Moder Natur menar allvar

Bilderna från vulkanutbrottet på Island cirkulerar på nätet och jag gissar att de flesta sett dem, men kan ändå inte låta bli att visa hur fantastiskt otroligt vackert något så farligt kan vara:



Tack Eugene och tack bigpicture

Våren förtydligad

Det sägs att de små blommorna är svåra att se på bilden, så svåra att det rent av tvivlas på att de är där. Det är de visst det, titta här:

Ny design - igen

Jag sa ett par veckor, jag stod ut lite mer än ett dygn. Jag är ledsen, men när man börjar dra sig för att skriva inlägg för att man inte längre känner sig hemma i sin egen blogg så måste man ta till drastiska åtgärder.

Vi provar den här varianten istället. Mindre plotter, men fortfarande ljus.

Vad säger ni? Bättre? Sämre? Ok? Acceptabel?

Skolan och framtiden

Är det viktigt att förbereda framtidens vuxna för ett liv i ett tillverkningsindustrialistiskt samhälle?

Vårvindar friska

SvD berättar att ananasexpressen från Hawaii orsakar snöbrist och oro i Västra Kanada.

Fenomenet "Pinapple express" är den stora skräcken. Det är vindar som kommer från Hawaii som tar med sig varm luft som ger mycket regn ända upp till 2 000 meters höjd. Men det är ovanligt att den kommer i februari, det är vanligast i december, säger Pererik Åberg, meteorolog på SVT

Ja, det gäller OS alltså, som strax ska hållas i Whistler. Snöbrist vore bekymmersamt.

För en OS-arrangör finns ofta två stora orosmoln: transportsystemen och vädret. Den första går att förbättra med extra åtgärder den andra är i stort sett omöjlig att påverka.

- Du kan i och för sig göra som i Peking 2008 och Moskva 1980 då man skickade upp raketer som flyttade regnmolnen. Det fungerar i en diktatur. Men vem äger regnet i en demokrati? undrar Åberg.

Det är en bra fråga. Ingen, kanske, eller alla?

Reinfeldts miljötänk raserade avtalsmöjligheter

Att klimatmötet i Köpenhamn i december inte ledde fram till det avtal man hoppats på är Danmark och Sverige ansvariga för, skriver tidigare miljöministern Lena Sommestad (S)i SvD. Reinfeldt må skylla på Kina och USA så mycket han orkar, men, skriver Sommestad:

Sverige tog initiativ till den förhandlingsstrategi som drev mötet mot sammanbrott. Samtidigt brast EU i ledarskap. Tillsammans skapade Danmark och Sverige en oöverstiglig klyfta mellan industriländer och utvecklingsländer.

Förslaget om att avveckla Kyotoavtalet kom från ordförandelandet Sverige, ett förslag som tillsammans med linjen som Reinfeldt och Carlgren hållit fast vid om att utvecklingsländerna skall ta störst ansvar, förstärkte misstanken om att det handlade mer om att stärka industriländernas makt än att skapa en hållbar miljösituation. Sommestad igen:

Frågan är hur detta kunde ske. Varför valdes en förhandlingsstrategi som raserade förtroendet för Danmark som ordförande och ledde till sammanbrott i förhandlingarna?

Politisk blindhet är ett svar. Reinfeldt och Rasmussen såg fram emot Köpenhamnsmötet som en möjlighet att skörda triumfer på den internationella arenan, men de visade mindre intresse för utvecklingsländernas rätt till utveckling. Bara för ett par tre år sedan saknade de allt intresse för klimatpolitik. Det är betecknande att Reinfeldt efter klimatmötet klagade över att klimatförhandlingar inte bara handlar om klimat utan också om fattigdom och global rättvisa.

En ytterligare förklaring är oförmågan att ta tillvara kunskap och erfarenhet från tidigare klimatförhandlingar. Enligt den danska tidningen Information ansåg klimatminister Connie Hedegaard och hennes chefsförhandlare Thomas Becker att Kyotoprotokollet skulle behållas. Man varnade för en konflikt med utvecklingsländerna. Statsministern valde dock den svenska linjen

Det är besvärande att regeringscheferna i både Sverige och Danmark tycks ha betydande svårigheter att förstå att utvecklingsländernas ekonomi är en viktig del av den gemensamma världsekonomin.

Det är valår i år.

SJ SJ gamle vän

Ska resa drygt fyrtio mil norrut imorgon, biljetterna bokade för länge sedan (så tidigt att uppresan gick på under hundralappen, man tackar!), väskan packad och nästan förberedd på de uppgifter som ska utföras när jag väl är på plats stod jag på bussen på väg hem.

Då, precis då, ringde telefonen. SJ ringde upp mig och en inspelad röst meddelade glatt att mitt tåg är inställt. Jahopp. Fyrtiosju minuter i telefonkö senare fick jag prata med en trevlig västernorrländsk dam, det blir en tidigare morgon men å andra sidan en bättre sittplats, lovade hon, och jag kommer att vara framme tidigare än beräknat.

Det kan jag leva med.

Fear of the Dark

Vi i västvärlden utmärks bland annat av att vi är ruskigt mörkrädda, tydligen.

Skånetrafiken igen

Skånetrafikens buss tappar hjulet mitt i morgontrafiken, och en kvicktänkt förare i en passerande bil tar en bild. Och jag är inte ens förvånad.

Vill vi kunna andas här i Norden om sådär en femtio år måste vi få tillgång till en väl fungerande, effektiv och säker prisvärd lokaltrafik. Det är inget att diskutera, det handlar om överlevnad, inte pengar. Vi kan inte låta girigheten ta död på oss!

Skånetrafiken

Jag bor i södra sverige. Jag är därtill på alla sätt för kollektivtrafik - en väl fungerande kollektivtrafik minskar biltrafiken, ökar säkerheten i trafiken, minskar trafikrelaterade förseningar och minskar belastningen på miljön. Win-win-win-situation, inte sant?

Tyvärr är Skånetrafiken av en annan uppfattning vad det gäller kollektivtrafikens uppgift. Trasiga, försenade eller inställda bussar och tåg är vardag för pendlaren som måste vara beredd på att resan kan ta upp till en timme längre än väntat både på morgonen och på eftermiddagen. Sura, stressade förare som tar onödiga risker och ofta är oförskämda mot passagerare tillhör också det vardagen, och man har sällan hjärta att bli arg tillbaka, deras arbetssituation är inte rimlig. Förarna har fått instruktioner att inte stanna om inte den som önskar åka med står vid hållplatsen, dvs inte längre än en decimeter från stolpen, ser uppmärksam ut och ger tecken. Det senare är förenat med vissa risker, somliga chaufförer misstolkar ibland en höjd hand som en signal om att de ska köra förbi.

Men ibland blir man irriterad. Idag på vägen hem hade jag omkring fem meter kvar till stolpen, och det är den slags busshållsplats där det inte finns något annat än just busshållsplatsen, när jag såg bussen komma. Jag vinkade och raskade mig mot stolpen med blicken över axeln, och bussen vek av en aning mot hållplatsen till och stannade, omkring en meter från kanten. Dörren öppnades motvilligt och när jag dödsföraktande hoppat ombord gav chauffören mig en försmädlig blick och sa:

Nu hade du tur att nån skulle gå av, annars hade jag inte stannat för dig

På henne blev jag faktiskt lite irriterad.

Musikfoto - färdas

Temat i veckans musikfoto är färdas.

Om morgnarna i bussen till skolan är det trångt, sittplatserna är ofta fyllda redan innan bussen lämnar busstationen och den som kliver på senare får hitta plats där det finns. Bussarna är ofta sena och chaufförerna stressade och inte alltid trevliga. Ändå väljer vi att färdas uteslutande med kollektiva färdmedel numera. Jag äger ingen bil och det är främst helt enkelt för att jag inte har samvete till det längre. Till och med de tidiga morgontimmarna luktar avgas nu, snön smälter svart om våren, polarisarna smälter, algerna blommar. En enda människa som avstår bil gör ingen avgörande skillnad, men jag gör i alla fall inte saken sämre.

Jag väljer att en låt som börjar bli allt vanligare som begravningsmarsch. Den illustrerar också den väg vi människor väljer att fortsätta på när vi desperat håller fast vid en skövlande livsstil:

Brytpunkt

6 augusti är augustimånen full. Kräftpremiären torde, av en tillfällighet, infalla samma dag. Kräftpremiären känns som den officiella avslutningen på sommaren, den officiella inledningen på hösten.

Jag läser på SMHIs hemsida att på andra sidan klotet där våren närmar sig är det dags för en annan slags premiär: årets ozonhål.

Ämnen som bryter ner ozon finns det fortfarande i tillräcklig mängd i atmosfären. Temperaturen i ozonskiktsnivå (ca 20 km) över Antarktis är nu efter den långa polarnatten nere i under minus 80 grader.

Vid låga temperaturer, under -78, bildas partiklar av bland annat vattenånga och saltsyra. I tillräcklig mängd bildar partiklarna moln, som kallas PSC (Polar Stratospheric Cloud). På ytan av partiklarna kan solstrålning aktivera en snabb nedbrytning av det gasformiga ozonet. Och det är just detta som snart kommer att inträffa. Alla förutsättningar finns på plats. Det är bara att vänta på att solen skall börja lysa på molnen med tillräcklig styrka. Detta brukar inledas i början av augusti.

SMHI rapporterar detta i en oberörd ton, inga larm, inga varningar, inga fördömanden eller uppmaningar, bara en rapport bland andra om ett förväntat och förutsett skeende.

Ett hål i ozonskiktet är numera rutin. Är det riktigt bra, det?

SJ SJ Gamle Vän

Jag försöker, på alla sätt jag någonsin kan, att leva på ett sätt som är så skonsamt för naturen som möjligt. Det är min skyldighet mot mina barn, mina barnbarn och mina barnbarnsbarn, mot deras barn och alla de generationer som kommer efter mig. Därför undviker jag t ex att flyga så långt det är möjligt, jag väljer i första hand tåg eftersom det, såvitt jag vet, är det minst miljöskadliga resesättet för resor över många mil.

Man kan tycka att det vore i allas intresse att vi är så varsamma vi någonsin kan mot miljön, men konstigt nog verkar det nästan tvärtom. Man kan ju t ex tycka att det vore i allas vårt intresse att så många som möjligt tog tåget istället för buss, bil eller flyg så ofta som möjligt. Ju fler som delar på samma fordon ju mindre påverkan, och tåget, såvitt jag vet, påverkar minst av alla även om man jämför passagerarlösa transportmedel per kilometer, är det inte så?

Så kan någon förklara för mig varför det är så omständligt att boka biljett? Hemsidan är enkel nog att hantera, men fungerar inte fullt ut. Varje gång jag bokat det senaste året, och jag bokar inte bara åt mig själv så det blir en del bokande, har samma problem uppstått. Jag får aldrig bokningsnumret, när betalningen är avklarad och bokningen skall bekräftas lägger sidan ner, jag får besked att sidan ej kan visas och är tvungen att ringa upp SJ, stå i telefonkö en halvtimme och få bokningsnumret av en av deras oföränderligt vänliga telefonister.

(Innan någon frågar: nej, det är inte datorn, det sker oavsett vilken dator jag bokat ifrån)

Det ligger i allas intresse att vi har ett väl fungerande järnvägsnät, så skärpning! Detta är vad ni bör erbjuda, från planeringen av resan till målet:

1: Ett fungerande, smidigt bokningssystem. Biljetter som alla har råd med, inga prishöjningar. Ni kan inte konkurrera med restiden, konkurrera istället med pris och tillgänglighet så kan ni ta många av flygens kunder.

2: Frekventa avgångar på samtliga sträckor (nej, inte bara på de sträckor där många reser idag, samtliga. Samkör godstransport med persontransport. Det gick för hundra år sedan, det går idag) Sträva mot utbyggnad av järnvägsnätet, inte nedläggningar. Samarbeta mellan olika bolag, konkurrera inte sinsemellan, kom ihåg att ett system som är smidigt och attraktivt för kunden tjänar ni alla på.

3: Lägg resurser på stationerna. Tänk praktiskt, inte design. Välskötta toaletter, någonstans att äta med rimliga priser och öppettider korresponderande med tågtiderna oavsett tid på dygnet och veckodag, goda möjligheter att ta sig till och från stationen med allmänna kommunikationer, även på söndagar, och glöm inte att göra perrongerna lättillgängliga även för den som har mycket bagage, barnvagn, rullstol etc. Gör studiebesök på ett par flygplatser och se vad det är ni konkurrerar med.

4: Rimligt bekväma tåg. Ingen onödig lyx, det behövs inte. Bra komfort, plats för långa ben, arbetsmöjligheter, dvs bord, belysning, eluttag och internetaccess vid alla platser, plats för ytterkläder och handbagage i direkt anslutning till sittplatsen samt lätt tillgänglig och tillräcklig plats för övrigt bagage, det räcker.

5: Håll tiderna så långt det är möjligt. Slå er inte till ro förrän förseningar är undantag, inte regel.

Jättemaneter slår till mot fiskare

Aftontidningarna berättar om hur jättemaneter från Gula Havet följer havsströmmarna ända in till Japanska kusten där de ägnar sig åt att riva sönder nät och förstöra fisket. Så har de gjort sedan 2005. Vore man lite animistiskt lagd skulle kan kunna tolka det som att haven har beslutat slå tillbaka mot utfiskning och miljöförstöring, och visst vore det lite coolt om det vore så?

Ett annat sätt att se på det får mig att anta att det nog faktiskt har med miljöförstöring och utfiskning att göra, livsvillkoren för jättemaneterna har ändrats och därför ändrar de sitt livsmönster.

Jag vet inte vad jättemaneter äter, jag vet inte ens om de äter, men lär mig på Wikipedia dels att de har förmågan att ta upp syre genom skinnet och därför kan leva även i havens allt större döda zoner, samt att de i början av sin livscykel utgör föda för andra havsdjur. När dessa minskar i antal ökar maneterna, så nog tycks utfiskningen såväl som miljöförstöring utgöra viktiga faktorer i skeendet.

Naturen strävar efter ekvilibrium, efter jämnvikt och balans. Människan strävar med civilisationen efter att tippa vågen genom att öka på innehållet i sin egen vågskål. Kanske utgör jättemaneternas kraftigt ökade antal ett steg i denna naturens strävan. Kanske ser vi det i våra begränsade perspektiv som något destruktivt, men kommer i längre perspektiv kunna se det på annat sätt. Det vet vi om några generationer.

Kanske har vi gått cirkeln runt och är tillbaka i tanken att havet slår tillbaka, inte för att havsguden vill hämnas utan helt enkelt för att det är den naturliga utvecklingen?

outsinlig energikälla

Jag hör talas om en människa som kommit på den geniala idén att ta vara på rörelseenergin i lekplatsens gungor och göra om den till elenergi. Är det sant? Om det inte är det så borde det vara det, eller bli det inom en snar framtid. Kan man tänka sig en renare energikälla?

Fler gungor åt barnen!

De fyra

Miljöförstöring, recession och farsoter, apokalypsens ryttare i nya dräkter rider över världen men är lätt igenkänneliga. Den fjärde håller stilen sen begynnelsen, döden är döden igenom alla tider.

Fördomar bekräftade

Ikväll fick jag en fördom bekräftad.

Antingen är jag fördomsfull mot människor som lyssnar på dansband, eller så har jag en förutfattad mening om vilka som lyssnar på eländet, jag vet inte säkert. Men när det visade sig att människan som är den direkta orsaken till de senaste veckornas ökade dödsmetalbehov är dansbandsfan var det en bekräftelse på vad jag trott och anat.

Och inte blev jag särskilt glad för det, inte.

Rätt och fel debatt om religion

Karin Olsson påpekar i Expressen att det är fel islamdebatt som förs, apropå kravallerna i Rosengård.

De tre muslimska programledarna för "Halal-tv" granskades frenetiskt i månader. Deras åsikter, kläder och ämnesval blev heta debattämnen.
Men när en grupp anhängare till en av de mest puritanska och västfientliga tolkningarna av islam tände gnistan till upploppen i Rosengård talades det nästan bara om utanförskap - inte om ideologi och religion.

Ligger det något i vad hon skriver? Finns det rätt debatt och fel debatt, och vem avgör isåfall vad som är vad? Olsson fortsätter:

Det finns föräldrar i Rosengård som tycker det är skönt att detta konservativa samfund inte längre samlas runt husknuten och vill engagera deras barn.
Inte så konstigt att de inte gärna skyltar med den åsikten när de bor granne med sina meningsmotståndare. Vi andra borde i stället ha berättat om deras inställning och ställt frågorna.
Den stora uppslutningen av det civila samhället i Rosengård efter våldet, i form av bland annat nattvandringar med vuxna, visar tydligt att den förkrossande majoriteten inte vill ha något att göra med dessa extrema yttringar.

Det finns gott om föräldrar i de fattigare delarna av ett litet samhälle utanför Malmö som skulle tycka det var skönt om det konservativa kristna samfund som hålls i en källarlokal inte längre samlades där, och skulle dra en lättnadens suck om de kristna inte längre dök upp på lekplatserna och försökte engagera barnen i att leka bibliska historier, eller lockar med saft och lekar för att få ner barnen i källarlokalen. Få skyltar med sin åsikt, det finns risk för konsekvenser av ett slag som gör att man hellre pratar om det med mycket små bokstäver.

Det jag vill säga med detta är att det inte är fel att debattera hur lämpligt det är att låta konservativa, fundamentalistiska religiösa föreningar etablera sig i källarlokaler i bostadsområden, särskilt i bostadsområden där samhällets minst starka lever. Det är inte heller fel att debattera isoleringen i invandrartäta områden, utanförskapet i ett samhälle där ekonomin från att ha förefallit lyfta som en fyrverkeripjäs nu faller som ett utbränt papprör. Lika lite som det är fel att debattera Halal-tv, Josefssons debattprogram vad det nu heter, risken för konsekvenser om man skyltar med fel åsikter i fel område, eller regeringens nuvarande eller framtida invandrarpolitik. Det jag är tveksam till, däremot, är om det är rätt av en krönikör i en av våra större kvällstidningar att hävda att hon kan avgöra vad som är rätt eller fel att debattera.

Statusskolor

Isobel Hadley-Kamptz skriver i Expressen om en kategori elever som är både ambitiösa, framgångsrika och tar för sig av det skolan erbjuder med öppen famn: invandrartjejer.

"Sämre chans för förortselever" löd en rubrik i Svenska Dagbladet i veckan.
Det handlade om att tjejer som bor i invandrartäta förorter använder sitt fria skolval och söker sig därifrån och lämnar killarna efter sig. Man skulle alltså lika gärna kunna ha exakt motsatt rubrik. "Bättre chanser för förortselever." För tjejerna alltså.

Sannolikt är det SvDs artikel Förortselever får sämre livschans hon referar till. Artikeln behandlar boken När marknaden kom till förorten av Nihad Bunar och belyser situationen för dem som stannar kvar i förortsskolorna, men Hadley-Kapmtz drar tanken vidare till dem som ger sig av och finner en förklaring när hon

pratar med Dilsa Demirbag-Sten om fenomenet überambitiösa unga invandrarkvinnor och hon har några förklaringar. "Utbildning är för många av de här tjejerna det bästa sättet att ta sig hemifrån, kanske slippa bli bortgifta. De vill upp och det blir som den gamla folkbildningen fast för en ny grupp.

Det tycks som om elevernas ambitioner höjer och sänker skolans status, och lärarnas följer givetvis med. Det ger högre status att jobba på en högstatusskola än på en med rykte om sig att vara både pedagogiskt undermålig, dvs med låg betygssnitt, och bråkig. Måste det vara så? Kanske borde skolorna i förorten helt enkelt profilera sig annorlunda, anpassa sig mer till den grupp elever som söker sig dit, och göra ett alldeles förbaskat bra jobb för dem istället för att försöka konkurrera med att vara så lika andra skolor som möjligt?

Situationen påminner om den i Norrbotten, där flickor ofta jobbar på i skolan, studerar, pluggar och sliter för att ta sig ifrån byn och finna sig ett liv bortom machokulturen. Invandrartjejerna från bokens förorter och Norrbottenstjejer tycks ha mer gemensamt än samma invandrartjejer och invandrarkillar, jag tror faktiskt detsamma gäller invandrarkillarna i boken och Norrbottenskillar också. Är det så att eftersom det tycks önskvärt att bli kvar i den machokultur där de känner sig hemma så skyr de skolan eftersom den öppnar en port ut i en annan värld, en värld där det gäller andra värderingar och status vinns på annat sätt än genom att vara mest manlig?

Vad säger ni om tanken på att för ett tag, i media och politik, faktiskt lägga fokus på den elevkategori som vill studera, som önskar nå högre och längre och vidare ut i världen? Låt oss göra som Hadle-Kamptz föreslår och se att skolvalet öppnar möjligheter för förortselever som de inte hade tidigare, det är fantastiskt att se att så många faktiskt omfamnar dessa möjligheter! De banar nya stigar där de lite mer skrajsna, de som gärna vill stanna kvar i det välkända ett tag till, kan tassa efter så småningom.

Skånevinter

Vinter i Skåne, dimmigt och fuktigt, gässen ropar åt varandra osynliga ovanför dimman. Romantiskt så det förslår, men luktar förfärligt. De få tillfällen det inte blåser härnere känner man hur illa det luktar, avgasdoften sticker i näsan och i halsen. Man har knappt lust att andas, men kan inte låta bli.

Människor, åk kollektivt! Det här är inte hållbart i längden.