Det har kommit små vinkar om att kanske vore det trevligt om jag skrev något litet ibland om någon bok jag läst. Jag läser gärna andras ord om böcker de läst, så det är ju inte mer än rätt att jag bjuder tillbaka:
Blindheten av José Saramago är en berättelse om ett samhälle där en epidemisk blindhet slår ner, plötsligt och mycket smittsam sprider den sig som en löpeld genom samhället. Myndigheterna vidtar raskt åtgärder för att försöka få stopp på smittspridningen. Man isolerar de sjuka, en nedlagd psykiatrisk klinik befinns vara en lämplig lokal. För säkerhets skull får även de anhöriga till de blinda flytta in i en annan del av byggnaden, man räknar kallt med att ju även de kommer att drabbas inom kort.
Det går undan när man läser, berättarstilen är flyhänt, Saramago använder sig elegant av tempus för att markera skiften i berättarnivå men gör ingen formell skillnad på vad som är repliker och vad som är handling. Meningarna går i varandra och skiljetecknen är få, vilket stundtals, när det fungerar riktigt bra, ger en känsla av direktkontakt mellan berättaren och läsaren. Berättaren var där, är känslan, upplevde det hela och överlevde för att återberätta det för oss.
Det är ingen behaglig historia vi får oss till livs, de instängda människornas desperation ökar när samhället utanför också börjar visa tydliga tecken på sammanbrott, och de som kämpar för att behålla värdighet och ett civiliserat förhållningssätt tycks kämpa förgäves.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar