Minneskonstnärer och glömskeartister

Det här med att minnas.

Inte så mycket att minnas sitt liv som att minnas detaljer som möten, provdagar, allt man behöver handla i butiken, varför man gick ut i köket, vad det nu var man skulle blogga om, födelsedagar, inbokade tider, att man lovat ringa någon, vem det egentligen är man ringt upp... Somliga har imponerande stenkoll på allt sånt, glömmer aldrig, är totalt genomorganiserade och missar aldrig något. Andra tycks inte ha någon koll alls, de glömmer allt, skriver ibland, på direkt uppmaning, upp något i sin kalender men glömmer sen kolla av den. Eller var de har lagt den. Eller att de alls någonsin ägt en kalender.

De flesta av oss befinner sig någonstans mitt emellan. Man minns det mesta, men glömmer ibland, vid enstaka tillfällen, något man i hastigheten lovat eller att köpa mjölk men de viktiga sakerna kommer man ihåg, med eller utan hjälpmedel.

I mitt arbete träffar jag många människor, och människor från hela skalan, och det är två saker jag skulle vilja framhålla. Egentligen är det samma sak, men från två olika håll:

Det är väldigt lätt att bli irriterad på den som tycks helt oförmögen att minnas saker och ting. Personen uppfattas, och talas om, som slarvig, ointresserad och rent av oförskämd, människor i omgivningen tar saker som bortglömde möten, tider, viktiga datum, födelsedagar, utlovade persedlar etc personligt, känner sig ringaktade, oviktiga eller rent av oälskade. Att eleven skulle glömt att det var prov planerat och därför inte pluggat uppfattas som en tunn ursäkt, en bortglömd läxa som en genomskinlig fernissa över ointresse och viftas bort.

Från andra hållet: de glömska individerna är ofta kreativa, omtänksamma, kloka, allmänbildade, väldigt trevliga, blixtrande intelligenta och innerligt medvetna om hur omvärlden ser på dem. De försöker i de flesta fall hårt att hantera sitt handikapp, för ett handikapp är det, både ett socialt och praktiskt handikapp, med alla föreslagna strategier, och några till. De försöker dölja det, kämpar till tårar och längre ändå för att kompensera för det och förtvivlar över sin faktiska oförmåga att leva upp till omvärldens förväntningar.

Självkänslan är ofta så liten att man får använda förstoringsglas för att se den, självbilden genomsyrad av detta problem Varför kan inte jag? Alla andra kan ju! Jag är så dum/korkad/slarvig/värdelös/oduglig! och personen så illstressad att hela situationen blir hundra gånger värre bara av detta.

Vi, som samhälle, kastar med en föraktfull gest enorma kreativa, intellektuella resurser på sophögen när vi med kapital intolerans stänger ute dessa människor. Det är rätt dumt, är det inte?

Själv tillhör jag gruppen tankspridda. Jag glömmer utan att någon blir förvånad vilken veckodag det är, vem jag har ringt upp och har inte en aning om vare sig vem jag ska fråga efter eller vad jag ville prata med människan om; födelsedagar, inbokade möten, tidpunkter och klockslag passerar mitt sinne utan att lämna några spår i mitt minne. Jag har slutat skämmas över min förmåga att glömma fylla i blanketter innan jag lämnar in dem, stolt över att jag kommit ihåg att lämna in dem, att glömma vad jag skulle gå och hämta flera gånger i rad, att tappa bort mina glasögon när jag satt på mig dem, att stå vid busshållsplatsen utan busskort om jag lagt det någon annanstans än i dess speciella fack i väskan... Det är fruktansvärt besvärligt och bökigt att ha detta personlighetsdrag, det tär på sociala relationer, det tar tid, kostar pengar och besvär, men vet ni vad - det gör mig inte till en sämre människa.

Och det gäller alla tankspridda här i världen: kom ihåg, ni är inte sämre människor än minneskonstnärerna.



Och till alla er vars födelsedagar jag glömt en eller hundra gånger: Förlåt! Det betyder inte att jag inte tycker om er. Det betyder inte att ni inte är viktiga för mig. Det betyder bara att ni är lika viktiga hela tiden!