onsdag 21 oktober 2009

Nationella provresultat på nioåringars kunskapsnivå

SvD presenterar resultaten från Skolverkets första nationella prov i grundskolans årskurs 3. Föga förvånande visar det sig att var fjärde elev har svår att skilja på de fyra räknesätten, på skolverkets hemsida får vi bland annat veta att:
De delprov i matematik där det gick bäst handlade om geometriska figurer, taluppfattning och rumslig uppfattning. Här klarade fler än 90 procent av eleverna att uppnå kravnivån.
Några av de nationella delproven prövar helt nya mål, exempelvis att "Förstå samband mellan räknesätten". På detta delprov nådde bara 73 procent den lägsta kravnivån.

Uppgiften är att i en äventyrsberättelse hjälpa till med att dela upp kulor genom att välja bland bilder och symboler för räknesätten. Barnen ska inte räkna utan bara kryssa i ett av de fyra räknesätten.
- Vi har fått höra i kommentarer från lärare att det är många som väntar med genomgång av alla de fyra räknesätten och att många läromedel tar upp division först i årskurs 4, förklarar Maj Götefelt
Istället för att alla barn i svensk skola får lära sig förstå hur de olika räknesätten fungerar med lekar och experiment redan i förskolan väntar man i många kommuner alltså till tioårsåldern innan man lär barnen hur man gör för att dela tjugo kronor rättvist mellan fem barn, och hur det kan komma sig att det blir annorlunda om man delar rättvist mellan fyra barn.
Svårast delprov att klara för båda grupperna var läsning av faktatext. Faktatexten handlade om djur och människors språk. Läraren läste först en text och sedan läste eleven vidare själv, svarade på kryssfrågor och till sist fick de skriva och rita fritt.
- Det som är intressant är att resultaten påminner om det vi har sett i femmans prov för liknande målområden, säger Maj Götefelt.

Proven visar endast på den lägsta kravnivå som eleverna har rätt att uppnå.
- De elever som ej når kravnivån har förstås rätt till hjälp att nå målen men också de elever som har klarat av delproven har rätt att utvecklas utöver denna nivå, säger Maj Götefelt
Var fjärde nioårig skolelev har problem att avgöra om h*n ska addera eller multiplicera för att lösa ett problem, och ännu fler har svårt att tolka en enkel faktatext, och tendenserna håller i sig längre upp i årskurserna. Det visar sig därtill att fler pojkar än flickor har svårigheter att tillgodogöra sig tillräckliga kunskaper i dagens skolsystem. SvD avslutar artikeln:
När det gäller hela sammanställningen av treornas kunskaper visar det att flickor generellt presterar bättre än pojkar. I delprovet att skriva en berättande text om rädsla klarar 96 procent av flickorna det medan 89 procent av pojkarna gör det. Likaså klarar flickorna delprovet i stavning till 92 procent medan bara 79 procent av pojkarna klarar det.

– Just i svenska ser man en stor skillnad mellan pojkar och flickor. Provet ger ju inte svar på varför, men det här kanske ändå ger en anvisning till lärarna att jobba mer fokuserat när det gäller pojkarna, säger Maj Götefelt.

Hon tycker att det är viktigt att inte bara mäta kunskaperna utan att detta blir något som blir till en vinst för eleverna, i form av bättre prioriteringar och satsningar
Bättre prioriteringar och satsningar kostar pengar. Dessvärre vet vi att de kommuner som redan idag prioterar skolan lågt, där politiker i riktigt eländiga fall faktiskt använder sin position för att ge igen för vad de upplevde som oförätter i sin egen eller sina barns skolgång, är ovilliga att öka skolornas anslag.

Det är beklagligt att det accepteras att en fjärdedel av eleverna har otillräckliga baskunskaper. Det tar tid att lära sig tänka matematiskt, och det tar tid att lära sig läsa på en sådan nivå att man inte bara kan tolka orden utan tränga djupare in i texten och förstå innehåll och sammanhang. Har eleverna inte getts tillfälle att börja öva upp dessa förmågor när de är nio år kommer deras fortsatta skoltillvaro att bli onödigt komplicerad och de kommer att lära sig mindre än de skulle kunnat lära sig om förhållandena varit annorlunda.

16 kommentarer:

  1. Dessa kommunpolitiker... för vem är de till undrar man ibland. Vi har fått ett finfint torg, men det ska återigen sparas på barn- och ungdom. Jag hoppas verkligen att något händer.

    SvaraRadera
  2. Det finns säkert människor som brinner för sin kommun, som jobbar politiskt av omtanke om människorna som lever där, men de flesta tycks antingen vara intresserade av att smörja sina kontakter och ordna det för sig själva; eller använda kommunen som en avstamp för den karriär de planerar för sig själva i näringslivet eller politiken.

    Och att låta sådana ha ansvar för skolorna är katastrofalt!

    SvaraRadera
  3. DN och Svd fokuserar på kön - Sydsvenskan på klass.

    I värsta fall kombineras dessa riskfaktorer.

    Men om vi lämnar huvudmannaskapet åt sidan kanske det vore intressant att se det ur en pedagogisk synvinkel. Rapporten om lärarnas bundenhet till bokundervisning ger ledtrådar tycker jag!

    SvaraRadera
  4. Definitivt, lärarnas bokbundenhet hänger ju ofta ihop med ett visst mått av osäkerhet, de känner sig helt enkelt inte tillräckligt trygga med sina kunskaper i hur elever lär för att våga släppa boken och erbjuda alternativa vägar.

    En lösning på detta för redan färdiga lärare torde väl kunna vara fortbilning, och för lärare under utbildning helt enkelt mer utbildning i dessa områden så att de slipper vara oroliga?

    SvaraRadera
  5. Plötsligt vet vi alltså att alla fyra räknesätt inte nödvändigtvis introduceras under de första tre skolåren (förskoleklassen ej räknad). På min tid (i mitten av 80-talet) fick jag klara mig med addition och subtraktion tills någon gång efter att jag börjat i mellanstadiet, så det här förvånade mig inte nämnvärt. Din reaktion fick mig dock att börja fundera på just det här med baskunskaperna.

    Varför behöver en nioåring behärska de fyra räknesätten? Hur avancerad matematik behöver nioåringen för att fortsätta utvecklas? Att dela en tjuga i fyra delar går att göra utan ”formell division”, med grundläggande mängdlära – något de flesta barn kommer i kontakt med redan i förskolan och utvecklar i förskoleklass. Detsamma gäller multiplikation, som inledningsvis bara är ett smidigare sätt att addera samma tal flera gånger (tre vaser á fem kronor). De flesta barn kan det här utan att de ”vet” det. Och lite den tanken är det jag får när jag läser rapporten. De här sju procenten som inte nådde kravnivån i mattedelen kanske misslyckades med att översätta uppgiften till ”rätt språk”?

    Jag vet att jag hade problem med samma sak i gymnasiet.

    SvaraRadera
  6. flumpedagog, "varför", frågar du,behöver en nioåring behärska de fyra räknesätten?" och besvarar sedan din egen fråga med att förklara att själv hade du "problem med samma sak i gymnasiet". Därför behöver en nioåring vara bekant med de fyra räknesätten. Inte behärska dem på hög nivå men känna till dem, nioåring bör ha fått ta steget från förskolans grundläggande mänglära, där det räcker med att, som du uttrycker dig, kunna utan att "veta" att man kan till att börja lära sig språket, att gå från att kunna utan att veta till att kunna och veta att de kan.

    Det är inte så svårt som det låter men jag förstår att för den som själv är osäker på området känns det komplicerat och kanske rent av hotande.

    Vad tror du, kan nyckeln till problemet heta fortbildning?

    SvaraRadera
  7. Jag tycker att Mats är inne på någonting. Jag tycker att det är dags för oss pedagoger att våga ta tjuren vid hornen och se de problem som finns i skolornas undervisning. Jag citerar ofta Dylan Wiliam: "The only thing we know is that it is what happens in the classroom day in and day out that really matters".

    Vi är ivriga på att peka på organisatoriska problem och politisk ovilja. Men om man på allvar till ta till sig pedagogisk forskning och studier går det inte att dra någon annan slutsats än att vi har en undermålig lärarkår när det gäller matematik- och svenskundervisningen. Jag tror att lärarkårens och framförallt lärarfackens tendens att skjuta dessa problem åt sidan eller förneka dem kommer att straffa sig hårt i längden

    SvaraRadera
  8. Kristoffer Lindh, så är det.

    Hur kommer vi dithän, tro? Dit där pedagogisk forskningen och fortbildning blir så självklart för alla lärare att det inte ens behöver agiteras för?

    Behöver man ta tjurskallarna i nosringen och leda dem åt rätt håll eller går det med övertalning, tror du?

    SvaraRadera
  9. När jag skrev att jag hade samma problem i gymnasiet, menade jag inte matematiken i sig, utan tolkningen/avkodningen av uppgifterna på proven - vilket/vilka räknesätt som provmakaren vill skall användas. Vid varje större provtillfälle var det alltid några uppgifter som testade den här förmåga, och där svaret inte var den största poängen, utan vägen dit.

    Alternativa sätt att räkna premierades inte, även om svaret blev korrekt. (T.ex. skulle svaret 4+4+4+4=16 vara "fel" på frågan "Nisse köper fyra vaser á fyra kronor. Hur mycket måste han betala för dem?" om syftet med frågan är att mäta provdeltagarens förmåga att välja "rätt" räknesätt.)

    Jag tror att samtliga nioåringar (med få undantag) både känner till och "behärskar" de fyra räknesätten - förutom i de skolor där man introducerar division ett ynka halvår efter det nationella provet. Jag tror också att av de elever som inte fick godkänt på just den delen av provet, är det en försvinnande liten del som faktiskt inte klarat uppgiften, och en stor majoritet som "bara" missförstått den eller helt sonika valt det räknesätt man behärskar bäst.

    SvaraRadera
  10. Det ligger en fara i att välja att tro att samtliga nioåringar känner till och kan använda de fyra räknesätten när man just fått indikationer på att så inte är fallet.

    För tänk om du har fel? Tänk om de faktiskt inte alls har någon koll på multiplikation utan tar omvägen via 4+4+4+4 för att de inte har något annat att välja på? Det funkar ju hyggligt när man ligger på den nivån, även om det är lite omständligt, men om man inte bara ska räkna ut hur mycket Nisse måste betala för vaserna, utan Nisse därtill valt att köpa 3 hg köttfärs för det facila priset av 70 kr/kg, sju äpplen för 3 kronor per äpple och därtill 8 glödlampor för åtta kronor styck, och uppgiften är att räkna ut hur mycket han har kvar av den femhundring han hade med sig när han gick hemifrån, då blir vägen väldigt lång och risken att tappa bort en glödlampa eller ett äpple på vägen stor för den som bara har koll på addition och subtraktion.

    Poängen med att lära ut matte i skolan är ju inte att dissa dem som har svårt för att tänka på matematiska, eller att låtsas att det inte går att leva ett bra liv utan att kunna pluttiflikation. Poängen är ju istället att visa alternativa, enklare och säkrare vägar till målet.

    Att då vifta bort indikationer på att ett stort antal elever inte kan använda dessa vägar utan att titta närmare på saken tycker jag är taskigt mot eleverna.

    SvaraRadera
  11. Jag tycker det är lika taskigt att vifta bort försök att nyansera analysen av provresultaten.

    Vad får dig att tro att de här eleverna inte skulle klara motsvarande uppgifter om de skulle ställas inför dem rent praktiskt? I affären eller på skolgården (och fördelning av spelkulor eller vad man leker med nuförtiden). Det är en väldig skillnad mellan att ställas inför en praktisk situation med ett tydligt mål, och en testsituation där syftet med uppgiften inte nödvändigtvis är helt uppenbar.

    Och man kanske kan gå en väg, även om man inte kan beskriva den?

    Och det säger jag, inte för att vifta bort några indikationer på allvarliga brister i elevernas matematiska kompetens, utan för att påminna oss om att det inte står klart för någon av oss exakt vad indikationerna indikerar och ifall de indikerar det du indikerar att de indikerar (eller vad jag indikerar, för den delen).

    SvaraRadera
  12. Många debatter kring mateundervisningen präglas av en empiristisk syn på skolans kunskapsförmedling: Att undervisning är korvstoppning. Det ena lägret tycker att barn fan ska härda ut, det är bara att stoppa på, medan andra vill att barnen in i det längsta ska slippa utsättas för denna tortyr. Dessa två ståndpunkter synliggjordes när FP pratat om att de ville införa matematik på förskolan. Många menade att man inte ska förstöra barnen i så unga år. Båda läger verkade dock överens om att det här med matematik undervisnin, hur nyttigt det än kan vara, är ett trist ämne.

    Det är inte matematiken som är svår, det är den empiristiska undervisningen som är usel och lär barnen att tycka illa om matematik. Matematik är egentligen enkelt och jag är övertygad om att alla 9-åringar har kapaciteten att klara nationella provet om de bara får rätt undervisning, inga problem.

    En annan sak som pekar på att vi är indoktrinerade i en empiristisk syn är att vi ser det här testet som en diagnos av eleverna. Att det är deras tillkortakommanden och behov av hjälp som framträder i denna undersökning. I själva verket är det givetvis brister i undervisningen som framkommer av proven. Men i stället för att rätta till pedagogiken vill man sätta in stöd- och speciallärare. Och som en parentes om specialpedagogik, en docent vars namn jag nu glömt på specialpedagogiken sa på en föreläsning "Det vi kan se av all forskning är att det inte finns någon specialpedagogik, det finns bara bra och dålig pedagogik, håll er till bra pedagogik så ska det nog gå bra.

    SvaraRadera
  13. Och om hur vi ska komma dithän att fokus riktas mot undervisningen:

    Jag tror att det enda man kan göra är att vara så aktiv man bara kan i offentliga diskussioner och ihärdigt påvisa hur man väljer att bortse från undervisningens brister i sin analys trots att det borde vara det första man tittar på. Om problemen uppkommer i inlärningen borde det rimligtvis ha med undervisningen att göra. Det är som att leta orsaker till varför folk får cancer i hur landstinget styr sjukhusen...

    SvaraRadera
  14. Flumpedagog, missförstår du mig med vilje, uttrycker jag mig klumpigt eller är det så att jag misstolkar dig?

    Det är ju precis det som är min poäng! Somliga elever tycks inte nå upp till de nationella målen på provet och då måste man titta vad det beror på. Kanske snubblade de på taskig frågeformulering, kanske har de inte kunskaperna, och vi (i betydelsen skolan) måste ta reda på vilken orsaken är. Vi kan inte bara strunta i det.

    Ok?

    Kristoffer Lindh, du sätter exakt ord på vad jag vill säga! Många långa tack till dig för dessa kloka kommentarer!

    SvaraRadera
  15. Morrica, jag att vi främst angriper frågan från olika håll. Sedan handlar det också om eventuella missförstånd, där jag drar slutsatser om dina slutsatser och du drar slutsatser om mina slutsatser.

    Men vi verkar dela samma nyfikenhet... ;)

    SvaraRadera
  16. Jo, det tycks bli en del misstolkande i debatten, men jag tror det är nödvändigt att det ryker lite stickor och strån - så länge det inte stannar därvid!

    Ett stort problem i debatter i Sverige är den rådande snällismen, alla ska vara överens eller åtminstone överens om att inte vara överens, och inget händer. Det är inte farligt att vara lite oense ibland, så länge man håller kommunikationens flagga högt och respekterar att den andre ser saker från ett annat perspektiv.

    SvaraRadera