torsdag 23 oktober 2008

Barns språk och barnspråk

Barn uppskattar inte alltid att det talas barnspråk till dem, tvärtom, fick jag mig berättat idag. De kan bli irriterade och känna sig dumförklarade, känna att de vuxna som talar extra tydligt, extra långsamt och verkligen anstränger sig för att använda ord barnet förstår inte alls är hänsynsfulla utan nedlåtande.

Särskilt vanligt är det bland barn i trotsåldern.

Många barn föredrar att vuxna pratar till dem som vore de vuxna istället. Då känner de att de bemöts som individer på allvar. Är det så att de inte förstår frågar de. De uppskattar också att bli ombedda att inte avbryta eller ta över all uppmärksamhet, det får dem att känna att deras egna ord också kommer att tas på lika stort allvar, och att de också kommer att få pratat till punkt.

Tänk på hur Astrid Lindgren talade till barn: ämnen de kan relatera till, men inte på död och pina saker de helt känner igen, barn mår precis som vuxna väl av att vidga sina vyer och lära sig mer om det mesta, på ett respektfullt vuxet språk som inte värjer för vare sig svåra ord eller krångliga ordvändningar.

Föredömligt.

4 kommentarer:

  1. Mitt kusinbarn sa till mig en gång, på fullaste allvar, när jag log åt det han sa att han inte tyckte om när man skrattade åt honom. Jag förstod inte hur han menade men blev paff när han gav mig en hutning. Vid tillfället var han sex år och i den åldern är man inte precis van vid att de är så seriösa, jag är inte det iallafall.

    SvaraRadera
  2. Tack, Blomsterbrax.

    Det ligger mycket i det du säger, Emreal, vi glömmer ibland bort att barn är lika mycket på allvar som vi vuxna. Då är det nyttigt med en åthutning som påminnelse.

    SvaraRadera
  3. Hej!

    Intressant reflektion. Jag är frilansjournalist och jobbar bl.a med Babyvärlden. Vore tacksam om du kontaktade mig på stefan.bergmark@gmail.com

    Mvh
    Stefan Bergmark

    SvaraRadera