lördag 24 oktober 2009

En skola för alla

Höromdagen, trots att det på många sätt känns som flera veckor sedan, publicerade DN en text där Björklund, Odenjung och Strandberg föreslår att folkpartiet tar ställning för ett återförstatligande av skolan. De anger flera olika skäl för ett återförstatligande:

För det första har Sverige sedan 90-talets början fått ett statligt-kommunalt dubbelt ledarskap och ansvar för skolans kunskapsuppdrag, vilket skapar stora problem. Frågan ”Vem är ansvarig?” bör ju kunna ställas och besvaras i vilken verksamhet som helst. Men när det gäller skolan kan staten enkelt skylla på kommunerna, medan kommunerna kan hävda att det beror på felaktig statlig styrning[...] Ett annat skäl för ett ökat statligt ansvarstagande är alla barns rätt till likvärdig utbildning. Skollagens portalparagraf lämnar inget utrymme för tolkningar på denna punkt: ”Alla barn och ungdomar skall, oberoende av kön, geografisk hemvist samt sociala och ekonomiska förhållanden, ha lika tillgång till utbildning i det offentliga skolväsendet för barn och ungdom.”
Ändå har utbildningen inte likvärdiga förutsättningar över hela landet. Det kan skilja 50 000 kronor per elev mellan de kommuner som satsar mest på sin grundskola och de som satsar minst. Mängden satsade pengar säger inte allt, men det är tydligt att ambitionerna varierar mellan olika svenska kommuner [...] Ytterligare ett skäl handlar om läraryrkets status och attraktionskraft. Just läraryrket har drabbats extra hårt av kommunaliseringen. Bland annat visar forskarna vid IFAU i en rapport att nyblivna lärares egna studieresultat har sjunkit sedan början av nittiotalet. Studien visar att skolan har haft allt svårare att rekrytera ungdomar som själva har goda studieresultat till läraryrket

Många blev glada över förslaget, andra blev mindre förtjusta. Om vi lämnar kommunpolitiker som ilsket fräser över utsikten att riskera att mista en bit makt och pengar att spendera som de önskar därhän och istället tittar på skolvärlden så är jag förvånad över att se hur stort fokus som lagts på det tredje skälet: läraryrkets status och möjligheten att kanske få mer betalt kontra risken att få mindre betalt vid ett förstatligande. Jag är lika förvånad över hur lite fokus som hamnat på det som borde vara de tunga skälen: det dubbla ledarskapets möjligheter för både kommuner och stat att smita undan att ta ansvaret, samt barns lagstadgade rätt till lika tillgång till utbildning, oavsett yttre omständigheter.

Och jag är sanningen att säga smått betryckt över att finna hur statusskälet används som ett slagträ! Motståndare till förstatligande fnyser föraktfullt om hur statustänkandet förblindar. Den som ser en möjlighet att kommuner som faktiskt förvaltat sitt uppdrag väl nu kommer att kunna bli föregångare och bilda mönster för hur andra kommuners skolor kommer att utvecklas, och därmed höja utbildningskvaliten för alla elever, den viftas undan som en hycklare som egentligen bara tänker på sin egen status.

Jag hoppas att perspektivet med tiden kommer att ändras, men vad vet jag, en naivt idealistisk liten tant?

2 kommentarer:

  1. Tack för titten inne hos mig :)
    Du verkar kunna förklara hela min tenta på ett lättbegripligt sätt - kom hit och hjälp mig ;)

    Ska sätta igång nu igen med Säljös bok Lärande i praktiken. Är du insatt i den?

    Ha en trevlig söndag!

    SvaraRadera
  2. Tack, det var vänligt sagt, jag är glad om jag kan vara till hjälp. Det är viktiga moment i din utbildning du sätter dig in i just nu, viktiga men inte helt självklara, och då behöver man ibland bolla med någon.

    För att anknyta till tråden så har det i kommunaliseringens tidevarv mer och mer blivit så att i somliga kommuner har det avsatts både tid och utrymme till bollande och fördjupning, i andra har det knappt avsatts tid för lärare att äta lunch. Var eleverna har störst utrymme att utvecklas till sin fulla potential och var de inte har det behöver kanske inte skrivas ut?

    SvaraRadera