torsdag 25 mars 2010

Halvhjärna

Glömde telefonen hemma i morse. Hur gick det till? Jag har ingen aning, jag plockade som vanligt ner nycklar och böcker och handskar och busskort och andra oundgängligheter, trodde jag plockade ner telefonen också, sa hejdå till katten och gick.

Utan telefonen.

Det vill säga utan min kalender, utan mina anteckningar, utan mina påminnelser om möten och saker jag ska göra och ta med och lämna av och komma ihåg att inte glömma bort, utan internet i fickan, dvs utan all världens fakta vid mina fingertoppar, utan möjlighet att kommunicera med människor från bussen och utan klocka.

Kort sagt, jag gick till jobbet utan halva hjärnan idag.

Det var inte helt enkelt, kan jag berätta.

8 kommentarer:

  1. Jag är också tankspridd och kämpar för att hitta system som skapar ordning. Kanske romantiserar jag ett liv bortom telefoner och kalendrar.

    Antagligen hade det varit en plåga - för omgivningen.

    Men en vit (internetfri) dag i månaden bör man plåga sig igenom. Fast jag vet inte riktigt varför.

    SvaraRadera
  2. Jag är ständigt förbryllad över sådana tankegångar - man bör plåga sig igenom något, men vet inte varför. Självspäkning? Flaggellation? Samla duktighetspoäng?

    Det liv bortom telefoner och kalendrar du romantiserar torde i dagens värld antingen vara en slags pensionärstillvaro utan direkta förpliktelser eller tider att passa, eller så ingår ett superminne i din romantiska bild.

    Nej, käre Mats, nu förstår jag verkligen inte ditt resonemang, men utveckla gärna, det vore roligt att förstå.

    SvaraRadera
  3. Det är väl ungefär som man säger till barn:
    - Det är nyttigt att ha tråkigt inland. Sänka tempot och fundera över hur det var innan elektriciteten drog upp tempot i våra liv.


    Jo - pensionärstillvaro låter behagligt. Superminne är inget alternativ.

    Självplågning låter tråkigt - men måste allt ske genast? Fast jag och tålamod går inte ihop. Kanske är det därför jag romantiserar.

    SvaraRadera
  4. Dock - det är inte rimligt att begära att detta sänkande av tempot och filosoferande över den värld som inte längre är går ut över eleverna. Det är inte heller rättvist att den omedelbara stegringen av stressnivån som inträdde går ut över dem, så dylika experiment kan man ägna sig åt på sin egen tid, om man är hågad.

    Jag håller med dig, det låter inte alls konstruktivt att plåga sig själv, därför står jag fortfarande fundersam inför din romantisering. Som tankelek kan den nog vara nöjsam, men som verklighet inte fullt lika trevlig.

    SvaraRadera
  5. Nej det är verkligen inte kul om andra drabbas av den egna förvirringen och vi förvirrade själar ska vara tacksamma för alla knep som finns att få det att hänga ihop.

    Men jag saknar de där oändliga upphetsade diskussionerna om hur det egentligen var - nuförtiden är det alltid någon som förstör det roliga genom att googla fram svaret med sin mobil innan vi ens hunnit bli ovänner!

    SvaraRadera
  6. Tja, världen förändras. Det som underlättar mitt liv något enormt innebär något annat för dig. Du får försöka hitta något annat att bli lite lagom ovän med dina vänner om.

    SvaraRadera