Balans

På bussen hem från jobbet idag kom jag att tala med en elev om det här med rättigheter och skyldigheter. Vi var rörande överens om att utan balans i tillvaron blir det inte bra för någon, någonsin, någonstans.

Ett fenomen som ställer till stora problem, idag större än på många år, är hur lätt det är att se sina egna rättigheter, och kräva dem högljutt, och hur svårt det är att se sina egna skyldigheter, lika svårt som att se någon annans rättigheter. Ändå borde minsta dagisbarn veta att den som bara tar sig rättigheter, som inte vill hjälpa till, inte vänta på sin tur, inte lyssna när någon annan pratar och inte vill dela med sig, den är dum och gör andra illa.

Det blir helt enkelt obalans om en får det den anser sig har rätt till på bekostnad av andra.

Det här är självklart, inte sant? Om det finns två gräddtårtor till tolv personer får var och en en sjättedels tårta var, och man pratar, skrattar och har trevligt tillsammans. Inte sant? Vad händer med gemenskapen om de två första tar en halv tårta var? De kände att det var deras rättighet, de ville ha en halv tårta och det finns ju faktiskt en helt tårta kvar till de andra. Ingen behöver bli utan, vad är problemet?

Det blir helt enkelt obalans om en får det den anser sig ha rätt till på bekostnad av andra.

Det krävs så lite av var och en. Träng dig inte fram när bussen kommer in till hållplatsen. Låt var och en gå på i den ordning ni står. Svara hövligt när någon talar till dig. Vänta på din tur. Ta den tid du behöver, men inte mer. Ta din del av tårtan, beräkna den så att alla kan få en ungefär lika stor bit. Be om hjälp när du behöver. Hjälp till när du kan, inte bara när du ser en möjlighet att vinna på det själv. Dela med dig när du har och någon annan inte har. Tacka hövligt och ta emot när någon annan delar med sig till dig.

Det var väl inte så svårt?