Att vara vuxen

Så vi svek barnen då vi upphörde att vara vuxna kring dem. Så vi svek barnen då vi avsade oss vårt ansvar. Så vi svek barnen då vi gjorde dem skyldiga för våra brister. Så vi svek barnen då vi inte visade dem tilltro. Så vi svek barnen då vi trodde de var tomma blad som vi kunde skriva in vad som helst i

Ann-Marie Körling skriver om hur vuxenvärlden svikit en hel uppväxande generation genom att vägra vara vuxna. Genom att abdikera från det ansvar man tar på sina axlar den dag man tänker tanken att ta hand om ett barn, genom att försöka skapa en liten skyddad verkstad till dem istället för att lära dem hantera den värld vi lever i.

Jag återvänder än en gång till Astrid Lindgren och hennes klokskaper. I Ronja Rövardotter följer vi Ronjas erövrande av världen, först den lilla, med stora salen, getstallarna, föräldrarna och de trygga, vänliga rövarna.



Sen den lite större, med skogen, älven, helvetesgapet och andra saker hon märker så småningom. Vackra, fantastisk saker, men också skrämmande grådvärgar att lära sig hantera, med vuxna som finns i närheten men inte griper in förrän det verkligen behövs:



Och så småningom får hon också lära sig hantera det svåra i världen, rövarpolitiken som inte står kostympolitiken efter i brutalitet och brist på förmåga att se andra människor som just människor och inte handelsvaror, men där hon också får se att det finns ett annat sätt att förhålla sig, oavsett om det är ett ormyngel eller inte man har framför sig:



Astrid Lindgren väjde inte för det svåra, tunga, skrämmande. Hon visade barn världen som den är, trots att dagens sagoförmedlare väljer att lägga fokus på det idylliska och gulliga så finns det svåra där. Fattighjonens situation kontrasterar mot storböndernas, Lus-Mias liv där fattigvårdens julskinka ger perspektiv på Junibackens strålande överflöd och den förtryckta Törnrosdalen är inte alls den fria värld som man föreställer sig när man tänker på sagornas och lägereldarnas tid.

Våga följa hennes exempel, barnen behöver, som Ronja, få lära sig hantera det svåra också, annars står de där oskyddade och hjälplösa den dag de möter det.

För den dagen kommer, hur gärna vi än vill skydda dem.

Tonåringar

De kan vara taggiga, trasiga, krångliga, bråkiga, stökiga, jobbiga, ifrågasättande, tjatiga, högljudda, allmänt besvärliga och fullkomligt obegripliga. De kan vara korkade, förvirrade, klantiga, drumliga, ohörsamma, rent av ohövliga ibland.

Men de är också rara, omtänksamma, söta, gulliga, snälla, fantastiska, kloka, välvilliga, hjälpsamma, läraktiga, hörsamma, nyfikna, vetgiriga, generösa, tysta och mjuka. De är små och stora på samma gång, ofta vilse och ibland utan att veta om det, och det är inte så lätt alla gånger.

Ta hand om dem, ge dem ett vänligt ord då och då och kom ihåg att de faktiskt gör sitt bästa. För det mesta.